Bästa låtarna 2010 #5-1

5. I Blame Coco (med Robyn) – Caesar

Förra året var det Daniel med Bat for Lashes och My Girls med Animal Collective som gav de hårdaste smällarna från en artist jag aldrig tidigare hört. I år var det Ceasar med I Blame Coco.

Jag har skrålat och dansat till den här låten tills jag hoppat sönder golvet och hamnade hos grannarna på våningen under mig…

4. Midlake – Acts of Man

Årets stämsång vid lägerelden i skymningen bjöd Midlake på. Underbart melankoliskt och rofyllt, mörkt och samtidigt hoppfullt.

3. Tomas Andersson Wij – Stjärnorna

”Det fanns en tid
när man trodde
att älskande par,
efter sin död
lyftes upp till stjärnor
för att vaka över oss som är kvar…”

2. Toni Holgersson – Brev Till Resandeflicka

Och priset för Årets psalm går till Brev Till Resandeflicka. Oroa dig inte Toni, för den här låten är du förlåten allt.

1. Robyn – Dancehall Queen

Texten, melodin, rytmen, sången; allt sitter precis där det ska i den här låten, för att tillfoga maximal känslomässig och dansprovocerande effekt. Eller så är det bara för att introt låter som första Metroid Prime… I vilket fall har årets popdrottning intagit tronen för Årets Låt!

Kom igen nu 2011. Jag behöver ett nytt musikår. Ge mig!

Hela listan på Spotify.

Årets album 2010 #5-1

5. Robyn – Body Talk Pt. 1

Fem år är en lång tid att vänta på en skiva. Speciellt när föregångaren var en sådan omskakade och spännande platta som Robyn, där hon helt och hållet återskapade sin musikaliska identitet.

Men i våras dök de äntligen upp, de nya låtarna, en efter en slog de ner på Spotify, och det var inga dåliga bomber som briserade, utan några av årets bästa låtar: Fembot, Dancehall Queen, Dancing on My Own och None of Dem.

Det kändes som om Body Talk skulle bli världens bästa skiva, eller snarare skivor, då det skulle komma tre av dem!

Och Body Talk Pt. 1 gjorde mig inte besviken. Det var en åtta låtar lång explosion, som berörde, skakade om och fick mig att dansa. Och när den gamla folkvisan Jag Vet En Dejlig Rosa klingar ut som sista låt känns det som att nu kan vad som helst hända.

Att sedan Pt. 2 var bitvis usel och Pt. 3 oansenlig spelar mindre roll i sammanhanget. Månaderna före och efter Body Talk Pt. 1 var en av de mest intressanta tiderna i mitt musiklyssnade och allt handlade om Robyn.

4. Midlake – The Courage of Others

I väntan på Fleet Foxes andra skiva får man ta vad man får och jag tar mer än gärna emot Midlakes tredje skiva. The Courage of Others är drömskt folkrockig, med en sorgsen längtan som går genom hela skivan. Den drömaktiga ljudbilden och sångarens sköra, klagande röst passar varandra perfekt och skapar en sagolik upplevelse.

Det är inga glada toner, inget tjim och tjohej, utan ett slags förlustens stillsamma symfoni. The Courage of Others är längtansfull magi, och den porlar som en skogsbäck, och skimrar som en himmel i skymningen när natten sänker sig över världen.

3. Toni Holgersson – Ibland Kallar Jag Det Kärlek

Att leva hemlös på gatan i tio år kan kanske inte ses ett lyckat career move, men det där med livserfarenhet kan komma till pass ibland. Till exempel när man ska skriva ett avskalad, innerlig skiva, fylld med låtar som är rika av mänsklighet.

Det är fel att kalla Ibland Kallar Jag Det Kärlek för en comeback tycker jag, för Toni Holgersson har redan gjort två skivor sedan han kom tillbaka, och skivorna i början av nittiotalet var i ärlighetens namn inte så märkvärdiga. Men det är precis vad Ibland Kallar Jag Det Kärlek är. Även om den har sin sorg känns den som en början på något nytt.

Allt handlar om rösten och orden, och känslan som musiken stillsamt bygger under dem. Toni vårdar sina låtar lika ömt och varsamt som vore de ett nyligen utsprunget liv, och musiken har både märklig skörhet och styrka.

I januari hade jag inte en tanke på att en skiva av Toni Holgersson skulle kunna ta sig in på min topp tio, än mindre ta en solklar pallplats, men det var innan jag hörde Ibland Kallar Jag Det Kärlek…

2. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise

Det var som om alla hade bestämt sig; efter tio år av hyllningar skulle han slutligen sågas, det var tid för det nu, efter allt detta jubel hade han ingen väg att gå som låtskrivare. Visserligen gjorde Håkan Hellström succé på Way Out West, men det var med att spela sin första skiva. 00-talet var Håkan Hellströms decennium, men det är en ny tid nu.

Och sedan kom skivan, och nje. De som ville hylla Håkan fick hylla Håkan, och de som ville ta ner honom fick hylla honom eller gå och gömma sig någonstans.

Trots albumets utropade död som konstform, är 2 Steg Från Paradise just ett sådant, en rakt igenom solid enhet. Det har inte årets största hitlåtar, det är inte mest oväntat, konstigast, eller mest omväxlande. Det är en resa utan ointressanta hållplatser, och det har ett hjärta som pulsar av liv, ja, kanske mer än någonsin.

När ett album fyller mig till bristningsgränsen med ren glädje, vad kan jag önska mer än det?

2 Steg Från Paradise är Håkan Hellströms bästa skriva efter Ett Kolikbarns Bekännelser, och årets bästa skriva, efter…

1. Hästpojken – Från Där Jag Ropar

Ja, jag vet att skivan släpptes den 28 december 2009, men då det var efter jag (och i princip alla andra) hade publicerat min Årets Album lista, så den hör till årets skörd.

Det så underbart med popmusik, att de allra deppigaste låtarna kan vara de som gör mig mest lycklig. Från Där Jag Ropar är å ena sidan ingen munter skiva, ett öppet land av vardagsproblem och personliga tillkortakommanden, men å andra sidan ger den mig alltid ett stort leende och jag dansar och skrålar med.

Man känner trots allt igen sig.

”Ett misslyckande!” ”Jag är besviken!” Ja, det kan tyckas märkligt att det var mina kommentarer när jag hörde Från Där Jag Ropar för första gången i januari, men jag hade så förälskat mig i debutens sköna punksound att jag bara ville ha mer av exakt samma sak.

Men när jag väl accepterade att uppföljaren var en självständig musikupplevelse, som tagit sin egen väg, kunde jag ta till mig dess elegantare, mer direkta sound och jag kapitulerade fullständigt.

Andra svenska band skulle kunna ge en hand, och ytterligare ett finger eller två, för en låt som Ett Bättre Djur eller Jag Ser Solen I Dig (Men Den Ser Inte Mig) men på Från Där Jag Ropar bara radar Hästpojken upp dem en efter en.

För det är inte bara texterna; Hästpojken har årets härligaste, mest slagkraftiga melodier. Varje gång jag hör skivan tror jag ”fan, nu har jag hört den bästa låten” och direkt kommer det en till som är vackrare och djärvare.

Från Där Jag Ropar är en av de tio bästa svenska skivorna någonsin, och det album jag lyssnat mest på i år. Självklart ska årets deppigaste, mest livstörstande och euforiska skiva ska inta plats nummer ett!

Stay tuned. Nästa vecka presenterar jag årets 25 bästa låtar!

Hela Årets album listan på Spotify!