Dead Space – spelrecension

Resident Evil 4 i rymden eller Mass Effect som survival horror; EA brandskattar spelhistorien och bjuder på en lysande actionskräckis.

Det finns en välbekant devis för dem som sysslar med konstnärlig tävlan: ”amatören lånar, proffset själ, mästaren skändar”. Det som kanske främst förenar klassiska författare som Dante, Shakespeare och Milton är deras sätt att se på traditionen, inte som något som ska vårdas och hyllas, men som ska plundras och utnyttjas för deras egen vinnings skull.

Nu är inte Dead Space något mästerverk som kommer att vara aktuellt om femhundra år, men det går inte att miste på den glädje med vilket det plockar på sig av sina föregångare likt ett uppdukat smörgåsbord. Det är skillnad mellan att lite blygt hoppas att ingen ska märka något när man karbonkopierar ett framgångsrikt spel, och att lägga upp spelhistorien på obduktionsbordet och med den rostiga sågen i hand sära ut exakt de bästa bitarna som man är ute efter.

I Dead Space spelar du som Isaac Clarke, en rymdskeppsmekaniker som på ett rutinuppdrag i rymden kommer till det väldiga gruvskeppet USG Ishimura. Trots den stora besättningen är det ingen som svarar på anrop och när ditt lilla skepp med dess fåtaliga medlemmar kraschlandar vid dockningen, står det snart klart att något fasansfullt har hänt på skeppet och att faran är långt ifrån över…

Isaac Clarke må vara ute på farlig mark och vandrar rakt in i det okända, men som spelare känner man sig genast hemma. Bioshock, Metroid Prime, Half-Life och i princip alla andra framstående action- och skräckspel länsas på innehåll för att för att bygga upp spelets gameplay, bandesign och story, för att inte tala om all inspiration från den skitiga rymdfilmsgenren, med Alien i spetsen.

Det spel som råkat värst ut av Dead Space plundringståg är dock Resident Evil 4, och ett sämre föredöme kan man hitta. Vi får massor av ljuvlig tredje-person-över-axeln-action, och allt möjligt annat som de flerdelade uppgraderingarna av vapnen och inventorysystemet har lyfts rakt av från Capcoms mästerverk.

Nu kanske det låter som Dead Space är ett mischmasch som skulle falla samman i sömmarna så fort man petar på det, men ingen kunde vara mer från sanningen. Tre saker höjer Dead Space över alla pinsamma kopior och skapar dess underbara närvarokänsla, och det är skräcken, lemlästningen och spelets imponerande enhetlighet.

Ja, Dead Space är läskigt. Oroa dig inte för att du inte kommer att bli skrämd. Visst finns det många renodlade skräckspel som är klart otäckare, men för att vara en actionskräckis är det panik och krypande oro så det räcker och blir över.

Som alla som kan sin skräck vet är det är ljudet som är det viktigaste, och här triumferar Dead Space. Det mullrar och gnisslar, skriks, larmar, bankar och har sig, varpå det är alldeles oroväckande tyst. Underbart!

Fienderna är också härliga. Spelet bjuder på bra action, med dess främsta gimmick i centrum: lemlästningen. Här är det inte headshots vi är ute efter, utan lem efter lem ska skjutas av de intensiva monstren för att de ska dö. I början känns det ovant och krångligt, men snart kommer jag in i det, och jag tröttnar aldrig på att skjuta av ben och armar och se dem flyga omkring. Nice!
Med skräckobehaget som får mig att vilja backa och lemlästarpartyt som lockar mig att fortsätta har EA skapat en balans som håller mig i nuet.

Vilket leder oss till den tredje och mest imponerande huvudingrediensen: trots spelmakarnas stöldturné så är Dead Space ett av de mest sammanhållna och enhetliga spel jag spelat. Inom fiktionens ramar är allt så konsekvent och genomtänkt – och fritt från buggar och störningsmoment – att långa stunder glömmer jag att det är ett TV-spel, och jag är verkligen på plats, på USG Ishimura.

En betydande del i denna grymma inlevelse beror på att man helt har skippat en påklistrad HUD, och Issaks tillstånd visas helt genom hans dräkt och vapen. Till om med kartan, uppdragsskärmen och inventoryskärmen dyker upp som ett hologram i luften som Isaak tittar på, medan spelet fortsätter. Även kommunikationen med de andra överlevarna sköts via hologram som dyker upp i luften (a la animeserien Nadesico, fast betydligt mer sansat) vilket inte bara fungerar utmärkt, men som känns trovärdigt och smidigt.

Till skillnad från många andra spel (till exempel The Darkness, som jag spelade samtidigt) är också de förutbestämda actionhändelserna sömlöst inbakade i spelet. När ett nytt monster anfaller tänker jag inte – vänta här nu, är det en spelsekvens eller en glorifierad filmsekvens som jag inte behöver göra något åt? – utan jag springer i panik, skriker och skjuter vilt.

Undantaget är den tråkiga konventionen att alla överlevande man möter antingen blir dödade eller tar livet av sig exakt när man möter dem. Visserligen är det en vanlig spelmässig och berättarmässig förutsättning i linjära spel att man inte kan rädda bifigurer hur som helst, men här brister tyvärr illusionen och inlevelsen som spelet i övrigt så elegant bygger upp.

Just enhetligheten och den designmässiga trovärdigheten är vad som främst skiljer spelet från sin spelmässiga förebild Resident Evil 4. Medan Resident Evil 4 var en karneval av bisarra händelser, miljöbyten och märkliga storyvändningar som egentligen inte hade något med varandra att göra, är Dead Space från början till slut en jämn och logisk upplevelse, så väl spelmässigt, bandesignmässigt och storymässigt. Få actionspel har lagt ner så mycket arbete på att miljöer, monster och spelsystem ska verka i ett trovärdigt sammanhang, vilket gör en stor del av det härliga inlevelsen och närvarokänslan.

Det bästa exemplet på detta är kanske spelens skyttebana. I Resident Evil 4 är den ett under av bisarr och ologisk galenskap, medan i Dead Space är den placerad på en helt logisk plats och har en helt logisk funktion.

Baksidan av all konsekvens och enhetlighet är att spelet bitvis blir enformigt och småtråkigt. Men på något mer sätt än att vi befinner oss i rymden måste spelet hålla det överväldigande Resident Evil 4 ifrån sig, och till syvende och sidst är det ett bra val att byta ut den japanska galna underhållningen mot västerländsk logik och trovärdighet för att spelet ska få en egen identitet.

Men, och här kommer vi till spelets enda riktigt stora svaghet, om man väljer allvar framför färgglad karneval, måste man också ha en story som kan leva upp till det. Berättandet håller visserligen en hög nivå – som i de flesta spel av den här slaget är du aldrig mer än en springpojke, men för en gångs skull passar uppdragen in i miljön och händelseförloppen, och det känns sällan irriterande men angeläget och brådskande att skickas än hit och än dit – men själva storyn tar inte ett steg från huvudfåran i genren. Man funderar en stund på den vanliga frågan – Är det som förvandlat den stackars besättningen till monster den här gången ett virus, genetisk manipulation eller en utomjordisk parasit? – och så händer det inte mycket som man inte varit med om förut, eller kan lista ut i förväg.

Jag förväntar mig snart att personerna ska börja kläcka ur sig ironier a la Scream-filmerna, om de allt för välbekanta monsterattackerna, strömavbrotten och galna forskarna som kommer i ens väg, men det händer aldrig. Stackarna, har de inte filmer i framtiden? Med tanke på hur slitna de här klichéerna är idag, kan man bara tänka sig hur trötta folk måste vara på dem på 2400-talet…

Bipersonerna är visserligen rätt sköna typer, men den stackars huvudpersonen Issac Clarke verkar helt viljelös. Visst är det bra att personer med handikapp skildras på ett positivt sätt i TV-spel, men är inte stumma hjältar väldigt överrepresenterade? I början verkar han rent av efterbliven, tills jag kikar in på uppdragsskärmen och ser att han kan uttrycka sig fullt begripligt i skrift. Märkligt.

Men förutom att storyn inte håller måttet är Dead Space ett läskigt actionspel med en underbar närvarokänsla och en härlig rymdkänsla. Älskar du Resident Evil 4 och/eller mörka rymdäventyr är det ett givet köp.

Fördelar: underbar närvarokänsla, Resident Evil 4 inspirerat så det står härliga till, trovärdig och enhetlig bandesign, beroendeframkallande lemlästande, mysig skräck, underbart ljud, trevlig grafik, bra berättande och trivsamt skådespeleri, fin rymdkänsla.

Nackdelar: möglig och feg story, ännu en stum (och viljelös) huvudperson, bitvis enformigt

Betyg: 8/10