Del 9: Lagen om barnpornografi är slut

Välkommen till den sista delen, där politikerna gör de skyldiga oskyldiga, och straffar de som inget brott begått…

 Denna galna och farliga lag

I beslagen kan det finnas miljontals bilder och hundratusentals filmer. Man tappar egentligen fokus på vad det är som de här bilderna beskriver. Man ser det som någon form av tryckfrihetsbrott eller dokumentationsbrott i stället för ett sexuellt övergrepp, säger Björn Sellström.”

– Rapport – Polisen missar brotten mot barnen när barnporr utreds

Den svenska lagen om barnpornografi säger inte att det är fel med sexuella övergrepp på barn. Allt den vill är att hindra oss från att berätta om hur verkligheten – utanför och inom oss – är.

För enligt den nuvarande lagstiftningen är alla bilder, även fotografier och filmer av verkliga övergrepp, rent påhitt.

De som dömts för att ha tillverkat barnpornografi sitter inte bakom galler för att de utsatt verkliga barn för övergrepp, eller för att de hjälpt till att sprida detta övergrepp. Men för att de sysslat med en konstnärlig verksamhet som staten inte gillar.

I lagens öga är de inte sexualbrottslingar, utan konstmartyrer.

”Ordet barnpornografi är en kritiserad term, för att ordet pornografi förminskar brottet. Om vi istället inser att det är ett dokumenterat sexuellt övergrepp på ett barn, så blir det nya begreppet Övergreppsbilder På Barn.”

– P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

“Recently, the term ”child abuse images” has been increasingly adopted by both scholars and law enforcement personnel because the term ”pornography” can carry the inaccurate implication of consent (or even harlotry) and create distance from the abusive nature of the material.”

– child pornography, Wikipedia

Övergreppsbilder På Barn är inte skildringar. Det är bevismaterial. Bevis på att ett övergrepp har skett. Så på ett skruvat sätt är det bra att sexualbrottslingarna skickar fotografierna till varandra, då det underlättar för polisen att bevisa att ett brott har begåtts, och identifiera den som gjort det.

Att sälja och sprida sådana filmer och fotografier bör vara förbjudet, för vi kan inte stödja en verksamhet vars existens kräver sexuella övergrepp på verkliga barn.

Men hur kan våra svenska politiker se övergreppet att kidnappa ett barn och våldföra sig på det som en konstnärlig verksamhet?

Det ska inte sitta människor i svenska fängelser för att de sysslat med konstnärlig verksamhet, och använt sin rätt att uttrycka sig fritt. Vad dessa människor däremot är skyldiga till är att de förgripit sig på barn, och spridit detta övergrepp.

De är sexualbrottslingar. Det är endast det som de ska vara dömda för.

Det behövs inget ingrepp på yttrandefriheten

”Många har ju hört talas om det som kallas för barnpornografi, men man har nog sällan någon uppfattning om vad det egentligen handlar om.”
– Bosse Norgren, polis, från P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

Det finns en anledning till att Övergreppsmodellen, och ett förbud mot Övergreppsbilder På Barn, inte är ett problem för yttrandefriheten, och det är för att det finns tecknade bilder.

Ska man filma ett mord till en film kan man inte döda en människa på riktigt. Man får fejka det. Med låtsasblod och skådespeleri.

Och ska ska skriva en berättelse om barn och sexualitet kidnappar man inte en riktig människa och tvingar den till något.

Man gör en tecknad serie. Eller skriver en roman. Eller gör en vanlig spelfilm.

Politikernas galna övergrepp

Men när förbjudet inte håller sig till Övergreppsbilder På Barn, men även inkluderar teckningar, trampar politikerna rakt över gränsen, och gör sig skyldiga till ett fatalt och totalt onödigt övergrepp på medborgarnas rätt att yttra sig fritt.

Ingen berättelse ska vara förbjuden på grund av att den är omoralisk. Ingen bild ska vara undantagen från yttrandefriheten och tryckfriheten för politikerna finner den obekväm. Eller för det kan finnas någon som kan tänkas möjligen bli våt i byxan av den.

Det är ren moralpredikan, och har inget med ett fritt och öppet samhället att göra.

Problemet med Övergreppsbilder På Barn är inte moraliskt, utan…

1) Ett litet barn kan inte godkänna att ha sex med en vuxen.

2) Ett litet barn kan inte godkänna att detta filmas.

3) Ett litet barn kan inte godkänna att filmen sprids.

Men en seriefigur är fiktion och varken kan eller behöver godkänna något, vare sig det handlar om att rädda världen eller förstöra den.

Varför ska det finnas en åldersgräns?

Då det är olagligt i Sverige att ha sex med någon under femton år, är det naturligt att varje ingående fotografi av en sådan händelse räknas som en Övergreppsbild På Barn.

Men det skapar en märklig lucka mellan femton och arton år. Det är lagligt för två femtonåringar att ha sex med varandra, men det är inte lagligt för dem att filma sig själva och visa det för någon. Fast en sådan film inte innehåller något övergrepp.

Men en person måste ha uppnått en viss mognad för att kunna besluta om man ska vara med i en porrfilm. Så väl kroppsligt, mentalt som själsligt måste man vara redo för konsekvenserna av ett sådant beslut.

Om gränsen låg vid femton skulle porrindustrin kunna utnyttja femtonåringarna och säga ”det var frivilligt”, eller ”det var ungdomarna själva som filmade helt utan inblandning av oss”.

Det handlar inte om att skådespela i en vanlig spelfilm, eller vara en del av ett rimligt och mångsidigt konstverk. Pornografi, i form av fotografier och filmer, handlar om att sälja sex framför en kamera. Krasst sätt är pornografi med verkliga människor prostitution med publik.

Det betyder inte att det är omoraliskt att två femtonåringar har sex, eller att de gestaltar sitt eget liv. Eller att det skulle vara skadligt att titta på en sådan film, samtidigt som det är helt harmlöst att titta på en film med två artonåringar.

Som i alla frågor angående medborgarnas mognad – som när man får köra bil eller köpa ut alkohol – går det inte att sätta en gräns som stämmer för alla individer, utan man får göra undersökningar, och dra till med vad man finner rimligt och låta det gälla för alla.

Så varför måste man vara just arton för att vara med i en porrfilm? Och inte nitton, sexton, eller sjutton och ett halvt?

Från tittarens håll är det ingen skillnad: det är inte se skillnad mellan en sjuttonåring och en artonåring. Det är inte sällan man i möten går bet på att se om någon är femton, nitton eller tjugofem heller.

Men myndighetsåldern är den rimligaste gränsen för det är vid den åldern man även i övrigt anses kunna ansvara för sig själv.

En artonårsgräns för att vara med i pornografisk film är ingen moralfråga, men att stävja ett arbetsmiljöbrott. Ingen ska behöva bli utnyttjad och våldtagen på jobbet. Allra minst ett barn.

Men konsten är fri

Vanlig spelfilm och vanliga nakenbilder faller inom konstens ramar, och här vore det farligt att sätta upp någon slags åldersgräns. Det är orimligt att ta ifrån en människa dess vilja och möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. Även unga människor måste få bidra till konsten, som skapare så väl som motiv, och bidra till sin egen utveckling som människa. Det är förkastligt att förvägra en ung människa rätten att uttrycka sig själv, och rätten att få sin historia berättad.

Den stora fördelen med tecknade serier

Därmed inte sagt att vanliga filmspelningar är en dans på rosor. Många vuxna skådespelare vittnar om hårda arbetsförhållanden, och det behöver inte vara bekymmerlöst för ett barn att arbeta som skådespelare. Vi har inte tydliga lagar för barn och arbete för intet.

Och det är knappast en nyhet att nakenscener och sexscener i vanliga spelfilmer är en omdiskuterad fråga, fast det inte handlar om pornografi.

Och ska man göra en berättelse om två fjortonåringar som blir kära och blir ihop, blir det förmodligen inte bara skolundervisning och saft och bullar i handlingen. Men sannolikt även drömmar, nyfikenhet på kroppar, orimliga förväntningar, nervositet och trevande sex. På grund av verkligheten och inte minst puberteten.

Det är varken ett berättarmässigt eller konstnärligt problem att personer under arton år har en sexualitet. Vilket att ljuga för läsaren är. Eller statlig censur.

Och det är den stora fördelen med tecknade serier. Att man kan behandla vilka ämnen som helst – känsliga, fantasifulla, märkliga – utan att behöva bekymra sig om diverse arbetsmiljöproblem eller till och med arbetsmiljöbrott. Vare sig det handlar om skådespelare med orimliga krav, specialeffekter som blir för dyra, stunts för är för farliga, eller kändisar som inte kan vara med för de har gått och dött för ett par århundraden sedan.

Sexuella övergrepp på barn är ett ämne som passar utmärkt för tecknade serier och romaner, för då slipper man det onödiga obehag som kan uppstå när riktiga skådespelare, inte minst unga sådana, ska agera ut sådana känsliga scener. Istället kan man falla in i den rena fiktionen, som historieberättare och som lyssnare, och låta sig fångas av händelsernas lopp.

Kulturdiskussioner – om sexualisering, konstnärliga värden och den farliga religiösa moralen hos våra svenska politiker – ska hållas på debattsidor, kultursidor och forum; inte i svenska domstolar.

Och om innehållet i de tecknade serierna är opassande för barn, så sätter man en åldersrekommendation på dem.

Blindhetens farliga ljusning

Vem vill ens tänka på sexuella övergrepp och barn? Finns det något värre? Här kan man ana lockelsen med att ha med tecknade bilder i lagen. För då slipper man tänka på det fruktansvärda, att dessa fotografier visar verkliga händelser, och att detta problem finns överallt.

”Jag tror att man väljer att inte se och inte höra. Därför att det är enklare, och slipper må dåligt av det. Jag tror det är därför man vänder det här ryggen och hellre går, än att ta tag i det.

Det skulle kunna bli bättre om folk som har något att säga till om, hade sett på det på det här viset, att det är ett brott som begås när den här bilden tas. Istället för att det bara är en bild.”

–  Lotti Wennström, P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

Med teckningar i lagen förskjuts fokuset från verkligheten till fantasin, och allt blir lika overkligt. Och vi kan stoppa huvudet i en hink vad gäller de hemskheter de verkliga barnen som råkar illa ut.

Så ska vi buga för den nuvarande lagen och falla för lockelsen att låtsas att verkliga barn aldrig blir utsatta över övergrepp, att alla fotografierna bara är påhitt och fiktion? De är inga riktiga barn, bara kattflickor. De verkliga barnen har aldrig blivit våldtagna; det är bara en författare som hittat på alltihop…

Dags att sluta klaga, och göra något

Genom att jämställa tecknade bilder med foton visar lagen att de allvarliga ingreppen i yttrandefriheten och tryckfriheten inte gjorts på grund för att politikerna vill skydda verkliga barn. Utan för att driva igenom en ren moralpropaganda.

Anledningen till att man inte använder Övergreppsmodellen, och begreppet  Övergreppsbild På Barn, är att lagen då skulle få en tydlig gräns mellan vad som är förbjudet och vad som är lagligt, och det skulle bli svårare för våra politiker att på ett smidigt sätt utöka lagrummet utan att någon inser det.

Därför använder man en omtvistad litterär genre som ”pornografi”, som man med luddiga definitioner och märkliga exempel kan fiffla med gränserna till.

Vilket leder till att domstolen kan döma lite vad som helst som barnpornografi. Utan att vi ens kan kontrollera dessa rättsliga övergrepp, då bilderna är olagliga att överhuvudtaget titta på.

För en morallag bygger inte bara på vad som är förbjudet, men vad vi tror är förbjudet. Och vad vi kanske önskar ska vara olagligt.

Det är vår uppgift som medborgare att se till att inskränkningar i yttrandefriheten endast göras i yttersta extremfall. Inte låta det bli ett kryphål genom vilket politikerna och rättsväsendet kan smuggla ut vad de för tillfället ogillar från grundlagens skydd.

Vad som bör göras – en bättre lag

1) Inför Övergreppsmodellen. Med begreppet Övergreppsbilder På Barn har varje bild ett offer och varje åtal en målsägande.

Fokuset ligger alltid på att utreda sexuella övergrepp på barn. Inte att stoppa huvudet i sanden och tro att verkliga barn är seriefigurer. Eller en vanvettig mass-sexualisering av barn som ett förbud av ”pornografi” eller än värre vanliga nakenbilder leder till.

Med övergreppet i fokus inkluderas alla andra barn på ett naturligt sätt som potentiella brottsoffer. På så sätt behöver man inte ta till rena lögner för att motivera lagen.

Lagen får en tydlig avgränsning, och möjligheten för våra politiker att smyga in nya områden under lagen minimeras.

2) Skippa alla hänvisningar till tecknade bilder och lägg ner alla planer på att förbjuda texter.

Fotorealistiska datorrenderade bilder som föreställer verkliga barn, och som är så verklighetstrogna att de inte kan skiljas från ett riktiga fotografier, bör rimligen vara förbjudna. För att annars skulle en åtalad kunna hävda att fotografierna i själva verket är bilder som skapats i en dator.

Men där går gränsen.

3) Ge upp alla löjliga försök att definiera vad pornografi är. Utgå från den verkliga situationen, där barnet har blivit utsatt för ett övergrepp och filmats/fotograferats. Polisens utredare av sexuella övergrepp bör rimligen syssla med att utreda sexuella övergrepp; inte sitta och avgöra om en tecknad serie är konstnärlig eller inte.

4) Skippa tittförbudet.

Tittförbudet ja, jag har inte ens gått in på det, för det får vara någon måtta på dumheter i en och samma bloggserie.

Kom igen, politiker, måste ni dra in bekämpandet av ungdomars naturliga sexualliv och kampen mot de icke-könsmogna barnens rätt att slippa bli sexualiserade av en moralgalen vuxenvärld, som en ursäkt för att ni ska ta kontrollen över internet och kika in i folks datorer? Ni lurar ingen, vet ni.

Det räcker med att förbjuda medlemskap i virtuella och verkliga föreningar som tillhandahåller Övergreppsbilder På Barn, eller betalning för att tillfälligt tillgodose sig sådant material.

Själva tittandet kan aldrig vara olagligt, lika lite som att tänkande av en tanke kan vara det. För hur ska man kunna avgöra om en bild är barnpornografisk eller inte, om man inte får titta på den?

Visst, om lagen gäller enbart gällde Övergreppsbilder På Barn skulle det vara ett mindre problem, då man inte kommer över dessa bilder utan att medvetet leda efter dem. Men då det nuvarande ”barnpornografi” kan vara mer eller mindre vad som helst, så är det omöjligt att inte lägga ögonen på något sådant när man går in på en helt vanlig hemsida, vilken som helst.

Alla barnen är telepatiska och blir kränkta av övergrepp som inte finns, och samtliga vuxna är siare, som ser vad en bild föreställer i förväg? Att skilja fantasi och verklighet – inget problem för svenska politiker!

När våra domstolar bevisligen inte klarar av att avgöra om en bild är ”barnpornografisk” efter att ha suttit och stirrat på den, hur ska vi vanliga medborgare kunna avgöra det utan att ens få kasta en blick på den?

Vad har vi framför oss?

Bilderna som Aftonbladetoch Expressen publicerat visar att en svensk domstol år 2010 har dömt en man för barnpornografibrott på grund av bilder som 1) inte innehåller något barn och 2) inte innehåller någon pornografi.

Den opinionsbildning som teckningarna bidrar med för att slå hål på tingsrättens farliga och löjeväckande dom var inte möjlig innan Hovrättens sagt sitt, då teckningarna inte bara var olagliga att publicera, men olagliga att ens att titta på! Ja, de stod helt utanför grundlagens skydd!

Trots att det är uppenbart för var och en att de inte är barnpornografiska i någon betydelse.

Vilka stolligheter översättaren även blivit dömt för i Hovrätten kan vi inte veta, men talet om kattöron och svans i domen utlovar nya lustigheter när Högsta Domstolen sagt sitt.

Det smidigaste slutet på den här komedin vore att HD kom fram till att lagens definition av barn – som vi sett om och om igen – inte går att använda på teckningar av mangatyp. Utan på sin höjd på fotorealistiska datorrenderade bilder av verkliga barn, om ens det. Då skulle politikerna kunna sopa alla andra problem med den här lagen under mattan.

Det bästa vore att politikerna bad de verkliga barnen och oss andra om ursäkt för sitt dubbelspel, och ändrade lagen.

Lycka till!

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Leorio
    Maj 08, 2011 @ 10:39:33

    Fotnot: Radiodokumentären ”Flickan med hundhalsbandet” finns att ladda ner från:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=2397615

    Den handlar om tre poliser som jobbar med att granska fotografier av sexuella övergrepp, så kallad ”barnpornografi”. Om någon undrar varför jag inte kritiserat polisen mer i den här bloggserien, så är det svårt att göra det efter att ha lyssnat på de här intervjuerna.

    Det är via den här dokumentären jag först kom i kontakt med begreppet Övergreppsbild På Barn. Dokumentären illustrerar med all tydligt varför det här brottet inte handlar om tecknade serier.

    Varning för starkt innehåll.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: