Mangadomen: Slutord

Att läsa tecknade serier är ett brott mot ”allmän ordning” därför att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”. Jag har visat i min bloggserie att den här lagen suger. I allmänhet.

Men inte helt och hållet, då den innehåller en del viktiga saker – Övergreppsbilder På Barn och minderåriga sexarbetare i porrindustrin – som bör vara förbjudet. Vilket de fortfarande är om man övergår till den överlägsna Övergreppsmodellen.

Dock lär inte politikerna frivilligt gå med på en sådan ändring, då lagens funktion inte är att skydda verkliga barn eller jaga sexualbrottslingar, men att med polisen och rättsväsendet som murbräcka driva en aggressiv religiös moralpolitik, som syftar till att kriminalisera alla hänvisningar till att personer under arton år har någon form av sexualitet.

Man har öppnat ett hål i yttrandefriheten som man gett namnet ”barnpornografi”. Utan att i lagen definiera vad man menar med pornografi. Vid sidan om ger regeringen en tolkning av “pornografisk”, som är så motsägelsefull och öppen att domstolen kan tolka den i princip hur som helst. Och den enda uppmaningen att besinna sig är en uppmaning att sluka ännu mer:

”För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.”

Nej, för våra politiker betyder det inte ”Vi ska inte vara för nitiska, utan hålla oss till riktig porr”, men ”Vi ska med alla medel se till att ordet pornografi får en allt vidare betydelse bland vanligt folk, så att vi kan döma ännu fler!”

Och hur får man rättänkande personer att springa som hundar?

Jo, moralpanik.

Lagen är ett enormt Guilty By Association projekt, där vår avsky och äckel för sexualbrottslingar och deras övergrepp på små barn ska sippra över från Övergreppsbilder På Barn till vanliga nakenbilder, från icke könsmogna barn till tonåringar och till vuxna kvinnor med små bröst, från fotografier till tecknade bilder, från tecknade bilder till texter, från pornografi till erotik, från erotik till vanliga spelfilmer. Och vidare till allt annat…

Ju bredare definition av ordet ”pornografisk” man lyckas luckra upp och ju större resurser polisen får att övervaka vårt surfande desto fler kommer att åka fast. Och då kan politikerna säga att: ”i början av 00-talet var det 20 som dömdes per år, nu är det 100! Problemet har blivit värre, pedofilerna fler! Vi måste utöka lagen ännu mer, och ge polisen ännu fler möjligheter att övervaka internet! Det måste bli förbjudet att prata om barn, att ens tänka på ungdomar!”

Övergreppsmodellen försöker hindra ett övergrepp att sprida sig, och riktar endast in sig på sexualbrottslingar.

Den nuvarande fantasilagen försöker på alla fronter sprida ut ett övergrepp, och ger sig på alla medborgare som inte förgriper sig på barn.

Politikerna försöker öppna upp ordet barnpornografi i alla riktningar, och nog har de lyckas alltid. Mangadomen sprängde begreppet sönder och samman.  Nu är det förbrukat och dött.

För ett år sedan var barnpornografibrott det bland det värsta man kunde bli anklagad för. Hade jag skrivit en blogg med namnet ”Lagen om barnpornografi är nonsens” för ett år sedan, hade jag blivit lynchad. Nu rycker folk på axlarna.

Med domen mot översättaren har ordet barnpornografi gått från att sällskapa med Hitler och tortyr till att hamna bland Kalla Anka, nonsens och yttrandefrihet.

Läser man igenom lagen och regeringens proposition inser man att ”barnpornografi” är allt och intet, och det finns inga andra gränser än de murar vi själva sätter upp mot begreppets skövling av yttrandefriheten.

Det är därför den här domen är så viktig, och vår fortsatta kamp så avgörande. ”Vanligt språkbruk och allmänna värderingar” tillhör inte politikerna, utan oss medborgare, och det är hög tid att vi vänder deras vanvettiga kamp emot dem.

Det är dags att återta det innehåll som en gång fanns i ordet ”barnpornografi”.

Glöm den här farliga lagens svansande för politikernas privatmoral; det är barnen som ska skyddas. Från verkliga övergrepp. Det som ska vara förbjudet är Övergreppsbilder På Barn.

Men kanske tycker du inte att politikerna gått för långt, eller att några tecknade bilder hit eller dit spelar någon roll, och i så fall önskar jag dig lycka till när det är din tur att stå bakom skranket för att du stoppat chokladkex i glassen på kvällen.

För det är skillnad på rån och rån, och mellan sexuella övergrepp och en litterär genre.

Eller ska vi skippa det här med yttrandefrihet och rättssäkerhet i framtiden?

Del 9: Lagen om barnpornografi är slut

Välkommen till den sista delen, där politikerna gör de skyldiga oskyldiga, och straffar de som inget brott begått…

 Denna galna och farliga lag

I beslagen kan det finnas miljontals bilder och hundratusentals filmer. Man tappar egentligen fokus på vad det är som de här bilderna beskriver. Man ser det som någon form av tryckfrihetsbrott eller dokumentationsbrott i stället för ett sexuellt övergrepp, säger Björn Sellström.”

– Rapport – Polisen missar brotten mot barnen när barnporr utreds

Den svenska lagen om barnpornografi säger inte att det är fel med sexuella övergrepp på barn. Allt den vill är att hindra oss från att berätta om hur verkligheten – utanför och inom oss – är.

För enligt den nuvarande lagstiftningen är alla bilder, även fotografier och filmer av verkliga övergrepp, rent påhitt.

De som dömts för att ha tillverkat barnpornografi sitter inte bakom galler för att de utsatt verkliga barn för övergrepp, eller för att de hjälpt till att sprida detta övergrepp. Men för att de sysslat med en konstnärlig verksamhet som staten inte gillar.

I lagens öga är de inte sexualbrottslingar, utan konstmartyrer.

”Ordet barnpornografi är en kritiserad term, för att ordet pornografi förminskar brottet. Om vi istället inser att det är ett dokumenterat sexuellt övergrepp på ett barn, så blir det nya begreppet Övergreppsbilder På Barn.”

– P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

“Recently, the term ”child abuse images” has been increasingly adopted by both scholars and law enforcement personnel because the term ”pornography” can carry the inaccurate implication of consent (or even harlotry) and create distance from the abusive nature of the material.”

– child pornography, Wikipedia

Övergreppsbilder På Barn är inte skildringar. Det är bevismaterial. Bevis på att ett övergrepp har skett. Så på ett skruvat sätt är det bra att sexualbrottslingarna skickar fotografierna till varandra, då det underlättar för polisen att bevisa att ett brott har begåtts, och identifiera den som gjort det.

Att sälja och sprida sådana filmer och fotografier bör vara förbjudet, för vi kan inte stödja en verksamhet vars existens kräver sexuella övergrepp på verkliga barn.

Men hur kan våra svenska politiker se övergreppet att kidnappa ett barn och våldföra sig på det som en konstnärlig verksamhet?

Det ska inte sitta människor i svenska fängelser för att de sysslat med konstnärlig verksamhet, och använt sin rätt att uttrycka sig fritt. Vad dessa människor däremot är skyldiga till är att de förgripit sig på barn, och spridit detta övergrepp.

De är sexualbrottslingar. Det är endast det som de ska vara dömda för.

Det behövs inget ingrepp på yttrandefriheten

”Många har ju hört talas om det som kallas för barnpornografi, men man har nog sällan någon uppfattning om vad det egentligen handlar om.”
– Bosse Norgren, polis, från P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

Det finns en anledning till att Övergreppsmodellen, och ett förbud mot Övergreppsbilder På Barn, inte är ett problem för yttrandefriheten, och det är för att det finns tecknade bilder.

Ska man filma ett mord till en film kan man inte döda en människa på riktigt. Man får fejka det. Med låtsasblod och skådespeleri.

Och ska ska skriva en berättelse om barn och sexualitet kidnappar man inte en riktig människa och tvingar den till något.

Man gör en tecknad serie. Eller skriver en roman. Eller gör en vanlig spelfilm.

Politikernas galna övergrepp

Men när förbjudet inte håller sig till Övergreppsbilder På Barn, men även inkluderar teckningar, trampar politikerna rakt över gränsen, och gör sig skyldiga till ett fatalt och totalt onödigt övergrepp på medborgarnas rätt att yttra sig fritt.

Ingen berättelse ska vara förbjuden på grund av att den är omoralisk. Ingen bild ska vara undantagen från yttrandefriheten och tryckfriheten för politikerna finner den obekväm. Eller för det kan finnas någon som kan tänkas möjligen bli våt i byxan av den.

Det är ren moralpredikan, och har inget med ett fritt och öppet samhället att göra.

Problemet med Övergreppsbilder På Barn är inte moraliskt, utan…

1) Ett litet barn kan inte godkänna att ha sex med en vuxen.

2) Ett litet barn kan inte godkänna att detta filmas.

3) Ett litet barn kan inte godkänna att filmen sprids.

Men en seriefigur är fiktion och varken kan eller behöver godkänna något, vare sig det handlar om att rädda världen eller förstöra den.

Varför ska det finnas en åldersgräns?

Då det är olagligt i Sverige att ha sex med någon under femton år, är det naturligt att varje ingående fotografi av en sådan händelse räknas som en Övergreppsbild På Barn.

Men det skapar en märklig lucka mellan femton och arton år. Det är lagligt för två femtonåringar att ha sex med varandra, men det är inte lagligt för dem att filma sig själva och visa det för någon. Fast en sådan film inte innehåller något övergrepp.

Men en person måste ha uppnått en viss mognad för att kunna besluta om man ska vara med i en porrfilm. Så väl kroppsligt, mentalt som själsligt måste man vara redo för konsekvenserna av ett sådant beslut.

Om gränsen låg vid femton skulle porrindustrin kunna utnyttja femtonåringarna och säga ”det var frivilligt”, eller ”det var ungdomarna själva som filmade helt utan inblandning av oss”.

Det handlar inte om att skådespela i en vanlig spelfilm, eller vara en del av ett rimligt och mångsidigt konstverk. Pornografi, i form av fotografier och filmer, handlar om att sälja sex framför en kamera. Krasst sätt är pornografi med verkliga människor prostitution med publik.

Det betyder inte att det är omoraliskt att två femtonåringar har sex, eller att de gestaltar sitt eget liv. Eller att det skulle vara skadligt att titta på en sådan film, samtidigt som det är helt harmlöst att titta på en film med två artonåringar.

Som i alla frågor angående medborgarnas mognad – som när man får köra bil eller köpa ut alkohol – går det inte att sätta en gräns som stämmer för alla individer, utan man får göra undersökningar, och dra till med vad man finner rimligt och låta det gälla för alla.

Så varför måste man vara just arton för att vara med i en porrfilm? Och inte nitton, sexton, eller sjutton och ett halvt?

Från tittarens håll är det ingen skillnad: det är inte se skillnad mellan en sjuttonåring och en artonåring. Det är inte sällan man i möten går bet på att se om någon är femton, nitton eller tjugofem heller.

Men myndighetsåldern är den rimligaste gränsen för det är vid den åldern man även i övrigt anses kunna ansvara för sig själv.

En artonårsgräns för att vara med i pornografisk film är ingen moralfråga, men att stävja ett arbetsmiljöbrott. Ingen ska behöva bli utnyttjad och våldtagen på jobbet. Allra minst ett barn.

Men konsten är fri

Vanlig spelfilm och vanliga nakenbilder faller inom konstens ramar, och här vore det farligt att sätta upp någon slags åldersgräns. Det är orimligt att ta ifrån en människa dess vilja och möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. Även unga människor måste få bidra till konsten, som skapare så väl som motiv, och bidra till sin egen utveckling som människa. Det är förkastligt att förvägra en ung människa rätten att uttrycka sig själv, och rätten att få sin historia berättad.

Den stora fördelen med tecknade serier

Därmed inte sagt att vanliga filmspelningar är en dans på rosor. Många vuxna skådespelare vittnar om hårda arbetsförhållanden, och det behöver inte vara bekymmerlöst för ett barn att arbeta som skådespelare. Vi har inte tydliga lagar för barn och arbete för intet.

Och det är knappast en nyhet att nakenscener och sexscener i vanliga spelfilmer är en omdiskuterad fråga, fast det inte handlar om pornografi.

Och ska man göra en berättelse om två fjortonåringar som blir kära och blir ihop, blir det förmodligen inte bara skolundervisning och saft och bullar i handlingen. Men sannolikt även drömmar, nyfikenhet på kroppar, orimliga förväntningar, nervositet och trevande sex. På grund av verkligheten och inte minst puberteten.

Det är varken ett berättarmässigt eller konstnärligt problem att personer under arton år har en sexualitet. Vilket att ljuga för läsaren är. Eller statlig censur.

Och det är den stora fördelen med tecknade serier. Att man kan behandla vilka ämnen som helst – känsliga, fantasifulla, märkliga – utan att behöva bekymra sig om diverse arbetsmiljöproblem eller till och med arbetsmiljöbrott. Vare sig det handlar om skådespelare med orimliga krav, specialeffekter som blir för dyra, stunts för är för farliga, eller kändisar som inte kan vara med för de har gått och dött för ett par århundraden sedan.

Sexuella övergrepp på barn är ett ämne som passar utmärkt för tecknade serier och romaner, för då slipper man det onödiga obehag som kan uppstå när riktiga skådespelare, inte minst unga sådana, ska agera ut sådana känsliga scener. Istället kan man falla in i den rena fiktionen, som historieberättare och som lyssnare, och låta sig fångas av händelsernas lopp.

Kulturdiskussioner – om sexualisering, konstnärliga värden och den farliga religiösa moralen hos våra svenska politiker – ska hållas på debattsidor, kultursidor och forum; inte i svenska domstolar.

Och om innehållet i de tecknade serierna är opassande för barn, så sätter man en åldersrekommendation på dem.

Blindhetens farliga ljusning

Vem vill ens tänka på sexuella övergrepp och barn? Finns det något värre? Här kan man ana lockelsen med att ha med tecknade bilder i lagen. För då slipper man tänka på det fruktansvärda, att dessa fotografier visar verkliga händelser, och att detta problem finns överallt.

”Jag tror att man väljer att inte se och inte höra. Därför att det är enklare, och slipper må dåligt av det. Jag tror det är därför man vänder det här ryggen och hellre går, än att ta tag i det.

Det skulle kunna bli bättre om folk som har något att säga till om, hade sett på det på det här viset, att det är ett brott som begås när den här bilden tas. Istället för att det bara är en bild.”

–  Lotti Wennström, P1 Dokumentär ”Flickan med hundhalsbandet”

Med teckningar i lagen förskjuts fokuset från verkligheten till fantasin, och allt blir lika overkligt. Och vi kan stoppa huvudet i en hink vad gäller de hemskheter de verkliga barnen som råkar illa ut.

Så ska vi buga för den nuvarande lagen och falla för lockelsen att låtsas att verkliga barn aldrig blir utsatta över övergrepp, att alla fotografierna bara är påhitt och fiktion? De är inga riktiga barn, bara kattflickor. De verkliga barnen har aldrig blivit våldtagna; det är bara en författare som hittat på alltihop…

Dags att sluta klaga, och göra något

Genom att jämställa tecknade bilder med foton visar lagen att de allvarliga ingreppen i yttrandefriheten och tryckfriheten inte gjorts på grund för att politikerna vill skydda verkliga barn. Utan för att driva igenom en ren moralpropaganda.

Anledningen till att man inte använder Övergreppsmodellen, och begreppet  Övergreppsbild På Barn, är att lagen då skulle få en tydlig gräns mellan vad som är förbjudet och vad som är lagligt, och det skulle bli svårare för våra politiker att på ett smidigt sätt utöka lagrummet utan att någon inser det.

Därför använder man en omtvistad litterär genre som ”pornografi”, som man med luddiga definitioner och märkliga exempel kan fiffla med gränserna till.

Vilket leder till att domstolen kan döma lite vad som helst som barnpornografi. Utan att vi ens kan kontrollera dessa rättsliga övergrepp, då bilderna är olagliga att överhuvudtaget titta på.

För en morallag bygger inte bara på vad som är förbjudet, men vad vi tror är förbjudet. Och vad vi kanske önskar ska vara olagligt.

Det är vår uppgift som medborgare att se till att inskränkningar i yttrandefriheten endast göras i yttersta extremfall. Inte låta det bli ett kryphål genom vilket politikerna och rättsväsendet kan smuggla ut vad de för tillfället ogillar från grundlagens skydd.

Vad som bör göras – en bättre lag

1) Inför Övergreppsmodellen. Med begreppet Övergreppsbilder På Barn har varje bild ett offer och varje åtal en målsägande.

Fokuset ligger alltid på att utreda sexuella övergrepp på barn. Inte att stoppa huvudet i sanden och tro att verkliga barn är seriefigurer. Eller en vanvettig mass-sexualisering av barn som ett förbud av ”pornografi” eller än värre vanliga nakenbilder leder till.

Med övergreppet i fokus inkluderas alla andra barn på ett naturligt sätt som potentiella brottsoffer. På så sätt behöver man inte ta till rena lögner för att motivera lagen.

Lagen får en tydlig avgränsning, och möjligheten för våra politiker att smyga in nya områden under lagen minimeras.

2) Skippa alla hänvisningar till tecknade bilder och lägg ner alla planer på att förbjuda texter.

Fotorealistiska datorrenderade bilder som föreställer verkliga barn, och som är så verklighetstrogna att de inte kan skiljas från ett riktiga fotografier, bör rimligen vara förbjudna. För att annars skulle en åtalad kunna hävda att fotografierna i själva verket är bilder som skapats i en dator.

Men där går gränsen.

3) Ge upp alla löjliga försök att definiera vad pornografi är. Utgå från den verkliga situationen, där barnet har blivit utsatt för ett övergrepp och filmats/fotograferats. Polisens utredare av sexuella övergrepp bör rimligen syssla med att utreda sexuella övergrepp; inte sitta och avgöra om en tecknad serie är konstnärlig eller inte.

4) Skippa tittförbudet.

Tittförbudet ja, jag har inte ens gått in på det, för det får vara någon måtta på dumheter i en och samma bloggserie.

Kom igen, politiker, måste ni dra in bekämpandet av ungdomars naturliga sexualliv och kampen mot de icke-könsmogna barnens rätt att slippa bli sexualiserade av en moralgalen vuxenvärld, som en ursäkt för att ni ska ta kontrollen över internet och kika in i folks datorer? Ni lurar ingen, vet ni.

Det räcker med att förbjuda medlemskap i virtuella och verkliga föreningar som tillhandahåller Övergreppsbilder På Barn, eller betalning för att tillfälligt tillgodose sig sådant material.

Själva tittandet kan aldrig vara olagligt, lika lite som att tänkande av en tanke kan vara det. För hur ska man kunna avgöra om en bild är barnpornografisk eller inte, om man inte får titta på den?

Visst, om lagen gäller enbart gällde Övergreppsbilder På Barn skulle det vara ett mindre problem, då man inte kommer över dessa bilder utan att medvetet leda efter dem. Men då det nuvarande ”barnpornografi” kan vara mer eller mindre vad som helst, så är det omöjligt att inte lägga ögonen på något sådant när man går in på en helt vanlig hemsida, vilken som helst.

Alla barnen är telepatiska och blir kränkta av övergrepp som inte finns, och samtliga vuxna är siare, som ser vad en bild föreställer i förväg? Att skilja fantasi och verklighet – inget problem för svenska politiker!

När våra domstolar bevisligen inte klarar av att avgöra om en bild är ”barnpornografisk” efter att ha suttit och stirrat på den, hur ska vi vanliga medborgare kunna avgöra det utan att ens få kasta en blick på den?

Vad har vi framför oss?

Bilderna som Aftonbladetoch Expressen publicerat visar att en svensk domstol år 2010 har dömt en man för barnpornografibrott på grund av bilder som 1) inte innehåller något barn och 2) inte innehåller någon pornografi.

Den opinionsbildning som teckningarna bidrar med för att slå hål på tingsrättens farliga och löjeväckande dom var inte möjlig innan Hovrättens sagt sitt, då teckningarna inte bara var olagliga att publicera, men olagliga att ens att titta på! Ja, de stod helt utanför grundlagens skydd!

Trots att det är uppenbart för var och en att de inte är barnpornografiska i någon betydelse.

Vilka stolligheter översättaren även blivit dömt för i Hovrätten kan vi inte veta, men talet om kattöron och svans i domen utlovar nya lustigheter när Högsta Domstolen sagt sitt.

Det smidigaste slutet på den här komedin vore att HD kom fram till att lagens definition av barn – som vi sett om och om igen – inte går att använda på teckningar av mangatyp. Utan på sin höjd på fotorealistiska datorrenderade bilder av verkliga barn, om ens det. Då skulle politikerna kunna sopa alla andra problem med den här lagen under mattan.

Det bästa vore att politikerna bad de verkliga barnen och oss andra om ursäkt för sitt dubbelspel, och ändrade lagen.

Lycka till!

Mangadomen: Är Tannerskalan barnpornografi?

Jag blev nyfiken på den där Tannerskalan som domstolen använder för att avgöra hur gammal en kattflicka är. Som varje modern medborgare gick jag in på Wikipedia, och döm om min förvåning när jag möttes av bild efter bild på kön och bröst till små barn!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tannerskalan

Är inte sådana hemska teckningar olagliga numera?!

Åh, vad jag kände mig kränkt, chockad, förvirrad, arg, vilsen, opportunistisk, vresig, och så vidare. Hur kunde detta få ske?!

Nu säger regeringens proposition visserligen att bilder med ”vetenskapliga värden” inte ska dömas. Men å andra sidan säger man även att bilder med ”konstnärliga värden” ska var lagliga, vilket domstolen avfärdar genom att påstå att pornografi visst kan vara ”konstnärligt värdefullt”.

Så vad hindrar domstolen från att konstatera att pornografi också kan vara ”vetenskapligt värdefullt”? Vilket i så fall måste betyda att även Tannerskalan är olaglig?

För hur har man egentligen kommit fram till de här ”vetenskapliga värdena”? Genom ”mångåriga studier” kan man tänka sig? ”Lång erfarenhet”? ”Närgångna experiment”? ”Empiriska undersökningar”? Jo jo.

Är det bara jag som börjar föredra de overkliga mangabilderna framför de med vetenskapliga värden?

Annars står vi inför flera problem. Ta till exempel sexualupplysning. Det faller inte under pornografi, vilket går att visa på två sätt. Det har inte till huvudsakligt syfte att verka sexuellt upphetsande, utan att fungera som undervisning. Dessutom har det vetenskapliga värden.

Vilket betyder att om vi filmar två verkliga femtonåringar som har sex på riktigt till en sexualupplysningsfilm är detta helt lagligt.

Nu tror jag ändå att en sådan film skulle kunna bli dömd i Sverige, och med tanke på att det enligt lagen inte är någon skillnad mellan fotografier och tecknade bilder, måste även Tannerskalan vara olaglig.

Så nästa gång du dyker upp i domstolen, Tannerskalan, så får det bli på de anklagades bänk!

James Mourilyan Tanner – värste barnpornografen.

Mangadomen: Är barnpornografi inte barnpornografi?

Att på ett kort och koncist sätt sammanfatta allt som är fel med lagens uppbyggnad är inte lätt. Eller att på ett enkelt sätt fånga all den rättsosäkerhet dess ogenomtänkta riktlinjer leder till. Men följande citat från polisens hemsida fångar på ett underbart sätt grundproblemet med lagstiftningen:

”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas inte som barnpornografi.”

Polisen gör sitt bästa med att försöka förklara politikernas märkliga idéer för medborgarna, men det går så där. Om vi går rakt på andemeningen skriver man: ”Barnpornografi är inte barnpornografi.”

Vilket måste ses som ett häpnadsväckande uttalande. Barnpornografi måste väl ändå vara barnpornografi? Vad skulle det annars vara?

1

”Ordet barnpornografi är en kritiserad term, för att ordet pornografi förminskar brottet. Om vi istället inser att det är ett dokumenterat sexuellt övergrepp på ett barn, så blir det nya begreppet Övergreppsbilder På Barn.”

–  P1 Dokumentär – ”Flickan med hundhalsbandet”

Det finns fotografier och filmer som de flesta av oss tycker ska vara förbjudna att tillverka och sprida.

Det finns två anledningar till att dessa Övergreppsbilder På Barn är ett sådant stort problem:

A) Fotografierna visar ett sexuellt övergrepp på ett verkligt barn, och spridningen av bilderna innebär ett övergrepp på barnet.

B) En handel med dessa bilder uppmuntrar till fler övergrepp på verkliga barn, för att tillgodose marknaden med material.

Om vi hade stått helt utan en lag: hur skulle vi skapat en definition som fångar in alla dessa fotografier, samtidigt som den utesluter alla andra bilder?

De flesta av den här lagens problem grundar sig i att Övergreppsbilder På Barn inte kallas så i vardagligt tal, utan har fått smeknamnet ”barnpornografi”. Vilket politikerna okritiskt använt som grunden till sin lag.

”Björn Sellström arbetar som utredare och granskare av barnpornografi. Ordet barnpornografi är dock en benämning som Björn Sellström vänder sig emot och menar att bilderna, och i förekommande fall även filmerna, ska betraktas som övergreppsmaterial.”

– Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, februari 2010

Brottet handlar om barn + övergrepp, och inte barn + en litterär genre.

2

Att använda barn + pornografi som definition för det område som ska vara förbjudet, har tre stora problem:

A) De flesta definitioner av pornografi har skapats med vuxna i åtanke. Det som är passande för en vuxen är inte nödvändigtvis passande för ett barn.

Om en konstnär kör upp en pistol i stjärten på sig själv och fotograferar det hela kan det mycket väl anses vara konst och inte pornografi.

Men om någon gör samma sak mot ett litet barn, spelar det någon roll vilken genrebenämningen vi ger det?

B) Pornografi är inte samma sak i olika medium. Det är en väsentlig skillnad mellan fotografier/filmer och texter/tecknade serier/animerade filmer.

Kommersiell pornografi i form av fotografier och film handlar krasst sätt om prostitution med publik. Man säljer sex framför en kamera.

Men denna aspekt saknas i tecknade serier, animerade filmer och texter. Här handlar det om fiktiva karaktärer som upplever äventyr.

C) Uttrycket ”barnpornografi” sexualiserar i sig småbarnen.

Pornografi handlar om att skapa sexuell njutning, och att i lagen och i dagligt tal på ett sådant okritiskt sätt koppla ihop förpubertala barn med sexuell njutning är ett onödigt övertramp.

Begreppet Övergreppsbild på Barn är däremot neutralt, och konstaterar att vi har ett barn och vi har ett övergrepp.

Det finns ett dokumenterat sammanband mellan att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, och att titta på Övergreppsbilder På Barn som vuxen. Men jag har aldrig hört någon säga: ”Jag njöt så mycket och mådde så bra när jag var barn, så nu tittar jag bara på barnpornografi.”

Även fotografier av fullt påklädda personer kan ge sexuell njutning, så att utgå från den sexuella njutningen vid ett förbud är en återvändsgränd. Det kommer bara leda till att vi förbjuder bilder som varken är skadliga eller farliga för någon.

3

Övergreppsbilder På Barn är inte i grunden ett moraliskt problem utan ett arbetsmiljöproblem. Vi har inte tydliga lagar för barn och arbete för intet.

De små barnen är för unga för att göra det som de tvingas till på bilderna, och även de könsmogna ungdomarna har inte nått den ålder där de kan anses kunna godkänna spridningen av ett sådant integritetskänsligt material.

Vi har således ett dubbelt övergrepp, som sprids över världen när fotografierna sprids.

Men Superman kan inte ge sitt godkännande till något, inte ens till att ståtligt rädda världen. Precis som Jokern inte kan ge sitt medgivande till att döda och skapa kaos i Gotham City. Och i detta avseende finns det ingen skillnad mellan en romantext och en tecknad serie.

4

Så det är inte svårt att förstå varför Övergreppsbilder På Barn bör vara olagliga.

Och varför text och teckningar ska skyddas av yttrandefriheten.

Men istället har politikerna spårat ur, och som polisens lusiga citat visar, lagt gränsen med Övergreppsbilder På Barn och fantasiteckningar på ena sidan, och text på den andra.

5

Men då ”barnpornografi” i betydelsen Övergreppsbilder På Barn är ett smeknamn, och inte ett rättvisande uttryck, leder det oundvikligen till att när lagen försöker fånga in det område som ska vara olagligt genom att definiera ”barn” och ”pornografi”, så vandrar man vilse.

Det är som om vi skulle beskriva Norrköping genom att var för sig definiera ”Lilla” och ”Peking”.

Vilken rättssäkerhet skulle det leda till?

Problemet blir uppenbart i regeringens proposition där de å ena sidan hävdar att en bild bara kan förbjudas om den är pornografi enligt ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar”, varpå man ger exempel på bilder som ska vara olagliga och som hamnar långt bortom ”pornografi” när man applicerar dem på vuxna.

”Pornografi” är i politikernas värld endast vad vi vanligtvis menar med pornografi när vi tänker på vuxna, oavsett om det är film eller tecknade serier. Samtidigt som det också är något som bara existerar vad gällande fotografier av små barn.

Schrödingers kattflicka är nöjd.

Men ett olämpligt fotografi av ett barn blir inte automatiskt pornografi, och ett övergrepp leder inte nödvändigtvis till sexuell njutning.

6

Om vi tar vad vi vanligtvis menar med ”barnpornografi” och plockar bort ”barn” ur det, får vi inte vanlig pornografi.

Vanlig pornografi är inte Övergreppsbilder på Barn minus barn. Om vi nu inte anser att alla sexuella möten mellan vuxna är en form av våldtäkt.

Nog för att porrfilmer kan vara trista att titta på om de medverkande är oengagerade och uppenbarligen hellre hade varit på golfbanan eller shoppat – och än mindre trevligt blir det om de som har sex helst inte varit med i filmen alls – men karaktärerna i romaner och tecknade serier har vanligtvis inte sex bara för pengarnas skull. De är förhoppningsvis skrivna på ett mer engagerade sätt…

7

Det finns en annan avgörande skillnad mellan å ena sidan fotografi och film, och å andra sidan tecknade serier och en animerad film.

För att skapa en porrfilm behöver du bara sätta en kamera på ett stativ och trycka på rec, så länge någon har sex framför linsen.

Men du kan inte lägga en bunt papper och en penna på ett bord och tro att det ska finnas en färdig serie när du kommer tillbaka. Ovansett om någon har sex i rummet eller inte. En tecknad figur gör ingenting så länge du inte drar pennan över papperet.

Som serietecknare ansvarar du för varje liten del av varje enskild ruta. Du får ingenting gratis. Du har inga skådespelare som agerar framför kameran, du får inga färdiga bakgrunder eller bakgrundshändelser i form av verkliga miljöer.

Motsatsen till Övergreppsbilder På Barn, är fotografier som inte föreställer ett övergrepp och inte innebär ett sexuellt övergrepp på barnet om de sprids.

Men gränsen för ”pornografi” slutar vid konsten. Enligt regeringens definition innehåller inte porren ”konstnärliga värden”.

Och visst, även ett dåligt taget amatörfotografi kan vara upphetsande om det föreställer en känd skådespelare i en uppenbart sexuell situation.

Men hur skapar man en tecknad serie – där du ansvarar för varje liten del av varje ruta – som är så genomarbetad att läsaren inte bara finner den trovärdig men dessutom upphetsande, utan att denna process innebär att du använt ett påtagligt konstnärligt kunnande?

Testa själv att skriva en tecknad serie som de flesta läsare finner underhållande och sexuellt stimulerande. Om det vore så lätt, varför försörjer sig inte fler sig på det sättet?

8

Men om tecknade serier kräver ett påtagligt konstnärligt kunnande för att bygga upp sexuell upphetsning, så har de samtidigt fördelen att en skicklig tecknare kan skapa precis vad som helst. Alver, kattflickor, rymdvarelser och robotar tar lika mycket arbete att frambringa på ett vitt papper som en vanlig människa.

Och i en tecknad serie är det verkligen en alv vi tittar på; inte en skådespelare har sminkats och täckts av plast. Vilket förstås även gäller för en välskriven text.

9

Vilket leder oss till nästa stora problem med lagen: att domstolen dömer tecknade bilder som om de vore fotografier.

Det vore självklart att om lagboken förbjuder både Övergreppsbilder På Barn och den litterära genren barnpornografi i form av tecknade serier, så skulle den göra det i två separata lagar, då de väldigt lite har med varandra att göra. Eller i värsta fall dela på de båda företeelserna i samma lag.

Men det gör man inte.

Våra politiker påstår att fotografier och tecknade bilder är lika goda kålsupare, samtidigt som regeringens proposition till mer än 99% är fokuserad på fotografier. Alla exempel, alla resonemang, allting utgår från fotografier av verkliga händelser.

Det enda stället i 1997 års proposition som förklarar varför teckningar måste vara förbjuda hänvisar först till att man kan filma barn i smyg, och sedan till att det är fel och teckna av ett övergrepp medan det händer.

Ingenstans nämner man fiktionen med ett ord.

Så väl definitionen av ”barn” som definitionen av ”pornografi” har man utformat utifrån fotografier av verkliga händelser, och lämnat åt domstolen att så gott man nu kan använda dem på påhittade tecknade bilder.

Vilket leder till en rad absurda problem.

För det första betyder det att alla litterära fantasier försvinner, inklusive all förekomst av fantasy och andra fantastiska genrer.

En kattflicka är inte en kattflicka, men en skådespelare med kattöron och lössvans. Kalle Anka är inte Kalle Anka… men eh, en arbetare på Disneyland i ankkostym? En teckning av en terminator är inte en robot från framtiden, utan Arnold Schwarzenegger för tjugo år sedan med filmsmink. Och tidsresa är inte en tidsresa utan… Ja, jag vet inte vad det är, men någonting vardagligt som politikerna känner till i alla fall. Ett pendeltåg?

För det andra försvinner alla personliga tecknarstilar, alla tolkningar, alla metaforer, alla främmande kulturformer, och alla skämtteckningar.

För det tredje måste domstolen på något sätt blunda för att pornografi enligt lagen ska sakna konstnärliga värden – då alla teckningar som är så pass välgjorda att de uppenbarligen kan påverka betraktaren på ett sexuellt sätt, måste ha konstnärliga värden för att kunna uppnå denna effekt.

Och ett fjärde problem är att ”barn” i fiktionen inte är det samma som ”barn” i verkligheten.

10

En på ett skruvat sätt underhållande sak som hänt på senare år är att vissa fått för sig att pedofiler är ute efter personer under arton år. Som om pedofili är något som man lagstiftat fram, och inte är biologiskt/psykologiskt betingat.

Vad denna grupp tänder på är icke-könsmogna barn. Det vill säga personer från ungefär tolv år och neråt.

Så tänder du som vuxen på någon som är femton är du inte pedofil. Då är du normal, eller möjligen en snuskhummer, beroende på vem man frågar.

11

Och ser man på de böcker som brukar kallas barnpornografi (och de är av någon anledning väldigt få, trots att det är fritt fram att publicera dem bäst man vill) så handlar det så vitt jag vet sett bara om karaktärer i åtta-tolv års åldern.

Böcker med karaktärer i femton-sjuttonårsåldern som har sex benämns, av en begriplig anledning, aldrig som barnpornografi. Huvudpersonerna är ju inte så mycket barn, som tonåringar eller ungdomar.

Det är någonting som händer kring tolv-trettonårsåldern. Inte bara att pedofiler förlorar ett eventuellt intresse för personen, men att personen börjar intressera dig för andra människor på ett annat sätt än tidigare. Den sexuella kraften sätter in. Man blir kåt.

12

Denna förvandling från barn via tonåring till vuxen är fascinerade för de flesta som genomgår den. För att inte säga omtumlande, och ibland skrämmande, ibland underbar.

Vänner, förälskelser, sex, drömmar om framtiden, utbildning, politisk aktivitet, fester, musikspelande och skrivande… Det är mycket som händer i dessa år. En del saker som inte händer i andra delar av livet, i alla fall inte med den intensiteten och kraften.

Det är en stor, outforskad värld man kliver in i.

Vilket gör det till ett tacksamt ämne för författare att skriva om. Inte minst då det även är en av de perioder av livet då vi läser mest, och är som mest intresserade av att få oss själva skildrade som vi är.

13

Således är det inte underligt att vi inte blandar ihop de få böcker som handlar om åttaåringar och sex, och den rika flora av böcker där femtonåringar möter  sin sexualitet.

Denna skillnad mellan småbarn och ungdomar ger oss även ett problem när det gäller en lag om fotografier och filmer. Att ägande av fotografier där en femåring blir våldtagen, och ägande av fotografier där en sjuttonåring har frivilligt sex faller under samma brott är olyckligt.

Trots allt är det lagligt i Sverige att ha sex från att man fyllt femton år, så dessa bilder skildrar inte ens något övergrepp.

Dessutom är fotografier av sjuttonåringar inte ens olagliga i dagsläget så länge det inte av bilden framgår att personen är sjutton år. Men skriver vi dit ”sjutton år” på en bild, blir den plötsligt olaglig, även om personen på bilden är över arton år.

Och brottet blir märkligt nog det samma som ett övergrepp på ett litet barn.

Visserligen är bilder med småbarn ett grovt brott under lagen och tonåringar som har frivilligt sex ett lindrigt, men det är fortfarande samma brottsrubricering. Att höra att någon har blivit dömd för barnpornografibrott skapar avsky i oss. Som i många fall kanske är opåkallad.

Schrödingers Kattflicka slickar sig om munnen.

14

Och när vi blandar in tecknade serier i potten lämnar vi all rättsäkerhet och det så kallade brottet blir en bisarr cirkus. Inte bara då varje socialt avståndstagande från vår sida blir löjeväckande. Men än värre: varje chans för domstolens att avge en vettig och rättvis dom försvinner.

För om det många gånger inte går att på ett fotografi avgöra om någon är fjorton, nittio eller tjugofyra, är det i så gott som alla fall omöjligt att fastställa en tecknad figurs ålder.

Inte bara då en tecknad figur inte har någon egentlig ålder. Eller än mindre har någon pubertetsutveckling som vi kan mäta. Eller nödvändigtvis behöver vara en människa, även om bilden får oss att tänka på en sådan, då det kan vara en robot eller hamnbytare eller alv eller vad som helst.

Glöm att bevisa att teckningen visar en person ens i betydelsen robot eller hamnbytare, vi kan överhuvudtaget inte veta om en teckning föreställer en karaktär.

Ta en fantasiteckning – vilken som helst – och försök bevisa att den inte är en dröm i den fiktiva världen. Eller en illusion. Eller är en tavla eller teckning i den fiktiva världen…

15

För när vi lämnar arbetsmiljöbrottet att fotografera verkliga barn i sexuella situationer, och ger oss in i den rena fiktionen hamnar vi en helt annan sfär.

Om någon skriver en berättelse om ett gäng fjortonåriga tjejer som spelar fotboll och har sex, och det som vi förväntas bli upphetsade av är kombinationen fotboll och sex, så blir genren fotbollspornografi och inte barnpornografi.

Och om någon skulle skriva en berättelse om ett gäng tjugofemåringar som har sex och författaren lägger allt fokus på att de är barn, så får vi följaktligen barn+pornografi, om än en väldigt märklig form av sådan.

Så när polisen konstaterar att ”barnpornografi är inte barnpornografi” så har de kanske ändå rätt? Måhända är svaret att ”barnpornografi” inte existerar?

Det finns bara Övergreppsbilder På Barn – de fotografier som måste vara förbjudna om vi ska skydda verkliga barn – och däröver har vi en massa annat: vanliga fotografier, spelfilmer, tecknade serier och texter, som vi inte behöver definiera.

Det är dags att vi lämnar ”Lilla Peking” bakom oss, och vandrar in i Norrköping och ser vad som finns med öppna ögon.

Del 8: Lagen om barnpornografi är skadlig

Välkomna till den näst sista delen i denna episka bloggserie, om ett av vår tids största politiska och rättsliga debacle.

I sju delar har jag visat varför lagen om barnpornografi inte ska inkludera tecknade bilder.

Vi har sett hur den nuvarande lagstiftningen, trots att den vill inkludera tecknade serier, i praktiken inte går att använda på dem. Då lagen på inget sätt har anpassats för ett medium som helt bygger på fiktion, blir alla domslut godlyckliga.

Jag har visat hur det enda officiella argumentet för att förbjuda tecknade serier inte håller.

Jag har visats hur lagens definition av pornografi är motsägelsefull, vilseledande och subjektiv. Och att även en korrekt definition av pornografi hade fört oss vilse, då Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn, och inte barn + en litterär genre.

Slutligen jag har visat att lagens bisarra utformning inte innebär något positivt för verkliga barn, utan utsätter dem för konkret fara.

Jaja, säger publiken, men nu vill vi höra om verkliga barn som gråter och far illa!

Verkliga barn som gråter och far illa

Låt oss för en stund lämna den fiktiva striden mellan våra politikers förskönade barndomsminnen och fruktflickorna och återvända till verkligheten:

1) Poliser (verkliga alltså) förväntas jaga fiktiva karaktärer och serieläsare istället för att sätt fast sexualbrottslingar som förgriper sig på barn.

Är det verkligen någon som tycker att det är ett bra sätt att använda polisens resurser?

Ska polisens expert på fotografier av sexuella övergrepp verkligen slösa värdefull tid på att sitta i en domstol och gissa om en bunt tecknade japanska bilder är konstnärliga eller inte?

Varför ska våra domstolars ledamöter avsätta tid till att sitta och gissa åldern på kattflickor, alver och rymdvarelser?

Har vi så många poliser och domstolar i det här landet, att de kan sitta och recensera tecknade serier på arbetstid?

Som Kalla Fakta nyligen berättade, har många misstänka för riktiga Övergreppsbilder På Barn gått fria de senaste åren, då polisen inte har haft tid att gå igenom alla bilder i deras datorer, och vips har preskriptionstiden gått ut.

Men samtidigt har man tid att gå igenom, åtala och döma en översättare av tecknade serier på grund av femtionio av alla de miljoner tecknade bilder han hade på sin dator.

Och under tiden har riktiga barn utsatts för övergrepp. Som polisen kanske sitter på bevis till, men som ingen kollat upp.

För ett fotografi är ingen teckning; en Övergreppsbild På Barn är en dokumentation av ett brott. Med Övergreppsmodellen motiveras att alla övergrepp på barn utreds. Men hur är det under den nuvarande fantasilagstiftningen?

”Ett problem som Björn Sellström pekar på är att vid polisutredningar rörande innehav av barnpornografi, avstannar ofta arbetet med att gå igenom bilderna när misstankegraden nått upp till grovt brott. […] Åklagarna anser ofta att förundersökningen då kan slutföras och en stor mängd bilder gås därför inte igenom av utredarna. I och med det kan det alltså finnas barn som inte ännu inte identifierats.”

[Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, 22 februari 2010]

Så man hinner varken med att utreda de som som laddar ner riktig barnpornografi, eller att utreda sexuella övergrepp på barn?

Och ändå har vi Mangadomen.

Är det någon som frågat barnen vad de tycker om det?

2) Alla motsägelserna, luddigheten och godtycket när politikerna definierar vad pornografi möjligen kan vara, samt domstolens oförmåga att läsa innantill, gör att i princip vad som helst som innehåller fantasifigurer som till någon kroppsdel är nakna eller på annat sätt närmar sig ämnet sexualitet, kan av en nitisk domstol dömas som barnpornografi. Även när bilderna till intet har med det att göra.

Och en bild som felaktigt döms för att vara pornografi är inte bara olaglig att titta på, den är på alla sätt undantagen från grundlagen. Inga av de skydd som gäller för andra yttringar gäller för ett sådant budskap, även när det är harmlöst.

Det är beklämmande att behöva läsa debattartiklar från vanliga serietecknare, som är rädda för att deras serier ska klassas som barnpornografi, bara för att de tar upp viktiga frågor kring ungdomar och sexualitet:

Vanliga nakenbilder och spelfilmer ska inte behöva misstänkas för att vara olagliga, än mindre undantagna från yttrandefriheten och grundlagens skydd. Tecknade serier och andra fiktiva berättelser och konstverk ska inte på något sätt behandlas av våra myndigheter som innehållet vore ett bevis på brott som skett i verkligheten.

Det är politikernas skyldighet att skriva lagen så tydligt att inte kulturarbetare ska behöva känna sig som barnförövare.

3) Verkliga barn (och inte politikernas pinsamma, rosenskimrande fantasi ”barn i allmänhet”) vill läsa om saker som angår dem. Enligt min erfarenhet som bibliotekarie och författare vill en fjortonåring läsa om händelser som de känner igen sig i och kan relatera till. Med en ointresserad min slänger ungdomar bort en bok om författaren inte vet vad de pratar om de när försöker beskriver personer i läsarens egen ålder.

Jag har aldrig varit med om att en fjortonåring kommit och klagat över att de läst en berättelse om en jämnårig karaktär som haft samma funderingar, fantasier och känslomässiga upplevelser som den unge läsaren själv.

Vad jag däremot har varit med om är högstatieelever som varit högljutt upprörda över av att tvingas läsa genom en roman där allt är tillrättalagt enligt den rådande moralpolitiska normen.

Vilken tonårig – eller för den skull vuxen – läsare skulle acceptera en berättelse där författaren påstår att inga personer under arton år någonsin har varit intresserade av, fantiserat om, eller har haft sex? Utan att det är något som – PANG – händer på artonårsdagen?

Ingen författare skulle komma undan med det. Det är det bara politiker som kan.

4) Vare sig vi vill det eller inte kommer barn att titta på porr. Ja, kanske än mer om de vet att vi försöker stoppa dem.

I en viss ålder blir man väldigt intresserad av nakna människor och sex, och då tar man vad som finns till hands. Och var finns det kvantitativt sätt mest naket och sex?

Jo, i porren.

Därför är det så viktigt att det finns en motvikt, något bättre de kan vända sig till. Berättelser som inte skyggar för nakenhet och sex – som nyfikna ungdomar är så intresserade av – men har en annat djup och allvar än den ensidiga, kommersiella pornografin.

Men med en lagstiftning som får romanförfattare, serietecknare och filmskapare att tveka inför att erbjuda sådana rimliga, underhållande och på naturlig väg upphetsande berättelser, står ungdomarna enbart med den grova porren, samt de tvättade ungdomsböckerna, som är lika farliga som porren.

Ja, ännu farligare egentligen, då de till skillnad från porren, påstår sig berätta sanningen om världen!

5) Något som bevisligen har kränkt riktiga barn, framför allt de som själva utsatts för sexuella övergrepp, är att lagen jämställer fotografier av verkliga övergrepp med tecknade fantasier.

Ett övergrepp som politikerna inte ens tar ansvar för. Utan skyller ifrån sig på barnen!

Att påstå att det lidande en ung människa gått igenom, med vetskapen att deras värsta stund sprids, och användas av vuxna världen runt, kan likställas med den påhittade kränkning som en metafor blir utsatt för av att en översättare läser tecknade serier är häpnadsväckande.

Hur kan en vuxen människa – som vår justitieminister av alla personer – komma med ett så korkat uttalande?

6) Sådant trams över bara politikerföraktet, och med godtyckliga och dåligt underbyggda lagar som den här sjunker tron på rättsäkerheten och yttrandefriheten som en sten.

Hela den här bloggserien är full av befogade påhopp på politiker, en olägenhet som enkelt hade kunnat undvikas.

Många ungdomar är med all rätt misstänksamma mot politiker, men att ge alla unga skeptiker vatten på kvarnen med denna syndaflod av dumheter är ovanligt omdömeslöst.

7) Och som det inte vare nog med att lagens definition av ”barn” inte går att använda på tecknade figurer, dessutom inkluderar den vuxna kvinnor med små bröst, och påstår att dessa är ”barn”.

Vilket är rent rasistiskt när svenska politiker omyndigförklarar en stor del av den asiatiska, och inte minst japanska, kvinnliga befolkningen.

Pinsamt.

8. Och som om inte det vore nog med att våra politiker förolämpar vuxna kvinnor utan silikonbröst, och asiater som råkar vara asiater, och spottar på unga som tror på yttrandefrihet och rättsäkerhet – inte minst förolämpar lagen alla barn som läser tecknade serier. Alla barn som gillar fantasy. Alla barn som gillar att fantisera och drömma sig bort. Alla dessa barn som själva tecknar och ritar.

Genom att påstå att alla tecknade figurer är verkliga barn gör politikerna klart att man inte accepterar konst som inte politikerna uppfattar som helt och hållet verklighetstrogen.

Alla nyskapande fantasier, alla avvikelser från normen, är förbjuda. Inte ens i fantasin finns det några främmande världar. I Sverige existerar inga personliga tecknarstilar eller bildliga metaforer. All mystik ska gallras bort, varje kattflicka skjutas av. Inga främmande kulturformer är tillåtna. Passar det inte in passar i domstolens världsbild är det olagligt.

Härligt!

Och nästa gång har vi slutligen kommit fram till det sista avsnittet, del 9, där de skyldiga avslöjas, motivet röjs, och de oskyldiga straffas. Och vi drömmer om ett happy end…

Del 7: Lagen om barnpornografi är en bluff

Lagen om barnpornografi gör ingen skillnad på fotografier av verkliga övergrepp och tecknade berättelser om unga vuxna som har frivilligt sex, för allt handlar om kommunikation. Det gruvliga brottet är att vi pratar med varandra.

Vilket ironiskt nog ska bli Lagen Mot Tecknade Seriers undergång…

”Barn i allmänhets” sista kamp

Som vi såg i del 2 är att ”barn i allmänhet blir kränkta” det enda officiella argumentet för ett förbud av tecknade serier. Att det bara finns ett argument, och att det är så tunt, beror på att det har hittats på och sträckts ut för att fylla ett hål i lagen. Ett hål där såväl brott, brottsling som brottsoffer saknas.

Men så andra sidan innebär detta självmål att vi om bara motbevisar påståendet att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, så faller det sorgliga Förbudet Mot Tecknade Serier som ett korthus.

Så idag tänkte jag göra det. På nio olika sätt.

1)

Tänk er att vi har en vältecknad serie om två sjuttonåriga figurer som blir kära och flyttar ihop i en lägenhet, och vi frågar hundra ungdomar vad de tycker om det?

Hur många tonåringar skulle svara: ”Ah, jag känner mig kränkt, så kränkt av blotta tanken på en sådan berättelse, att den måste vara förbjuden! Förbjuden att ens titta på!”?

Med min erfarenhet som bibliotekarie och författare gissar jag på… någonstans omkring noll. Förmodligen skulle betydligt fler svara ”det låter intressant, den vill jag läsa.”

Kränkta? Not so much.

2)

Lagens uppbyggnad förnekar själv att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”.

Då den – som vi sett i del 4 inte grundar sig på sexuella övergrepp, och inte bygger på att det är ett övergrepp filma ett barn i en grov sexuell situation, och inte anser  att spridandet av sådana bilder är en förlängning av detta övergrepp, utan ondgör sig över att vi berättar att företeelser som dessa existerar, är det bara att ta en titt på budskapet i bilderna och fråga oss, blir barn kränka av det som sägs?

Vad är budskapet i en teckning där två sextonåringar har frivilligt sex? Att ”det kan vara skönt att ha sex när man är sexton”? Var det någon som blev kränkt? Nej, inte ni politiker, ni andra? Ni barn? Inte?

Vad är budskapet i en övergreppsbild på ett barn? ”Ett litet barn som blir utsatt för ett övergrepp gråter och skriker och mår jävligt dåligt”. Var det någon som blev kränkt av det budskapet? Inte ens politikerna?

3)

Men om det inte är sexuella övergrepp som kränker barnen, utan enbart den litterära genren ”barnpornografi”, så varför är den bara förbjuden i form av tecknade serier, men inte i form av noveller och romaner?

Är det verkligen så att alla barnen tänker: ”Jaha, det är lagtekniskt svårare att förbjuda texter än tecknade bilder, så vi blir väl inte kränkta av det då.”

Bullshit.

4)

Eller menar man med ”barn i allmänhet” inte alla barn, utan ett genomsnittligt barn, som i meningen ”barn i allmänhet kommer in i puberteten i tolv-trettonårsåldern”?

Men varför bryr sig politikerna i så fall bara om vad standardbarnet tycker, och inte vad annorlunda eller extraordinära barn har för känslor och tankar?

Varför får bara det barn som ser på Melodifestivalen och äter på McDonalds skydd av lagen, medan de barn som är intresserade av främmande kulturer och spelar experimentell musik får kalla handen?

Vill lagen att alla barn ska vara exakt likadana?

Ja, det måste finnas någon anledning till att lagen inte ligger under ”sexualbrott”, men under brott mot ”allmän ordning”…

5)

Så den litterära genren ”pornografi” är förbjuden för att den ”kränker” ”barn i allmänhet.” Medan icke-pornografi eller konst är lagligt och således inte ”kränker” ”barn i allmänhet”.

Vilket måste betyda att det finnas någon slags egenskap, något slags innehåll i pornografin, som alla andra bilder saknar. Något vi kan peka på och säga, ”det, precis det, är det som är den fasansfulla styggelsen”.

Men som jag visat i
del 5
och del 6 klarar inte regeringen av att ringa in vad som är pornografi. Den är vad som är pornografi är i vardagligt tal, samtidigt som den är en rad specialfall som inte faller under någon definition av pornografi. Den behöver inte vara upphetsande, och den ska alltid vara upphetsande. Pornografi är allt som är upphetsande, samtidigt som man säger det finns mycket som är upphetande som inte är pornografi. Den saknar konstnärliga värden, och samtidigt är den konstnärligt värdefull.

Men vet man inte vet vad ”pornografi” är, kan man omöjligt veta att det kränker någon!

För som Mangadomen konstaterar är gränsen mellan konst och pornografi ”många gånger är flytande och svår att dra i praktiken samt att samma framställning kan påverka olika människor i olika riktning.”

Och kan alltså till och med vara ”konstnärligt värdefullt”.

Vilket gör det svårt att tro att någon överhuvudtaget kan bli kränkt av bilderna. Om det nu inte är en person som är ovanligt ogint inställd till samhället.

6)

Men om det nu är så att informationen att tonåringar kan njuta av sex kränker tonåringar, och vetskapen att sexuella övergrepp är något dåligt kränker småbarn (samt vuxna med små bröst och godtyckligt utvalda seriefigurer), så varför sluta där?

Det kan väl inte vara det enda som kränker barn?

”Dåliga skidspår kränker barn i allmänhet!”

”Hög rockmusik kränker barn i allmänhet!”

”Lata vuxna kränker barn i allmänhet!”

Möjligheterna är oändliga. Förbjud allt!

”Korkade politiker kränker barn i allmänhet!”

Oops…

Ja, hög musik kan vara farligt för barn. Men inte i tecknade serier. Och än mindre i tecknade serier för vuxna.

Och varför får bara ”barn i allmänhet” bli kränkta? Snacka om orättvist. Hur är det med andra metaforer som ”verklighetens folk” eller ”den svenska folksjälen”? Här känns det som om Sverigedemokaterna kan ha många spännande uppslag till nya ingrepp i yttrandefriheten.

Och den där Muhammed verkar vara en känslig kille. Och tänk på alla kristna som blivit kränkta av evolutionsteorin. Ska vi bara strunta i dem? Kan vi förbjuda puberteten kan vi väl förbjuda evolutionen också? Det är väl i stort sätt samma sak?

7)

Och hur har man tänkt sig att den här påhittade kränkningen ska gå till egentligen?

Är det verkligen rätt av politikerna att gå ut och uppmana små barn att titta på porr?

Det finns en anledning till att porr vanligtvis har en åldersrekommendation på femton eller arton år. I stor mängd är porr inte nödvändigtvis bra för vuxna, och i än mindre grad för barn. Inte för att de innehåller naket och sex, men för att den visar en förenklad och ensidig bild av verkligheten. Den ger en falsk bild av sexualiteten, av hur män och kvinnor fungerar.

Men gör det verkligen någon skillnad för ett barn – som letar upp en snuskig serie – om en teckning påstås föreställa en sjuttonårig figur eller en nittonårig? På vilket sätt gör det någon skillnad för ett barn?

Gör det ens någon skillnad för ett barn om en stiliserad teckning av mangatyp i texten påstås föreställa en figur som är fjorton eller fjugofyra? På vilket sätt tar barnet skada av den ena siffran men inte av den andra?

Blir ett barn som läser en tecknad serie om en sjuttonårig karaktär verkligen galen av destruktiv kåthet, men om de läser om en nittonåring händer det ingenting? Känner de sig övergivna och svikna av en hel vuxenvärld om de läser om en sextonåring som har frivilligt sex, medan om de läser om en tjugoårings äventyr så tycker de att politiker är det bästa som finns?

Fungerar barn på det sättet?

Fel serie?

Tycker verkligen våra politiker att små barns rättighet att enbart förses med grova pornografiska berättelser om figurer som påstås vara över arton år är så viktigt, att det måste göras allvarliga ingrepp i yttrandefriheten och tryckfriheten för den sakens skull?

Är det verkligen lämpligt att justitieministern på bästa sändningstid oroar sig för att småbarn inte ska erbjudas rätt form av pornografi? Vore det inte bättre om barnen skippade all porr tills de är äldre?

Och då det är förbjudet för vuxna att skicka eller visa porr för små barn, så på vilket sätt gör Lagen Om Tecknade Serier någon som helst skillnad?

8.

Nej, ”barn i allmänhet” är varken alla barn, eller vissa av regeringen utvalda barn, utan en fantasi. Det är en fiktion som skapats för att fylla det hål som bildats i en feltänkt lag. Till ett fiktivt brott behöver vi ett fiktivt brottsoffer, en påhittad målsägande till ett brottsmål som inte existerar.

Men ”barn i allmänhet” är kanske inte bara en tom fras, men en metafor för något?

Då de verkliga barnen inte blivit kränkta, vilka är det då som tagit illa vid sig av tecknade serier? Ja, vilka är de enda som är för ett förbud mot fantasiberättelse? Vilka är för ett förbud mot att människor kommunicerar med varandra?

Jo, våra politiker, diverse religiösa fanatiker och suspekta intresseorganisationer med dollartecken i ögonen.

De som har blivit kränkta av berättelser som visar att även tonåringar under arton år har en sexualitet är inte ungdomarna, då de vanligtvis är väldigt intresserade av sånt, eller de icke-könsmogna barnen, då de vanligtvis är ointresserade av sånt och bryr sig om helt andra saker.

Det som blivit tillknycklat av verkligheten är politikernas bild av hur barn borde vara. Barn ska dricka saft och äta bullar! Sjuttonåringar ska inte ha sex! De får inte berätta om det i alla fall!

”Låt oss ha våra förskönade barndomsminnen ifred!”

Så, tecknade serier kränker politiker i allmänhet. Ja, men säg det då!

9)

Min erfarenhet med att arbeta med ungdomar är att de mycket sällan känner sig upprörda över att någon de inte känner läser tecknade serier. Vanligt däremot är att de känner sig kränka av och protesterar mot korkade politiska beslut som drabbar dem själva.

Vilket alla ilskna kommentarer från medborgare under arton år på internet visar.

”Ge fan i vår manga!”

”Åh, nej, han dödade ‘barn i allmänhet'”. (Och det är helt lagligt, för övrigt…)

Verklighet, inte fantasi – Övergreppsmodellens fördel

Använder vi Övergreppsmodellen är det uppenbart vem som blir skadats och varför. Och det är alltid en verklig person. Men med den nuvarande fantasi-modellen är det ingen som blivit drabbad och det går inte att säga varför denna icke-händelse har ”hänt”.

Vilket beror på att ”barn i allmänhet” aldrig blev ”kränkta” förrän lagen gick igenom. Ja, de existerade inte ens då.

Och samman dag som Lagen om Tecknade Serier slutar att gälla kommer de lika magiskt att sluta bli ”kränkta” igen.

Medan riktiga barn kommer att må lika illa av sexuella övergrepp förra året, som de kommer att göra nästa.

Vad som egentligen hände i rätten

Vi har en grupp påhittade karaktärer – ”barn i allmänhet” – som blivit kränkta över vad andra påhittade karaktärer – kattflickor, fruktflickor och andra varelser – har haft för sig i ett rent litterärt sammanhang.

Och denna fiktiva strid – mellan två påhittade parter – har en verklig person, av kött och blod och med personnummer, blivit åtalad och dömd för.

Tänk att bli dömd inför vänner och arbetskamrater för barnpornografibrott, för bilder som varken innehåller barn eller pornografi. Bilder som inte ens är verkliga. Tänk att ni står inför domaren och får det beskedet. Eller tänk inte föresten, det kanske är olagligt numera…

Jaja, säger ni nu, men du lovade att berätta om hur verkliga barn råkar illa ut på grund av den galna lagen! Låt oss höra!

Visst, det kommer i övermorgon, i den näst sista delen, där polisen jagar spöken, politikerna förolämpar sig själva, och barnen överges av så väl fantasin som verkligheten…

Mangadomen: Vad menas med verklighetstrogen?

”Barnpornografibrott avser skildringar i bild och omfattar bilder av alla slag, även tecknade.” – Mangadomen

Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller inte saknar betydelse för straffbarheten” – Mangadomen

Även tecknade bilder är olagliga. Och de behöver inte visa en verklig händelse, eller i någon mån vara realistiska. Enligt Hovrätten kan även rena fantasibilder, som mangabilder, vara olagliga.

Men varför?

Mangadomen stödjer sig på regeringens proposition 1997, sidan 67, som konstaterar att:

”Det har i debatten från vissa håll hävdats att den barnpornografi som det är viktigt att ingripa mot är den som bevisligen är en dokumentation av ett reellt sexuellt övergrepp på ett barn och […] bara skall avse sådana barnpornografiska skildringar som är verklighetstrogna i den meningen att de kan antas skildra ett verkligt övergrepp. Bland remissinstanserna finns det också ett stort antal företrädare för denna uppfattning.

[…]

Men […] kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp saknar relevans för frågan om en bild är straffbar som barnpornografi eller inte. Man kan t.ex. framställa en verklighetstrogen barnpornografisk bild utan att begå ett sexuellt övergrepp, exempelvis genom att i smyg fotografera ett naket barn som självmant företar en handling med sexuell innebörd. Man kan också framställa en icke verklighetstrogen bild t.ex. en teckning som likafullt är en dokumentation av ett sexuellt övergrepp.”

Där har vi det. Mangabilder är alltså förbjuda för att- vad?

För att det finns folk som filmar barn i smyg?

För att det är fel att sitta och teckna av ett övergrepp?

Vad har det här med mangabilder att göra?

Olaglig för att… tja, vem vet?

Tidigare äldre inlägg