Olycklig försening

Jag ber om ursäkt att de sista delarna av bloggserien om Mangadomen dröjer så, men jag har varit sjuk i en dryg vecka. Så jag har inte kunnat kontrolläsa och faktagranska de sista fyra delarna.

Nu har mitt tillfrisknande istället bytts mot en ny sjukdomsperiod, som dessutom verkar bli värre än den förra. Men jag ska försöka få upp de sista delarna i morgon i befintligt skick, så att bloggserien äntligen kan nå sin fullbordan.

Ber åter om ursäkt, och hoppas att de sista delarna ska bjuda på underhållande och tänkvärd läsning.

Del 8: Lagen om barnpornografi är skadlig

Välkomna till den näst sista delen i denna episka bloggserie, om ett av vår tids största politiska och rättsliga debacle.

I sju delar har jag visat varför lagen om barnpornografi inte ska inkludera tecknade bilder.

Vi har sett hur den nuvarande lagstiftningen, trots att den vill inkludera tecknade serier, i praktiken inte går att använda på dem. Då lagen på inget sätt har anpassats för ett medium som helt bygger på fiktion, blir alla domslut godlyckliga.

Jag har visat hur det enda officiella argumentet för att förbjuda tecknade serier inte håller.

Jag har visats hur lagens definition av pornografi är motsägelsefull, vilseledande och subjektiv. Och att även en korrekt definition av pornografi hade fört oss vilse, då Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn, och inte barn + en litterär genre.

Slutligen jag har visat att lagens bisarra utformning inte innebär något positivt för verkliga barn, utan utsätter dem för konkret fara.

Jaja, säger publiken, men nu vill vi höra om verkliga barn som gråter och far illa!

Verkliga barn som gråter och far illa

Låt oss för en stund lämna den fiktiva striden mellan våra politikers förskönade barndomsminnen och fruktflickorna och återvända till verkligheten:

1) Poliser (verkliga alltså) förväntas jaga fiktiva karaktärer och serieläsare istället för att sätt fast sexualbrottslingar som förgriper sig på barn.

Är det verkligen någon som tycker att det är ett bra sätt att använda polisens resurser?

Ska polisens expert på fotografier av sexuella övergrepp verkligen slösa värdefull tid på att sitta i en domstol och gissa om en bunt tecknade japanska bilder är konstnärliga eller inte?

Varför ska våra domstolars ledamöter avsätta tid till att sitta och gissa åldern på kattflickor, alver och rymdvarelser?

Har vi så många poliser och domstolar i det här landet, att de kan sitta och recensera tecknade serier på arbetstid?

Som Kalla Fakta nyligen berättade, har många misstänka för riktiga Övergreppsbilder På Barn gått fria de senaste åren, då polisen inte har haft tid att gå igenom alla bilder i deras datorer, och vips har preskriptionstiden gått ut.

Men samtidigt har man tid att gå igenom, åtala och döma en översättare av tecknade serier på grund av femtionio av alla de miljoner tecknade bilder han hade på sin dator.

Och under tiden har riktiga barn utsatts för övergrepp. Som polisen kanske sitter på bevis till, men som ingen kollat upp.

För ett fotografi är ingen teckning; en Övergreppsbild På Barn är en dokumentation av ett brott. Med Övergreppsmodellen motiveras att alla övergrepp på barn utreds. Men hur är det under den nuvarande fantasilagstiftningen?

”Ett problem som Björn Sellström pekar på är att vid polisutredningar rörande innehav av barnpornografi, avstannar ofta arbetet med att gå igenom bilderna när misstankegraden nått upp till grovt brott. […] Åklagarna anser ofta att förundersökningen då kan slutföras och en stor mängd bilder gås därför inte igenom av utredarna. I och med det kan det alltså finnas barn som inte ännu inte identifierats.”

[Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, 22 februari 2010]

Så man hinner varken med att utreda de som som laddar ner riktig barnpornografi, eller att utreda sexuella övergrepp på barn?

Och ändå har vi Mangadomen.

Är det någon som frågat barnen vad de tycker om det?

2) Alla motsägelserna, luddigheten och godtycket när politikerna definierar vad pornografi möjligen kan vara, samt domstolens oförmåga att läsa innantill, gör att i princip vad som helst som innehåller fantasifigurer som till någon kroppsdel är nakna eller på annat sätt närmar sig ämnet sexualitet, kan av en nitisk domstol dömas som barnpornografi. Även när bilderna till intet har med det att göra.

Och en bild som felaktigt döms för att vara pornografi är inte bara olaglig att titta på, den är på alla sätt undantagen från grundlagen. Inga av de skydd som gäller för andra yttringar gäller för ett sådant budskap, även när det är harmlöst.

Det är beklämmande att behöva läsa debattartiklar från vanliga serietecknare, som är rädda för att deras serier ska klassas som barnpornografi, bara för att de tar upp viktiga frågor kring ungdomar och sexualitet:

Vanliga nakenbilder och spelfilmer ska inte behöva misstänkas för att vara olagliga, än mindre undantagna från yttrandefriheten och grundlagens skydd. Tecknade serier och andra fiktiva berättelser och konstverk ska inte på något sätt behandlas av våra myndigheter som innehållet vore ett bevis på brott som skett i verkligheten.

Det är politikernas skyldighet att skriva lagen så tydligt att inte kulturarbetare ska behöva känna sig som barnförövare.

3) Verkliga barn (och inte politikernas pinsamma, rosenskimrande fantasi ”barn i allmänhet”) vill läsa om saker som angår dem. Enligt min erfarenhet som bibliotekarie och författare vill en fjortonåring läsa om händelser som de känner igen sig i och kan relatera till. Med en ointresserad min slänger ungdomar bort en bok om författaren inte vet vad de pratar om de när försöker beskriver personer i läsarens egen ålder.

Jag har aldrig varit med om att en fjortonåring kommit och klagat över att de läst en berättelse om en jämnårig karaktär som haft samma funderingar, fantasier och känslomässiga upplevelser som den unge läsaren själv.

Vad jag däremot har varit med om är högstatieelever som varit högljutt upprörda över av att tvingas läsa genom en roman där allt är tillrättalagt enligt den rådande moralpolitiska normen.

Vilken tonårig – eller för den skull vuxen – läsare skulle acceptera en berättelse där författaren påstår att inga personer under arton år någonsin har varit intresserade av, fantiserat om, eller har haft sex? Utan att det är något som – PANG – händer på artonårsdagen?

Ingen författare skulle komma undan med det. Det är det bara politiker som kan.

4) Vare sig vi vill det eller inte kommer barn att titta på porr. Ja, kanske än mer om de vet att vi försöker stoppa dem.

I en viss ålder blir man väldigt intresserad av nakna människor och sex, och då tar man vad som finns till hands. Och var finns det kvantitativt sätt mest naket och sex?

Jo, i porren.

Därför är det så viktigt att det finns en motvikt, något bättre de kan vända sig till. Berättelser som inte skyggar för nakenhet och sex – som nyfikna ungdomar är så intresserade av – men har en annat djup och allvar än den ensidiga, kommersiella pornografin.

Men med en lagstiftning som får romanförfattare, serietecknare och filmskapare att tveka inför att erbjuda sådana rimliga, underhållande och på naturlig väg upphetsande berättelser, står ungdomarna enbart med den grova porren, samt de tvättade ungdomsböckerna, som är lika farliga som porren.

Ja, ännu farligare egentligen, då de till skillnad från porren, påstår sig berätta sanningen om världen!

5) Något som bevisligen har kränkt riktiga barn, framför allt de som själva utsatts för sexuella övergrepp, är att lagen jämställer fotografier av verkliga övergrepp med tecknade fantasier.

Ett övergrepp som politikerna inte ens tar ansvar för. Utan skyller ifrån sig på barnen!

Att påstå att det lidande en ung människa gått igenom, med vetskapen att deras värsta stund sprids, och användas av vuxna världen runt, kan likställas med den påhittade kränkning som en metafor blir utsatt för av att en översättare läser tecknade serier är häpnadsväckande.

Hur kan en vuxen människa – som vår justitieminister av alla personer – komma med ett så korkat uttalande?

6) Sådant trams över bara politikerföraktet, och med godtyckliga och dåligt underbyggda lagar som den här sjunker tron på rättsäkerheten och yttrandefriheten som en sten.

Hela den här bloggserien är full av befogade påhopp på politiker, en olägenhet som enkelt hade kunnat undvikas.

Många ungdomar är med all rätt misstänksamma mot politiker, men att ge alla unga skeptiker vatten på kvarnen med denna syndaflod av dumheter är ovanligt omdömeslöst.

7) Och som det inte vare nog med att lagens definition av ”barn” inte går att använda på tecknade figurer, dessutom inkluderar den vuxna kvinnor med små bröst, och påstår att dessa är ”barn”.

Vilket är rent rasistiskt när svenska politiker omyndigförklarar en stor del av den asiatiska, och inte minst japanska, kvinnliga befolkningen.

Pinsamt.

8. Och som om inte det vore nog med att våra politiker förolämpar vuxna kvinnor utan silikonbröst, och asiater som råkar vara asiater, och spottar på unga som tror på yttrandefrihet och rättsäkerhet – inte minst förolämpar lagen alla barn som läser tecknade serier. Alla barn som gillar fantasy. Alla barn som gillar att fantisera och drömma sig bort. Alla dessa barn som själva tecknar och ritar.

Genom att påstå att alla tecknade figurer är verkliga barn gör politikerna klart att man inte accepterar konst som inte politikerna uppfattar som helt och hållet verklighetstrogen.

Alla nyskapande fantasier, alla avvikelser från normen, är förbjuda. Inte ens i fantasin finns det några främmande världar. I Sverige existerar inga personliga tecknarstilar eller bildliga metaforer. All mystik ska gallras bort, varje kattflicka skjutas av. Inga främmande kulturformer är tillåtna. Passar det inte in passar i domstolens världsbild är det olagligt.

Härligt!

Och nästa gång har vi slutligen kommit fram till det sista avsnittet, del 9, där de skyldiga avslöjas, motivet röjs, och de oskyldiga straffas. Och vi drömmer om ett happy end…

Del 7: Lagen om barnpornografi är en bluff

Lagen om barnpornografi gör ingen skillnad på fotografier av verkliga övergrepp och tecknade berättelser om unga vuxna som har frivilligt sex, för allt handlar om kommunikation. Det gruvliga brottet är att vi pratar med varandra.

Vilket ironiskt nog ska bli Lagen Mot Tecknade Seriers undergång…

”Barn i allmänhets” sista kamp

Som vi såg i del 2 är att ”barn i allmänhet blir kränkta” det enda officiella argumentet för ett förbud av tecknade serier. Att det bara finns ett argument, och att det är så tunt, beror på att det har hittats på och sträckts ut för att fylla ett hål i lagen. Ett hål där såväl brott, brottsling som brottsoffer saknas.

Men så andra sidan innebär detta självmål att vi om bara motbevisar påståendet att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, så faller det sorgliga Förbudet Mot Tecknade Serier som ett korthus.

Så idag tänkte jag göra det. På nio olika sätt.

1)

Tänk er att vi har en vältecknad serie om två sjuttonåriga figurer som blir kära och flyttar ihop i en lägenhet, och vi frågar hundra ungdomar vad de tycker om det?

Hur många tonåringar skulle svara: ”Ah, jag känner mig kränkt, så kränkt av blotta tanken på en sådan berättelse, att den måste vara förbjuden! Förbjuden att ens titta på!”?

Med min erfarenhet som bibliotekarie och författare gissar jag på… någonstans omkring noll. Förmodligen skulle betydligt fler svara ”det låter intressant, den vill jag läsa.”

Kränkta? Not so much.

2)

Lagens uppbyggnad förnekar själv att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”.

Då den – som vi sett i del 4 inte grundar sig på sexuella övergrepp, och inte bygger på att det är ett övergrepp filma ett barn i en grov sexuell situation, och inte anser  att spridandet av sådana bilder är en förlängning av detta övergrepp, utan ondgör sig över att vi berättar att företeelser som dessa existerar, är det bara att ta en titt på budskapet i bilderna och fråga oss, blir barn kränka av det som sägs?

Vad är budskapet i en teckning där två sextonåringar har frivilligt sex? Att ”det kan vara skönt att ha sex när man är sexton”? Var det någon som blev kränkt? Nej, inte ni politiker, ni andra? Ni barn? Inte?

Vad är budskapet i en övergreppsbild på ett barn? ”Ett litet barn som blir utsatt för ett övergrepp gråter och skriker och mår jävligt dåligt”. Var det någon som blev kränkt av det budskapet? Inte ens politikerna?

3)

Men om det inte är sexuella övergrepp som kränker barnen, utan enbart den litterära genren ”barnpornografi”, så varför är den bara förbjuden i form av tecknade serier, men inte i form av noveller och romaner?

Är det verkligen så att alla barnen tänker: ”Jaha, det är lagtekniskt svårare att förbjuda texter än tecknade bilder, så vi blir väl inte kränkta av det då.”

Bullshit.

4)

Eller menar man med ”barn i allmänhet” inte alla barn, utan ett genomsnittligt barn, som i meningen ”barn i allmänhet kommer in i puberteten i tolv-trettonårsåldern”?

Men varför bryr sig politikerna i så fall bara om vad standardbarnet tycker, och inte vad annorlunda eller extraordinära barn har för känslor och tankar?

Varför får bara det barn som ser på Melodifestivalen och äter på McDonalds skydd av lagen, medan de barn som är intresserade av främmande kulturer och spelar experimentell musik får kalla handen?

Vill lagen att alla barn ska vara exakt likadana?

Ja, det måste finnas någon anledning till att lagen inte ligger under ”sexualbrott”, men under brott mot ”allmän ordning”…

5)

Så den litterära genren ”pornografi” är förbjuden för att den ”kränker” ”barn i allmänhet.” Medan icke-pornografi eller konst är lagligt och således inte ”kränker” ”barn i allmänhet”.

Vilket måste betyda att det finnas någon slags egenskap, något slags innehåll i pornografin, som alla andra bilder saknar. Något vi kan peka på och säga, ”det, precis det, är det som är den fasansfulla styggelsen”.

Men som jag visat i
del 5
och del 6 klarar inte regeringen av att ringa in vad som är pornografi. Den är vad som är pornografi är i vardagligt tal, samtidigt som den är en rad specialfall som inte faller under någon definition av pornografi. Den behöver inte vara upphetsande, och den ska alltid vara upphetsande. Pornografi är allt som är upphetsande, samtidigt som man säger det finns mycket som är upphetande som inte är pornografi. Den saknar konstnärliga värden, och samtidigt är den konstnärligt värdefull.

Men vet man inte vet vad ”pornografi” är, kan man omöjligt veta att det kränker någon!

För som Mangadomen konstaterar är gränsen mellan konst och pornografi ”många gånger är flytande och svår att dra i praktiken samt att samma framställning kan påverka olika människor i olika riktning.”

Och kan alltså till och med vara ”konstnärligt värdefullt”.

Vilket gör det svårt att tro att någon överhuvudtaget kan bli kränkt av bilderna. Om det nu inte är en person som är ovanligt ogint inställd till samhället.

6)

Men om det nu är så att informationen att tonåringar kan njuta av sex kränker tonåringar, och vetskapen att sexuella övergrepp är något dåligt kränker småbarn (samt vuxna med små bröst och godtyckligt utvalda seriefigurer), så varför sluta där?

Det kan väl inte vara det enda som kränker barn?

”Dåliga skidspår kränker barn i allmänhet!”

”Hög rockmusik kränker barn i allmänhet!”

”Lata vuxna kränker barn i allmänhet!”

Möjligheterna är oändliga. Förbjud allt!

”Korkade politiker kränker barn i allmänhet!”

Oops…

Ja, hög musik kan vara farligt för barn. Men inte i tecknade serier. Och än mindre i tecknade serier för vuxna.

Och varför får bara ”barn i allmänhet” bli kränkta? Snacka om orättvist. Hur är det med andra metaforer som ”verklighetens folk” eller ”den svenska folksjälen”? Här känns det som om Sverigedemokaterna kan ha många spännande uppslag till nya ingrepp i yttrandefriheten.

Och den där Muhammed verkar vara en känslig kille. Och tänk på alla kristna som blivit kränkta av evolutionsteorin. Ska vi bara strunta i dem? Kan vi förbjuda puberteten kan vi väl förbjuda evolutionen också? Det är väl i stort sätt samma sak?

7)

Och hur har man tänkt sig att den här påhittade kränkningen ska gå till egentligen?

Är det verkligen rätt av politikerna att gå ut och uppmana små barn att titta på porr?

Det finns en anledning till att porr vanligtvis har en åldersrekommendation på femton eller arton år. I stor mängd är porr inte nödvändigtvis bra för vuxna, och i än mindre grad för barn. Inte för att de innehåller naket och sex, men för att den visar en förenklad och ensidig bild av verkligheten. Den ger en falsk bild av sexualiteten, av hur män och kvinnor fungerar.

Men gör det verkligen någon skillnad för ett barn – som letar upp en snuskig serie – om en teckning påstås föreställa en sjuttonårig figur eller en nittonårig? På vilket sätt gör det någon skillnad för ett barn?

Gör det ens någon skillnad för ett barn om en stiliserad teckning av mangatyp i texten påstås föreställa en figur som är fjorton eller fjugofyra? På vilket sätt tar barnet skada av den ena siffran men inte av den andra?

Blir ett barn som läser en tecknad serie om en sjuttonårig karaktär verkligen galen av destruktiv kåthet, men om de läser om en nittonåring händer det ingenting? Känner de sig övergivna och svikna av en hel vuxenvärld om de läser om en sextonåring som har frivilligt sex, medan om de läser om en tjugoårings äventyr så tycker de att politiker är det bästa som finns?

Fungerar barn på det sättet?

Fel serie?

Tycker verkligen våra politiker att små barns rättighet att enbart förses med grova pornografiska berättelser om figurer som påstås vara över arton år är så viktigt, att det måste göras allvarliga ingrepp i yttrandefriheten och tryckfriheten för den sakens skull?

Är det verkligen lämpligt att justitieministern på bästa sändningstid oroar sig för att småbarn inte ska erbjudas rätt form av pornografi? Vore det inte bättre om barnen skippade all porr tills de är äldre?

Och då det är förbjudet för vuxna att skicka eller visa porr för små barn, så på vilket sätt gör Lagen Om Tecknade Serier någon som helst skillnad?

8.

Nej, ”barn i allmänhet” är varken alla barn, eller vissa av regeringen utvalda barn, utan en fantasi. Det är en fiktion som skapats för att fylla det hål som bildats i en feltänkt lag. Till ett fiktivt brott behöver vi ett fiktivt brottsoffer, en påhittad målsägande till ett brottsmål som inte existerar.

Men ”barn i allmänhet” är kanske inte bara en tom fras, men en metafor för något?

Då de verkliga barnen inte blivit kränkta, vilka är det då som tagit illa vid sig av tecknade serier? Ja, vilka är de enda som är för ett förbud mot fantasiberättelse? Vilka är för ett förbud mot att människor kommunicerar med varandra?

Jo, våra politiker, diverse religiösa fanatiker och suspekta intresseorganisationer med dollartecken i ögonen.

De som har blivit kränkta av berättelser som visar att även tonåringar under arton år har en sexualitet är inte ungdomarna, då de vanligtvis är väldigt intresserade av sånt, eller de icke-könsmogna barnen, då de vanligtvis är ointresserade av sånt och bryr sig om helt andra saker.

Det som blivit tillknycklat av verkligheten är politikernas bild av hur barn borde vara. Barn ska dricka saft och äta bullar! Sjuttonåringar ska inte ha sex! De får inte berätta om det i alla fall!

”Låt oss ha våra förskönade barndomsminnen ifred!”

Så, tecknade serier kränker politiker i allmänhet. Ja, men säg det då!

9)

Min erfarenhet med att arbeta med ungdomar är att de mycket sällan känner sig upprörda över att någon de inte känner läser tecknade serier. Vanligt däremot är att de känner sig kränka av och protesterar mot korkade politiska beslut som drabbar dem själva.

Vilket alla ilskna kommentarer från medborgare under arton år på internet visar.

”Ge fan i vår manga!”

”Åh, nej, han dödade ‘barn i allmänhet'”. (Och det är helt lagligt, för övrigt…)

Verklighet, inte fantasi – Övergreppsmodellens fördel

Använder vi Övergreppsmodellen är det uppenbart vem som blir skadats och varför. Och det är alltid en verklig person. Men med den nuvarande fantasi-modellen är det ingen som blivit drabbad och det går inte att säga varför denna icke-händelse har ”hänt”.

Vilket beror på att ”barn i allmänhet” aldrig blev ”kränkta” förrän lagen gick igenom. Ja, de existerade inte ens då.

Och samman dag som Lagen om Tecknade Serier slutar att gälla kommer de lika magiskt att sluta bli ”kränkta” igen.

Medan riktiga barn kommer att må lika illa av sexuella övergrepp förra året, som de kommer att göra nästa.

Vad som egentligen hände i rätten

Vi har en grupp påhittade karaktärer – ”barn i allmänhet” – som blivit kränkta över vad andra påhittade karaktärer – kattflickor, fruktflickor och andra varelser – har haft för sig i ett rent litterärt sammanhang.

Och denna fiktiva strid – mellan två påhittade parter – har en verklig person, av kött och blod och med personnummer, blivit åtalad och dömd för.

Tänk att bli dömd inför vänner och arbetskamrater för barnpornografibrott, för bilder som varken innehåller barn eller pornografi. Bilder som inte ens är verkliga. Tänk att ni står inför domaren och får det beskedet. Eller tänk inte föresten, det kanske är olagligt numera…

Jaja, säger ni nu, men du lovade att berätta om hur verkliga barn råkar illa ut på grund av den galna lagen! Låt oss höra!

Visst, det kommer i övermorgon, i den näst sista delen, där polisen jagar spöken, politikerna förolämpar sig själva, och barnen överges av så väl fantasin som verkligheten…

Mangadomen: Vad menas med verklighetstrogen?

”Barnpornografibrott avser skildringar i bild och omfattar bilder av alla slag, även tecknade.” – Mangadomen

Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller inte saknar betydelse för straffbarheten” – Mangadomen

Även tecknade bilder är olagliga. Och de behöver inte visa en verklig händelse, eller i någon mån vara realistiska. Enligt Hovrätten kan även rena fantasibilder, som mangabilder, vara olagliga.

Men varför?

Mangadomen stödjer sig på regeringens proposition 1997, sidan 67, som konstaterar att:

”Det har i debatten från vissa håll hävdats att den barnpornografi som det är viktigt att ingripa mot är den som bevisligen är en dokumentation av ett reellt sexuellt övergrepp på ett barn och […] bara skall avse sådana barnpornografiska skildringar som är verklighetstrogna i den meningen att de kan antas skildra ett verkligt övergrepp. Bland remissinstanserna finns det också ett stort antal företrädare för denna uppfattning.

[…]

Men […] kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp saknar relevans för frågan om en bild är straffbar som barnpornografi eller inte. Man kan t.ex. framställa en verklighetstrogen barnpornografisk bild utan att begå ett sexuellt övergrepp, exempelvis genom att i smyg fotografera ett naket barn som självmant företar en handling med sexuell innebörd. Man kan också framställa en icke verklighetstrogen bild t.ex. en teckning som likafullt är en dokumentation av ett sexuellt övergrepp.”

Där har vi det. Mangabilder är alltså förbjuda för att- vad?

För att det finns folk som filmar barn i smyg?

För att det är fel att sitta och teckna av ett övergrepp?

Vad har det här med mangabilder att göra?

Olaglig för att… tja, vem vet?

Mangadomen: Den stora lögnen

Då har det hänt igen. Man trodde att folk hade lärt sig efter Mangadomen, men istället är det som om tiden har stått still.

I en debattartikel om handläggningstiden för barnpornografi i Aftonbladet hävdar Börje Svensson, psykoterapeut hos Rädda Barnen, Patrik Lillqvist, poliskommissarie, och Elisabeth Kwarnmark, psykoterapeut i kriminalvården, att:

”Varje barnpornografisk bild föregås av att ett barn har blivit sexuellt utnyttjat.”

Så Mangadomen har aldrig hänt? Översättaren blev aldrig fälld? Allt var bara en ond dröm?

Det är sant att Övergreppsbilder På Barn alltid innebär ett övergrepp på barnet på bilden. Men tecknad ”barnpornografi” är en litterär genre, som inget har med verkliga övergrepp att göra.

En kort att-göra lista för våra politiker:

1. Ta bort tecknade serier och animerade filmer ur lagen.

2. Byt namn från ”barnpornografi” till Övergreppsbilder På Barn , så det inte råder någon tveksamhet vad saken gäller.

3. Ge polisen rätt resurser att utreda riktiga brott.

Bakom varje bild finns… en tecknare och en penna?