Del 8: Lagen om barnpornografi är skadlig

Välkomna till den näst sista delen i denna episka bloggserie, om ett av vår tids största politiska och rättsliga debacle.

I sju delar har jag visat varför lagen om barnpornografi inte ska inkludera tecknade bilder.

Vi har sett hur den nuvarande lagstiftningen, trots att den vill inkludera tecknade serier, i praktiken inte går att använda på dem. Då lagen på inget sätt har anpassats för ett medium som helt bygger på fiktion, blir alla domslut godlyckliga.

Jag har visat hur det enda officiella argumentet för att förbjuda tecknade serier inte håller.

Jag har visats hur lagens definition av pornografi är motsägelsefull, vilseledande och subjektiv. Och att även en korrekt definition av pornografi hade fört oss vilse, då Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn, och inte barn + en litterär genre.

Slutligen jag har visat att lagens bisarra utformning inte innebär något positivt för verkliga barn, utan utsätter dem för konkret fara.

Jaja, säger publiken, men nu vill vi höra om verkliga barn som gråter och far illa!

Verkliga barn som gråter och far illa

Låt oss för en stund lämna den fiktiva striden mellan våra politikers förskönade barndomsminnen och fruktflickorna och återvända till verkligheten:

1) Poliser (verkliga alltså) förväntas jaga fiktiva karaktärer och serieläsare istället för att sätt fast sexualbrottslingar som förgriper sig på barn.

Är det verkligen någon som tycker att det är ett bra sätt att använda polisens resurser?

Ska polisens expert på fotografier av sexuella övergrepp verkligen slösa värdefull tid på att sitta i en domstol och gissa om en bunt tecknade japanska bilder är konstnärliga eller inte?

Varför ska våra domstolars ledamöter avsätta tid till att sitta och gissa åldern på kattflickor, alver och rymdvarelser?

Har vi så många poliser och domstolar i det här landet, att de kan sitta och recensera tecknade serier på arbetstid?

Som Kalla Fakta nyligen berättade, har många misstänka för riktiga Övergreppsbilder På Barn gått fria de senaste åren, då polisen inte har haft tid att gå igenom alla bilder i deras datorer, och vips har preskriptionstiden gått ut.

Men samtidigt har man tid att gå igenom, åtala och döma en översättare av tecknade serier på grund av femtionio av alla de miljoner tecknade bilder han hade på sin dator.

Och under tiden har riktiga barn utsatts för övergrepp. Som polisen kanske sitter på bevis till, men som ingen kollat upp.

För ett fotografi är ingen teckning; en Övergreppsbild På Barn är en dokumentation av ett brott. Med Övergreppsmodellen motiveras att alla övergrepp på barn utreds. Men hur är det under den nuvarande fantasilagstiftningen?

”Ett problem som Björn Sellström pekar på är att vid polisutredningar rörande innehav av barnpornografi, avstannar ofta arbetet med att gå igenom bilderna när misstankegraden nått upp till grovt brott. […] Åklagarna anser ofta att förundersökningen då kan slutföras och en stor mängd bilder gås därför inte igenom av utredarna. I och med det kan det alltså finnas barn som inte ännu inte identifierats.”

[Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, 22 februari 2010]

Så man hinner varken med att utreda de som som laddar ner riktig barnpornografi, eller att utreda sexuella övergrepp på barn?

Och ändå har vi Mangadomen.

Är det någon som frågat barnen vad de tycker om det?

2) Alla motsägelserna, luddigheten och godtycket när politikerna definierar vad pornografi möjligen kan vara, samt domstolens oförmåga att läsa innantill, gör att i princip vad som helst som innehåller fantasifigurer som till någon kroppsdel är nakna eller på annat sätt närmar sig ämnet sexualitet, kan av en nitisk domstol dömas som barnpornografi. Även när bilderna till intet har med det att göra.

Och en bild som felaktigt döms för att vara pornografi är inte bara olaglig att titta på, den är på alla sätt undantagen från grundlagen. Inga av de skydd som gäller för andra yttringar gäller för ett sådant budskap, även när det är harmlöst.

Det är beklämmande att behöva läsa debattartiklar från vanliga serietecknare, som är rädda för att deras serier ska klassas som barnpornografi, bara för att de tar upp viktiga frågor kring ungdomar och sexualitet:

Vanliga nakenbilder och spelfilmer ska inte behöva misstänkas för att vara olagliga, än mindre undantagna från yttrandefriheten och grundlagens skydd. Tecknade serier och andra fiktiva berättelser och konstverk ska inte på något sätt behandlas av våra myndigheter som innehållet vore ett bevis på brott som skett i verkligheten.

Det är politikernas skyldighet att skriva lagen så tydligt att inte kulturarbetare ska behöva känna sig som barnförövare.

3) Verkliga barn (och inte politikernas pinsamma, rosenskimrande fantasi ”barn i allmänhet”) vill läsa om saker som angår dem. Enligt min erfarenhet som bibliotekarie och författare vill en fjortonåring läsa om händelser som de känner igen sig i och kan relatera till. Med en ointresserad min slänger ungdomar bort en bok om författaren inte vet vad de pratar om de när försöker beskriver personer i läsarens egen ålder.

Jag har aldrig varit med om att en fjortonåring kommit och klagat över att de läst en berättelse om en jämnårig karaktär som haft samma funderingar, fantasier och känslomässiga upplevelser som den unge läsaren själv.

Vad jag däremot har varit med om är högstatieelever som varit högljutt upprörda över av att tvingas läsa genom en roman där allt är tillrättalagt enligt den rådande moralpolitiska normen.

Vilken tonårig – eller för den skull vuxen – läsare skulle acceptera en berättelse där författaren påstår att inga personer under arton år någonsin har varit intresserade av, fantiserat om, eller har haft sex? Utan att det är något som – PANG – händer på artonårsdagen?

Ingen författare skulle komma undan med det. Det är det bara politiker som kan.

4) Vare sig vi vill det eller inte kommer barn att titta på porr. Ja, kanske än mer om de vet att vi försöker stoppa dem.

I en viss ålder blir man väldigt intresserad av nakna människor och sex, och då tar man vad som finns till hands. Och var finns det kvantitativt sätt mest naket och sex?

Jo, i porren.

Därför är det så viktigt att det finns en motvikt, något bättre de kan vända sig till. Berättelser som inte skyggar för nakenhet och sex – som nyfikna ungdomar är så intresserade av – men har en annat djup och allvar än den ensidiga, kommersiella pornografin.

Men med en lagstiftning som får romanförfattare, serietecknare och filmskapare att tveka inför att erbjuda sådana rimliga, underhållande och på naturlig väg upphetsande berättelser, står ungdomarna enbart med den grova porren, samt de tvättade ungdomsböckerna, som är lika farliga som porren.

Ja, ännu farligare egentligen, då de till skillnad från porren, påstår sig berätta sanningen om världen!

5) Något som bevisligen har kränkt riktiga barn, framför allt de som själva utsatts för sexuella övergrepp, är att lagen jämställer fotografier av verkliga övergrepp med tecknade fantasier.

Ett övergrepp som politikerna inte ens tar ansvar för. Utan skyller ifrån sig på barnen!

Att påstå att det lidande en ung människa gått igenom, med vetskapen att deras värsta stund sprids, och användas av vuxna världen runt, kan likställas med den påhittade kränkning som en metafor blir utsatt för av att en översättare läser tecknade serier är häpnadsväckande.

Hur kan en vuxen människa – som vår justitieminister av alla personer – komma med ett så korkat uttalande?

6) Sådant trams över bara politikerföraktet, och med godtyckliga och dåligt underbyggda lagar som den här sjunker tron på rättsäkerheten och yttrandefriheten som en sten.

Hela den här bloggserien är full av befogade påhopp på politiker, en olägenhet som enkelt hade kunnat undvikas.

Många ungdomar är med all rätt misstänksamma mot politiker, men att ge alla unga skeptiker vatten på kvarnen med denna syndaflod av dumheter är ovanligt omdömeslöst.

7) Och som det inte vare nog med att lagens definition av ”barn” inte går att använda på tecknade figurer, dessutom inkluderar den vuxna kvinnor med små bröst, och påstår att dessa är ”barn”.

Vilket är rent rasistiskt när svenska politiker omyndigförklarar en stor del av den asiatiska, och inte minst japanska, kvinnliga befolkningen.

Pinsamt.

8. Och som om inte det vore nog med att våra politiker förolämpar vuxna kvinnor utan silikonbröst, och asiater som råkar vara asiater, och spottar på unga som tror på yttrandefrihet och rättsäkerhet – inte minst förolämpar lagen alla barn som läser tecknade serier. Alla barn som gillar fantasy. Alla barn som gillar att fantisera och drömma sig bort. Alla dessa barn som själva tecknar och ritar.

Genom att påstå att alla tecknade figurer är verkliga barn gör politikerna klart att man inte accepterar konst som inte politikerna uppfattar som helt och hållet verklighetstrogen.

Alla nyskapande fantasier, alla avvikelser från normen, är förbjuda. Inte ens i fantasin finns det några främmande världar. I Sverige existerar inga personliga tecknarstilar eller bildliga metaforer. All mystik ska gallras bort, varje kattflicka skjutas av. Inga främmande kulturformer är tillåtna. Passar det inte in passar i domstolens världsbild är det olagligt.

Härligt!

Och nästa gång har vi slutligen kommit fram till det sista avsnittet, del 9, där de skyldiga avslöjas, motivet röjs, och de oskyldiga straffas. Och vi drömmer om ett happy end…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: