Mangadomen: Är barnpornografi inte barnpornografi?

Att på ett kort och koncist sätt sammanfatta allt som är fel med lagens uppbyggnad är inte lätt. Eller att på ett enkelt sätt fånga all den rättsosäkerhet dess ogenomtänkta riktlinjer leder till. Men följande citat från polisens hemsida fångar på ett underbart sätt grundproblemet med lagstiftningen:

”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas inte som barnpornografi.”

Polisen gör sitt bästa med att försöka förklara politikernas märkliga idéer för medborgarna, men det går så där. Om vi går rakt på andemeningen skriver man: ”Barnpornografi är inte barnpornografi.”

Vilket måste ses som ett häpnadsväckande uttalande. Barnpornografi måste väl ändå vara barnpornografi? Vad skulle det annars vara?

1

”Ordet barnpornografi är en kritiserad term, för att ordet pornografi förminskar brottet. Om vi istället inser att det är ett dokumenterat sexuellt övergrepp på ett barn, så blir det nya begreppet Övergreppsbilder På Barn.”

–  P1 Dokumentär – ”Flickan med hundhalsbandet”

Det finns fotografier och filmer som de flesta av oss tycker ska vara förbjudna att tillverka och sprida.

Det finns två anledningar till att dessa Övergreppsbilder På Barn är ett sådant stort problem:

A) Fotografierna visar ett sexuellt övergrepp på ett verkligt barn, och spridningen av bilderna innebär ett övergrepp på barnet.

B) En handel med dessa bilder uppmuntrar till fler övergrepp på verkliga barn, för att tillgodose marknaden med material.

Om vi hade stått helt utan en lag: hur skulle vi skapat en definition som fångar in alla dessa fotografier, samtidigt som den utesluter alla andra bilder?

De flesta av den här lagens problem grundar sig i att Övergreppsbilder På Barn inte kallas så i vardagligt tal, utan har fått smeknamnet ”barnpornografi”. Vilket politikerna okritiskt använt som grunden till sin lag.

”Björn Sellström arbetar som utredare och granskare av barnpornografi. Ordet barnpornografi är dock en benämning som Björn Sellström vänder sig emot och menar att bilderna, och i förekommande fall även filmerna, ska betraktas som övergreppsmaterial.”

– Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, februari 2010

Brottet handlar om barn + övergrepp, och inte barn + en litterär genre.

2

Att använda barn + pornografi som definition för det område som ska vara förbjudet, har tre stora problem:

A) De flesta definitioner av pornografi har skapats med vuxna i åtanke. Det som är passande för en vuxen är inte nödvändigtvis passande för ett barn.

Om en konstnär kör upp en pistol i stjärten på sig själv och fotograferar det hela kan det mycket väl anses vara konst och inte pornografi.

Men om någon gör samma sak mot ett litet barn, spelar det någon roll vilken genrebenämningen vi ger det?

B) Pornografi är inte samma sak i olika medium. Det är en väsentlig skillnad mellan fotografier/filmer och texter/tecknade serier/animerade filmer.

Kommersiell pornografi i form av fotografier och film handlar krasst sätt om prostitution med publik. Man säljer sex framför en kamera.

Men denna aspekt saknas i tecknade serier, animerade filmer och texter. Här handlar det om fiktiva karaktärer som upplever äventyr.

C) Uttrycket ”barnpornografi” sexualiserar i sig småbarnen.

Pornografi handlar om att skapa sexuell njutning, och att i lagen och i dagligt tal på ett sådant okritiskt sätt koppla ihop förpubertala barn med sexuell njutning är ett onödigt övertramp.

Begreppet Övergreppsbild på Barn är däremot neutralt, och konstaterar att vi har ett barn och vi har ett övergrepp.

Det finns ett dokumenterat sammanband mellan att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, och att titta på Övergreppsbilder På Barn som vuxen. Men jag har aldrig hört någon säga: ”Jag njöt så mycket och mådde så bra när jag var barn, så nu tittar jag bara på barnpornografi.”

Även fotografier av fullt påklädda personer kan ge sexuell njutning, så att utgå från den sexuella njutningen vid ett förbud är en återvändsgränd. Det kommer bara leda till att vi förbjuder bilder som varken är skadliga eller farliga för någon.

3

Övergreppsbilder På Barn är inte i grunden ett moraliskt problem utan ett arbetsmiljöproblem. Vi har inte tydliga lagar för barn och arbete för intet.

De små barnen är för unga för att göra det som de tvingas till på bilderna, och även de könsmogna ungdomarna har inte nått den ålder där de kan anses kunna godkänna spridningen av ett sådant integritetskänsligt material.

Vi har således ett dubbelt övergrepp, som sprids över världen när fotografierna sprids.

Men Superman kan inte ge sitt godkännande till något, inte ens till att ståtligt rädda världen. Precis som Jokern inte kan ge sitt medgivande till att döda och skapa kaos i Gotham City. Och i detta avseende finns det ingen skillnad mellan en romantext och en tecknad serie.

4

Så det är inte svårt att förstå varför Övergreppsbilder På Barn bör vara olagliga.

Och varför text och teckningar ska skyddas av yttrandefriheten.

Men istället har politikerna spårat ur, och som polisens lusiga citat visar, lagt gränsen med Övergreppsbilder På Barn och fantasiteckningar på ena sidan, och text på den andra.

5

Men då ”barnpornografi” i betydelsen Övergreppsbilder På Barn är ett smeknamn, och inte ett rättvisande uttryck, leder det oundvikligen till att när lagen försöker fånga in det område som ska vara olagligt genom att definiera ”barn” och ”pornografi”, så vandrar man vilse.

Det är som om vi skulle beskriva Norrköping genom att var för sig definiera ”Lilla” och ”Peking”.

Vilken rättssäkerhet skulle det leda till?

Problemet blir uppenbart i regeringens proposition där de å ena sidan hävdar att en bild bara kan förbjudas om den är pornografi enligt ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar”, varpå man ger exempel på bilder som ska vara olagliga och som hamnar långt bortom ”pornografi” när man applicerar dem på vuxna.

”Pornografi” är i politikernas värld endast vad vi vanligtvis menar med pornografi när vi tänker på vuxna, oavsett om det är film eller tecknade serier. Samtidigt som det också är något som bara existerar vad gällande fotografier av små barn.

Schrödingers kattflicka är nöjd.

Men ett olämpligt fotografi av ett barn blir inte automatiskt pornografi, och ett övergrepp leder inte nödvändigtvis till sexuell njutning.

6

Om vi tar vad vi vanligtvis menar med ”barnpornografi” och plockar bort ”barn” ur det, får vi inte vanlig pornografi.

Vanlig pornografi är inte Övergreppsbilder på Barn minus barn. Om vi nu inte anser att alla sexuella möten mellan vuxna är en form av våldtäkt.

Nog för att porrfilmer kan vara trista att titta på om de medverkande är oengagerade och uppenbarligen hellre hade varit på golfbanan eller shoppat – och än mindre trevligt blir det om de som har sex helst inte varit med i filmen alls – men karaktärerna i romaner och tecknade serier har vanligtvis inte sex bara för pengarnas skull. De är förhoppningsvis skrivna på ett mer engagerade sätt…

7

Det finns en annan avgörande skillnad mellan å ena sidan fotografi och film, och å andra sidan tecknade serier och en animerad film.

För att skapa en porrfilm behöver du bara sätta en kamera på ett stativ och trycka på rec, så länge någon har sex framför linsen.

Men du kan inte lägga en bunt papper och en penna på ett bord och tro att det ska finnas en färdig serie när du kommer tillbaka. Ovansett om någon har sex i rummet eller inte. En tecknad figur gör ingenting så länge du inte drar pennan över papperet.

Som serietecknare ansvarar du för varje liten del av varje enskild ruta. Du får ingenting gratis. Du har inga skådespelare som agerar framför kameran, du får inga färdiga bakgrunder eller bakgrundshändelser i form av verkliga miljöer.

Motsatsen till Övergreppsbilder På Barn, är fotografier som inte föreställer ett övergrepp och inte innebär ett sexuellt övergrepp på barnet om de sprids.

Men gränsen för ”pornografi” slutar vid konsten. Enligt regeringens definition innehåller inte porren ”konstnärliga värden”.

Och visst, även ett dåligt taget amatörfotografi kan vara upphetsande om det föreställer en känd skådespelare i en uppenbart sexuell situation.

Men hur skapar man en tecknad serie – där du ansvarar för varje liten del av varje ruta – som är så genomarbetad att läsaren inte bara finner den trovärdig men dessutom upphetsande, utan att denna process innebär att du använt ett påtagligt konstnärligt kunnande?

Testa själv att skriva en tecknad serie som de flesta läsare finner underhållande och sexuellt stimulerande. Om det vore så lätt, varför försörjer sig inte fler sig på det sättet?

8

Men om tecknade serier kräver ett påtagligt konstnärligt kunnande för att bygga upp sexuell upphetsning, så har de samtidigt fördelen att en skicklig tecknare kan skapa precis vad som helst. Alver, kattflickor, rymdvarelser och robotar tar lika mycket arbete att frambringa på ett vitt papper som en vanlig människa.

Och i en tecknad serie är det verkligen en alv vi tittar på; inte en skådespelare har sminkats och täckts av plast. Vilket förstås även gäller för en välskriven text.

9

Vilket leder oss till nästa stora problem med lagen: att domstolen dömer tecknade bilder som om de vore fotografier.

Det vore självklart att om lagboken förbjuder både Övergreppsbilder På Barn och den litterära genren barnpornografi i form av tecknade serier, så skulle den göra det i två separata lagar, då de väldigt lite har med varandra att göra. Eller i värsta fall dela på de båda företeelserna i samma lag.

Men det gör man inte.

Våra politiker påstår att fotografier och tecknade bilder är lika goda kålsupare, samtidigt som regeringens proposition till mer än 99% är fokuserad på fotografier. Alla exempel, alla resonemang, allting utgår från fotografier av verkliga händelser.

Det enda stället i 1997 års proposition som förklarar varför teckningar måste vara förbjuda hänvisar först till att man kan filma barn i smyg, och sedan till att det är fel och teckna av ett övergrepp medan det händer.

Ingenstans nämner man fiktionen med ett ord.

Så väl definitionen av ”barn” som definitionen av ”pornografi” har man utformat utifrån fotografier av verkliga händelser, och lämnat åt domstolen att så gott man nu kan använda dem på påhittade tecknade bilder.

Vilket leder till en rad absurda problem.

För det första betyder det att alla litterära fantasier försvinner, inklusive all förekomst av fantasy och andra fantastiska genrer.

En kattflicka är inte en kattflicka, men en skådespelare med kattöron och lössvans. Kalle Anka är inte Kalle Anka… men eh, en arbetare på Disneyland i ankkostym? En teckning av en terminator är inte en robot från framtiden, utan Arnold Schwarzenegger för tjugo år sedan med filmsmink. Och tidsresa är inte en tidsresa utan… Ja, jag vet inte vad det är, men någonting vardagligt som politikerna känner till i alla fall. Ett pendeltåg?

För det andra försvinner alla personliga tecknarstilar, alla tolkningar, alla metaforer, alla främmande kulturformer, och alla skämtteckningar.

För det tredje måste domstolen på något sätt blunda för att pornografi enligt lagen ska sakna konstnärliga värden – då alla teckningar som är så pass välgjorda att de uppenbarligen kan påverka betraktaren på ett sexuellt sätt, måste ha konstnärliga värden för att kunna uppnå denna effekt.

Och ett fjärde problem är att ”barn” i fiktionen inte är det samma som ”barn” i verkligheten.

10

En på ett skruvat sätt underhållande sak som hänt på senare år är att vissa fått för sig att pedofiler är ute efter personer under arton år. Som om pedofili är något som man lagstiftat fram, och inte är biologiskt/psykologiskt betingat.

Vad denna grupp tänder på är icke-könsmogna barn. Det vill säga personer från ungefär tolv år och neråt.

Så tänder du som vuxen på någon som är femton är du inte pedofil. Då är du normal, eller möjligen en snuskhummer, beroende på vem man frågar.

11

Och ser man på de böcker som brukar kallas barnpornografi (och de är av någon anledning väldigt få, trots att det är fritt fram att publicera dem bäst man vill) så handlar det så vitt jag vet sett bara om karaktärer i åtta-tolv års åldern.

Böcker med karaktärer i femton-sjuttonårsåldern som har sex benämns, av en begriplig anledning, aldrig som barnpornografi. Huvudpersonerna är ju inte så mycket barn, som tonåringar eller ungdomar.

Det är någonting som händer kring tolv-trettonårsåldern. Inte bara att pedofiler förlorar ett eventuellt intresse för personen, men att personen börjar intressera dig för andra människor på ett annat sätt än tidigare. Den sexuella kraften sätter in. Man blir kåt.

12

Denna förvandling från barn via tonåring till vuxen är fascinerade för de flesta som genomgår den. För att inte säga omtumlande, och ibland skrämmande, ibland underbar.

Vänner, förälskelser, sex, drömmar om framtiden, utbildning, politisk aktivitet, fester, musikspelande och skrivande… Det är mycket som händer i dessa år. En del saker som inte händer i andra delar av livet, i alla fall inte med den intensiteten och kraften.

Det är en stor, outforskad värld man kliver in i.

Vilket gör det till ett tacksamt ämne för författare att skriva om. Inte minst då det även är en av de perioder av livet då vi läser mest, och är som mest intresserade av att få oss själva skildrade som vi är.

13

Således är det inte underligt att vi inte blandar ihop de få böcker som handlar om åttaåringar och sex, och den rika flora av böcker där femtonåringar möter  sin sexualitet.

Denna skillnad mellan småbarn och ungdomar ger oss även ett problem när det gäller en lag om fotografier och filmer. Att ägande av fotografier där en femåring blir våldtagen, och ägande av fotografier där en sjuttonåring har frivilligt sex faller under samma brott är olyckligt.

Trots allt är det lagligt i Sverige att ha sex från att man fyllt femton år, så dessa bilder skildrar inte ens något övergrepp.

Dessutom är fotografier av sjuttonåringar inte ens olagliga i dagsläget så länge det inte av bilden framgår att personen är sjutton år. Men skriver vi dit ”sjutton år” på en bild, blir den plötsligt olaglig, även om personen på bilden är över arton år.

Och brottet blir märkligt nog det samma som ett övergrepp på ett litet barn.

Visserligen är bilder med småbarn ett grovt brott under lagen och tonåringar som har frivilligt sex ett lindrigt, men det är fortfarande samma brottsrubricering. Att höra att någon har blivit dömd för barnpornografibrott skapar avsky i oss. Som i många fall kanske är opåkallad.

Schrödingers Kattflicka slickar sig om munnen.

14

Och när vi blandar in tecknade serier i potten lämnar vi all rättsäkerhet och det så kallade brottet blir en bisarr cirkus. Inte bara då varje socialt avståndstagande från vår sida blir löjeväckande. Men än värre: varje chans för domstolens att avge en vettig och rättvis dom försvinner.

För om det många gånger inte går att på ett fotografi avgöra om någon är fjorton, nittio eller tjugofyra, är det i så gott som alla fall omöjligt att fastställa en tecknad figurs ålder.

Inte bara då en tecknad figur inte har någon egentlig ålder. Eller än mindre har någon pubertetsutveckling som vi kan mäta. Eller nödvändigtvis behöver vara en människa, även om bilden får oss att tänka på en sådan, då det kan vara en robot eller hamnbytare eller alv eller vad som helst.

Glöm att bevisa att teckningen visar en person ens i betydelsen robot eller hamnbytare, vi kan överhuvudtaget inte veta om en teckning föreställer en karaktär.

Ta en fantasiteckning – vilken som helst – och försök bevisa att den inte är en dröm i den fiktiva världen. Eller en illusion. Eller är en tavla eller teckning i den fiktiva världen…

15

För när vi lämnar arbetsmiljöbrottet att fotografera verkliga barn i sexuella situationer, och ger oss in i den rena fiktionen hamnar vi en helt annan sfär.

Om någon skriver en berättelse om ett gäng fjortonåriga tjejer som spelar fotboll och har sex, och det som vi förväntas bli upphetsade av är kombinationen fotboll och sex, så blir genren fotbollspornografi och inte barnpornografi.

Och om någon skulle skriva en berättelse om ett gäng tjugofemåringar som har sex och författaren lägger allt fokus på att de är barn, så får vi följaktligen barn+pornografi, om än en väldigt märklig form av sådan.

Så när polisen konstaterar att ”barnpornografi är inte barnpornografi” så har de kanske ändå rätt? Måhända är svaret att ”barnpornografi” inte existerar?

Det finns bara Övergreppsbilder På Barn – de fotografier som måste vara förbjudna om vi ska skydda verkliga barn – och däröver har vi en massa annat: vanliga fotografier, spelfilmer, tecknade serier och texter, som vi inte behöver definiera.

Det är dags att vi lämnar ”Lilla Peking” bakom oss, och vandrar in i Norrköping och ser vad som finns med öppna ögon.

Del 6: Lagen om barnpornografi är ett bedrägeri [II]

Då lagtexten saknar en definition av pornografi, kollade vi i den förra delen in regeringens senaste proposition, och dess stycke om vad som är förbjudet att ens titta på enligt lagen.

På grund av alla luckor hann vi bara med den första meningen, huvuddefinitionen. Här kommer den märkliga fortsättningen:

Förvirringen fortsätter

Nästa mening lyder:

”Straffbarheten är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.”

Jaha, ytterligare en företeelse som får dela ordet ”barnpornografi”, som om det inte redan räckte. Bilder som är pornografiska, med barn, fast barnen har ingeting med saken att göra. Det är som att samla hockeybilder. Hur många betydelser har vi nu?

Och vad det här innebär för tecknade serier får mitt huvud att snurra.

Olaglig?

”Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området.”

Okej, om ni med ”vädja till sexualdriften” menar ”posera med särade ben” och ”bli utsatt för en suspekt inzoomning in i det heligaste” så hänger jag med, men alla andra tolkningar av ovanstående mening är obegripliga. Och ”en inzoomning mellan särade ben” måste vara precis vad man menar med ”ohöljt”, så vad är poängen med ovanstående mening?

Dessutom ”kan falla”? Inte ”faller”. ”Kan falla.” Vilket betyder ungefär 5% av alla suspekta inzoomningar? Eller 95%? 0.000003%? Vad?

Och inte minst: pornografi ”vädjar” inte. Pornografi skriker. Pornografi beordrar. Pornografi slår på stora trumman. Pornografi gör allt för att fånga din uppmärksamhet med sitt enda budskap.

Att påstå att pornografi skulle ”vädja” är som att säga att hårdrock skulle ”viska”.

Och slutligen: hur kan något som ”vädjar” kränka någon?

Olaglig?

Vilket århundrade är vi i?

”Vädja till sexualdriften”? ”Utmanande”? Det känns som om året är 1956 och Elvis Presley har uppträtt hos Ed Sullivan för första gången. Är det Little Richard som kränker alla barnen?

Finns det ingen enhet på riksdagen som kontrolläser propositioner? Politiska budskap må vara enkla, men det är inget man kan säga om deras lagmotiv.  Mångtydigt är inte rätta ordet, snarare otydligt.

Är det som med att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, att man utgår från att ingen läser det man skriver, då alla ändå hatar barnpornografi, och då behöver man inte vara begriplig?

När politiker klipper och klistrar

Om det börjar låta som om alla fotografier som någonsin tagits av friska människor kan falla under lagens definition av pornografi finns det en förklaring. Stycket om vad som är pornografi 2009 bygger på propositionen 1997, fast man har bara behållit det man gillar.

Och hur man har gjort sitt urval? Jo, man har sparat alla meningar som utvidgar definitionen av pornografi, och ger exempel på vad som kan vara olagligt. Och man har skippat alla meningar som begränsar definitionen och berättar vad som inte är pornografi.

Vilket inte oväntat ger ett ensidigt intryck.

Svamlet om att ”vädja till sexualdriften” låter inte riktigt lika vettlöst om man, som barnpornografiutredningen 2005, bifogar att ”I förarbetena anförs beträffande dessa senare fall att viss försiktighet dock är påkallad.” Nej, det menar ni inte…

Ett exempel på den märkliga eroderingen som den här lagen har genomgått bakom kulisserna de senaste tio åren, är den här mening från propositionen 1997:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift.”

Som till barnpornografiutredningen 2005 tvättats till:

”All avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas anses inte kunna straffbeläggas, även om sådana bilder skulle kunna

stimulera en del människors sexualdrift.”

Det är en elegant men påtaglig skillnad mellan ”icke-pornografi ska givetvis inte förbjudasochicke-pornografi anses inte kunna förbjudas”.

Varför vill ni ens straffbelägga icke-pornografi? Jag tror knappast att en utredning om mord skulle konstatera att ”icke-mord anses inte kunna förbjudas”.

Och till 2009 års propositionen? Här är meningen borta.

Och som avslutning lite vett?

Som avslutning i stycket i 2009 års proposition om vad som är olagligt att ens titta på får vi till sist en mening, som visar någon slags sinnesnärvaro och verklighetsförankring:

”För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.”

Jaha, så vi oroade oss i onödan? Domstolens ska alltså inte döma efter eget huvud – som Tingsrätten – utan gå efter vad pornografi är i verkligheten.

Så vad är problemet?

Den meningen motsäger allt ovanför i stycket!

Här har vi i en och en halv blogg släpat oss genom en felaktig definition, ett par ovanliga specialfall och halvsant snömos, och som punchline får vi veta att inget av det vi har slitit med att försöka förstå gäller i domstolen.

Grattis, efter allt denna står vi helt utan en definition.

Eller det enda vi har kvar är: ”enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar.”

Visst, det är bättre än en definition som exkluderar en liten del pornografi och inkluderar en okänd mängd material som inte är pornografi, men hur ska vi använda den?

Det är som en nykomling i tvspelsvärlden undrar vad ett MMO är, och när han går in på Wikipedia får veta att det är ”vad som enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är ett MMO”.

Det hjälper inte.

Ja, jag förstår att regeringen vill att vi ska leka associationsleken och tro att de missvisande meningarna ovanför i stycket följer ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar”, då det vore korkat av att ha med dem annars, men det kommer väl krävas ytterligare något årtionde av indoktrinering innan någon går på det.

Hovrättens fiffel

Under tiden kastar Hovrätten ut ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” som ett triumfkort och nullifierar propositionens definition, för att kunna strunta i att ta ställning till det där med konstnärliga värden.

Halleluja.

Men meningen är inte menad att användas på det sättet.

Den är inte en uppmaning om att hålla någon slags folkomröstning om varje misstänkt bild. Den är inte en uppmaning till landets moralpredikanter att bakvägen utöka det som är förbjudet i lagen genom att lura folk att öppna upp begreppet pornografi i vardagligt tal. Och den är inte en uppmaning till domstolen att döma efter eget huvud.

I 1997s proposition får vi om ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” veta att:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För att en bild av ett barn skall vara straffbar måste det därför fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.

[…]

Bilder i vanliga familjealbum av nakna lekande barn är självfallet inte pornografiska. Inte heller är t.ex. en sekvens som skildrar barn i sexuella
sammanhang i en vanlig spelfilm nödvändigtvis pornografisk. Avgörande torde vara vilket syfte en viss framställning har. Om ändamålet med
framställningen väsentligen är att påverka åskådaren sexuellt kan det vara fråga om en pornografisk produkt. Men om framställningen har andra syften, t.ex. konstnärliga, torde den inte vara att beteckna som pornografisk”.

Det vill säga en vanlig nakenbild är inte pornografisk, även om någon kan finna den upphetsande.

Och en sexscen i en vanlig spelfilm är inte pornografisk, även om den är upphetsande, om syftet med filmen är konstnärligt.

Hur svårt ska det vara?

Det här trodde Tingsrätten var pornografi.

Tingsrätten gör bort sig igen.

Tingsrättens värsta felsteg del III.

Men Hovrätten då?

Hur Hovrätten i övrigt klarar att avgöra vad som är pornografi eller inte kan jag inte säga, då teckningarna man dömt är olagliga att ens titta på.

(Ursäkta, jag behöver en paus här. Det finns teckningar som är olagliga att titta på i Sverige. Teckningar? Som är olagliga i Sverige? Att titta på? Verkligen? Är det så? Ja, visst ja, det är därför jag skriver den här bloggserien. Men hur ska vi då veta vad som är förbjudet, om vi inte ens får se bilderna? Och hur ska vi på ett vettigt sätt kunna kritisera Hovrättens beslut? Ja, vem vet?)

Men Ulrika Knutson skriver i Fokus att:

”Av fyra miljoner bilder fäller hovrätten 39 stycken. Psykologen Olof Risberg på Rädda Barnen pekar i sin tur ut fyra teckningar som pornografiska. Resten av bilderna avfärdar han som »trams«, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer.”

Och då är det värt att notera att Olof Risberg är en av få personer i Sverige som är för lagen.

Och Fotografisk Tidskrift (nr 1/2011) skriver att:

”Det blir inte bättre av att personer som har fått se de aktuella teckningarna talar om bilder på nakna hårlösa fantasivarelser, vars ålder inte kan bestämmas, flera av dem är skämtteckningar som säga ha lockat fram skratt i rättsalen. I några fall ska det ha rört sig om amatörteckningar av kända japanska seriefigurer som avbildats i erotiska situationer, lite som om vi skulle göra nakenkarikatyrer på Knatte, Fnatte och Tjatte.

Farligt! Farligt!

Så är det inte utan att man undrar om Hovrätten är lika vilse i världen som Tingsrätten.

För domslutet är inte fritt från märkligheter.

Bland annat tror man att ”erotiskt kittlande” är en synonym för pornografi.

Ursäkta mig, men har ni ens tittat på porr någon gång? Pornografi är sällan erotisk och ”kittlar” gör den definitivt inte. Är det säkert att ni inte tänker på vanliga nakenbilder eller konstnärlig erotik?

Att en bild skulle vara ”erotiskt kittlande” är snarare ett bevis för att den inte är pornografi.

Och hur kan något som ”kittlar” kränka någon? Det är nästan lika dumt som att påstå att något som ”vädjar” kan vara olagligt.

Visst är det bra att domstolens ledamöter inte tittar på porr, men det hade ju underlättat om man nu ska döma någon för innehav av denna typ av material.

Dessutom hänvisar man till, när man avsäger sig regeringens definition av pornografi, att ”begreppet ”pornografisk bild” […] knappast överensstämmer med gängse språkbruk och att det allmänt torde anses att även pornografi kan vara konstnärligt värdefullt.”

Okej, timeout.

Testa att fråga hundra människor på stan om de tycker att porr är ”konstnärligt värdefullt”, och se hur många ni lyckas skrapa ihop.

Och om det var så att pornografi är konstnärligt värdefullt, varför ska det då vara förbjudet?!

Om barnen vill förbjuda något som är konstnärligt värdefullt borde vi väl dra dem i örat istället för att gå dem till mötes?

Och hur kan något som är konstnärligt värdefullt kränka någon?

Det här bedrägeriet är som om hets mot folkgrupp är att uppvigla mot en ras när lagen klubbas igenom, men när man kommer till domstolen även gäller positiva uttalanden om alla människor.

”Jag tror på människans framtid.”

”Tyvärr, det blir två år i finkan!”

Och om vi frågar den sanna experten

Så innan Högsta Domstolen sagt sitt kan vi inte säkert säga om Hovrätten, under de vidriga förutsättningarna de fått av politikerna, gjort ett rimligt arbete eller inte. Vi kan bara gissa. Så vad säger du Schrödingers Kattflicka?

”De gjorde ett dåligt jobb, Leorio.”

Då säger vi så.

Och det spelar ingen roll vad pornografi är…

För då lagen borde förbjuda Övergreppsbilder På Barn, det vill säga barn + övergrepp, och inte en litterär genre, var hela det här sökandet onödigt.

Men varför ger man inte en tydlig och riktig definition?

En censurlags mening

En censurlag handlar inte bara om det som förbjuds i en domstol.

Det handlar om en författare som tänker sig för en extra gång innan han skriver en berättelse, ett fotograf som väljer att inte ta en bild trots att den inte är olaglig, och en mangaälskare som avstår från att köpa en halvsnuskig pocket, trots allt den inte är pornografisk.

Då spelar det ingen roll vad som egentligen är olagligt, bara vad vi fruktar att vi kan bli dömda för. Eller snarare åtalade för.

Och bit för bit, steg för steg, förändras allmänna värderingar och vardagligt tal…

Om ni är lika trötta som jag på den här lagen kommer ni att uppskatta del 7, för i övermorgon gör jag lagen obsolet, när ”barn i allmänhet” återvänder till den tomhet varifrån de skapades, vi förfasar oss över den hiskliga rockmusiken, och vi får veta vad som egentligen hände i rätten…

Mangadomen: Hovrätten gör det omöjliga möjligt

Som jag har visat i Del 1: Lagen om barnpornografi är nonsens och i Mangadomen: Är alla serier olagliga? går det inte att enligt lagens utformning att döma någon för mangabilder, då det inte går att bevisa att en teckning föreställer en människa eller en annan varelse, och det går inte att veta om den föreställer ett barn eller en vuxen.

Men trots det har översättaren blivit dömd. Hur gick det till?

Ja, man kan göra som Hovrätten och stoppa huvudet i en spann, och om fantasibilderna konstatera att ”det råder inte någon tvekan om att de föreställer människor.” Trots att ”några av de avbildade karaktärerna har kattliknande öron och svansar.” Ja, det är de främsta attributen jag brukar hänvisa till när jag beskriver en människa…

”Det råder inte någon tvekan om att det är en människa. Sluta skäll, hundfan!”

Och det enda domstolen utgår från är bröststorleken när man ska avgöra figurernas ålder. För det finns enligt lagen inga vuxna kvinnor med små bröst. Och inga högstadieflickor med stora.

Så mina minnen från min första flickvän är enligt svensk domstol inprogrammerade i mitt huvud av rymdvarelser? Hon hade inga stora -censur-, som jag gärna -censur- och hon -censur- Hardangerfjorden.

Att tro man ska avgöra en tecknad figurs ålder eller könsutveckling genom att titta på en de kurvor som ska föreställa brösten skulle bara någon som aldrig läst en tecknad serie i hela sitt liv få för sig.

Tecknade bilder är fiktion. Det är påhitt.

Hon är sådär fyra, fem år.

Hon är tjugosju.

Det finns massor av olika tecknarstilar, inklusive karikatyrer och andra skämtteckningar.

En tecknad berättelse kan utspela sig för miljoner år sedan, eller miljoner år in i framtiden, när människor inte är människor som vi känner dem. Det kan vara en dröm, där det… ja, vad det är som finns i drömmar, knappast kan ha en ålder eller pubertetsutveckling.

Den kan utspela sig i andra dimensioner med andra naturlagar. Eller på andra planeter, som på grund av sitt annorlunda avstånd till sin stjärna, gör att deras ”år” är något annat än vad som gäller för oss.

Vad som du först tror är en människa i en tecknad serie kan visa sig vara en alv, en gudinna eller en hägring.

Ett barn och en snuskig man?

Farligt! Farligt!

Oops, det var en demon.

Och även om det är någon som tecknat en människa, så finns det inget som säger att den behöver ha bröst, lika lite som en tecknad figur måste ha öron eller tio tår.

Men här sitter en svensk domstol, med en tecknad bild av en kattflicka framför sig (vilket är komiskt bara det) och i domslutet konstaterar att:

”Frågan om en persons pubertetsutveckling är avslutad avgörs enligt internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder. När det gäller att bedöma hur långt den fysiska pubertetsutvecklingen har nått kan viss ledning sökas i den s.k. Tannerskalan, vilken åklagaren har hänvisat till. Tannerskalan kan beskrivas som en femgradig skala, som med utgångspunkt i vissa yttre egenskaper –könsbehåring (både man och kvinna), könsorgan (man) och bröst (kvinna) –beskriver den fysiska utvecklingen…”

”Tannerskalan”? ”Internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder”? Om en kattflicka?!

En minderårig flicka?

Din snuskiga gubbe, ge fan i flickan!

Oops, hon var visst fyra tusen år gammal.

Åklagaren måste ha skrattat ihjäl sig när han drog igång den här charaden, eller så är han en komplett idiot. Oavsett vilket är den här tramset inget som borde försiggå i en svensk domstol.

Det finns verkliga vuxna kvinnor som är platta som tonårspojkar. Det går att raka bort könshår. Och när det gäller en tecknad bild behöver man, som seden är i Japan, inte ens rita dit det.

”Det känns som 2,6 på Tannerskalan…”

Vilket vansinne.


”Schrödingers Kattflicka – Barn eller vuxen? Katt eller människa? Naken eller pälsklädd? Verklig eller påhittad? Hon gör oss galna!”

 

Mangadomen: Är alla serier olagliga?

Som vi såg i del 1 av min bloggserie om den vanvettiga Mangadomen, blir det kortslutning när man försöker applicera en definition av barn som skapats för verkliga personer på fiktiva figurer.

Till den grad att det faktiskt går att bevisa att alla tecknade serier är lagliga, och att alla tecknade serier är olagliga.

Alla tecknade bilder är lagliga

En vuxen hamnbytare är laglig, även om han tillfälligt förvandlar sig till ett barn, då han är över arton år och hans pubertetsutveckling har fullbordats. Dessutom är det lagligt för en vuxen att låtsas vara ett barn.

Och då vi omöjligt kan bevisa att en teckning inte föreställer en vuxen hamnbytare som låtsas vara ett barn, så är alla teckningar lagliga.

Alla tecknade bilder är olagliga

Alla bilder av robotar är olagliga, för en robot har inte någon pubertetsutveckling, och då kan den inte heller vara fullbordad. Och som vi lärt oss av till exempel Terminator-filmerna kan det vara omöjligt att avgöra om någon är en robot i förklädnad. Speciellt om det enda vi har till hands är en teckning.

Och då vi inte kan bevisa att en teckning inte förställer en robot i förklädnad, och då alla robotar är olagliga är alla tecknade bilder olagliga.

Alltid laglig och alltid olaglig. Schrödingers Kattflicka ler.

Del 1: Lagen om barnpornografi är nonsens

En farlig och godtycklig dom

Många med mig blev upprörda av domen mot serieentusiasten och översättaren Simon Lundström. Hur man bli dömd i svensk domstol för att man läser tecknade serier? Och för barnpornografi av alla brott?

Och det krävs ingen grov hentai (japanska tecknade snuskberättelser) för att lagen ska slå till mot en respekterad kulturarbetare och beslagta hans hårddiskar.

Aftonbladet och Expressen visar några av bilderna som han fälldes för i tingsrätten, men friades för i hovrätten. Harmlösa bilder, utan vare sig något barn eller pornografi.

Av beskrivningarna att döma av de bilder som han även blev dömd för i hovrätten, låter endast en handfull av dessa som något att uppröra sig över ens vid frukostbordet. Och då samtliga är mangateckningar kan de – vad de än innehåller – inte innehålla något övergrepp på barn som lagen kan ha intresse av att titta närmare på.

Så är all manga och anime förbjuden i Sverige? Är det början på något slags anti-asiatiskt kulturkrig, eller ska även europeiska serier jagas med ljus och lykta?

Om det faktum att lagen är skriven så att tecknade serier jämställs med verkliga sexualövergrepp vore politikernas enda övertramp hade den här bloggserien kunnat sluta här, då det inte finns mycket mer att säga än ”ursäkta, men ni har skrivit fel på den här sidan, det här får ni göra om.”

Men efter att ha läst igenom lagtexten, och regeringens proposition inför den senaste lagändringen, har det inte varit någon brist på motsägelser och märkligheter.

Vilket kan tyckas underligt, då det länge funnits ett förslag på ett bättre sätt skriva lagen, så att den fortfarande förbjuder övergreppsbilder på barn, samtidigt som den håller sig borta från tecknade serier och annan konstnärlig verksamhet, och undviker de farliga konsekvenser som lagen i dagsläget utsätter verkliga barn för.

Den här bloggserien är alltså inte något försvar för att sexualbrottslingar ska få byta övergreppsbilder med varandra. I själva verket ska det bli väldigt lite prat om riktig barnpornografi, och väldigt mycket om allt det andra som bisarrt nog hamnat under lagen.

Alla de onödiga och fatala konsekvenser – inklusive att tecknade serier anses så farliga att de är undantagna yttrandefriheten och tryckfriheten – som den bristfälliga utformningen av lagen leder till, som jag riktar in mig på.

Jag kommer visa varför lagen medvetet skrivits på ett luddigt och motsägelsefullt sätt, trots att den på ett enkelt sätt kunnat vara glasklar och logisk.

Den här lagen har nämligen inte – vilket de flesta av oss tror – skapats för att skydda barnen. Inte heller är den riktad mot sexualbrottslingar och andra missdårar; det är en positiv bieffekt av lagen. Inte dess syfte.

I själva verket försummar lagen barnen på ett flagrant sätt. Dess nuvarande utformning är rent av skadlig för dem. Den må vifta med sitt obehagsväckande namn, och påstå att den är till för barnens försvar, men i verkligheten har den en helt annan agenda…

”Läs inte tecknade serier, för då jävlar…”

Två företeelser med samma namn

När två olika företeelser i vardagsspråket delar samma ord, är det en mindre bra idé att blanda ihop dessa. Allra minst om det sker i en rättssal.

Om den åtalade blir dömd för rån har han förmodligen tryckt en pistol i ryggen på sitt offer och krävt dennes pengar. Han har förhoppningsvis inte köpt chokladkex och stoppat dem i glassen på kvällen. Vi har för självklart att en domstol ska kunna hålla rån och rån åtskilda.

En betydelse av ordet barnpornografi är den motbjudande verksamhet vi med ett mer klargörande begrepp kan kalla Övergreppsbilder På Barn. Vi tar det en gång för alla: det handlar om verkliga barn som blir utsatta för sexuella övergrepp. Och som om det inte räckte, blir de samtidigt filmade/fotograferade, så att övergreppet sprider sig, i värsta fall över hela världen med den moderna tekniken.

”Björn Sellström arbetar som utredare och granskare av barnpornografi. Ordet barnpornografi är dock en benämning som Björn Sellström vänder sig emot och menar att bilderna, och i förekommande fall även filmerna, ska betraktas som övergreppsmaterial.”

(Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, 22 februari 2010)

För det finns en helt annan betydelse av ordet, nämligen den litterära genre som handlar om unga karaktärer som upplever sexuella äventyr – i romaner, noveller, tecknade serier, tecknande filmer och målningar. Dessa berättelser och konstverk behandlar mer eller mindre verklighetstrogna karaktärer som upplever fiktiva äventyr.

Och kan vara helt harmlösa, då de inte behöver innehålla skildringar av brott. Inte ens fiktiva.

När rån blir rån…

Jag vill inte bli dömd för rån på grund av att ha ätit chokladkex, och jag tror inte att du vill bli dömd för barnpornografi på grund av bilder som varken innehåller barn eller pornografi.

Och är man förvirrad nog att lägga pistolöverfall och chokladkex över varandra i samma lag, leder det inte oväntat till problem när man ska forumlera vad som i sak är förbjudet.

För om vi vill förbjuda både vapenattacker och kex i glassen, så vore det inte bättre att skapa två separata lagar? Som var och för sig behandlar dessa skilda ämnen?

Att man inte gjort så i det aktuella fallet är självklart. En Lag Mot Tecknade Serier hade aldrig gått igenom. Men smyger man in det under barnpornografi, blir det genast färre som protesterar. För bara vi hör ordet fördunklas vårt huvud av vrede. Och vem får för sig att lusläsa en sådan lag? Sitta och vrida och vända på sexuella övergrepp på barn?

Men nu är vi här, vare sig vi vill det eller inte. Våra politiker har bit för bit tummat på yttrandefriheten, utan att det varit motiverat, och satt oss i den här smeten. Vi har väckts ur vår slummer, och ordningen måste ställas till rätta.

Men varför är det då så viktigt att få in tecknade bilder i en lag som inget har med serier att göra? Trots de konkreta problem och kognitiva härdsmälta som det leder det till?

Vad sysslar domstolen med när den läser tecknade serier?

När domstolen ska avgöra om en bild är olaglig att titta på eller inte, ska den inte bry sig om ifall bilden ett fotografi eller en teckning. Eller om teckningen på något sätt är menad att vara realistisk. Den ställer två frågor: Föreställer bilden ett barn? Är den pornografisk?

Enligt lagen är ett barn ”en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.”

Ett undantag görs för fullmogna personer, om det inte framgår av bilden och dess sammanhang att de är under arton. (Undantag görs däremot inte för personer över arton år, som inte anses vara mogna nog. En vuxen person med små bröst kan alltså vara barnpornografi.)

Person, ålder, pubertetsutveckling? Den formuleringen har uppenbarligen inte skapats av någon som läser tecknade serier. Eller tänkt sig att lagen ska användas på det sättet. En mangakaraktär eller annan tecknad figur…

1) …är ju inte en person. Inte i betydelsen fysisk person, eller någon annan mening ordet som borde ha betydelse i en rättsal.

Eller räknas alla tecknade figurer med någon form av personlighet som personer? Ligger även bilder av djur och växter illa till om man klistrar dit en pratbubbla?

Hur kan vi avgöra att det är en avbild av en människa på teckningen? Och inte en rymdvarelse, eller en gudinna? Eller en robot? Eller alv? Eller någon annan fantasivarelse?

Gäller svensk lag även för gudinnor? Vad tycker vi om övergrepp på robotar?

2) …har inte har någon egentlig ålder.

Hur får vi reda på åldern på en fiktiv karaktär? En samling svarta streck och fält av färger? Om det inte sägs rakt ut på bilden?

Kliver vi in i den tecknade serien, besöker seriens myndighet och ber dem skriva ut en födelseattest? Vad gör vi för att få ett bevis som duger i en domstol?

Ett test – hur gammal är flickan på bilden? 14? 12? 20?

Ett svar är att hon inte har någon ålder, då hon inte är verklig. Ett annat att hon har precis vilket ålder du vill, då du som betraktare av en fiktiv bild får tro precis vad du vill. Ett annat att hon är 21, då hennes serie publicerades för första gången för 1990.

Mangakännaren kan berätta att det inte finns någon människa på bilden. Nej, inte ens en fiktiv. Det är en robot med katthjärna.

Och det är inte olagligt med bilder ”där vuxna personer framställs som barn eller förses med olika attribut för att påminna om barn”.

En vuxen tecknad figur får alltså låtsas vara ett barn. Vilket vrider och vänder om med mitt huvud, i ett försök att förstå vad det konkret innebär.

Det är alltså lagligt för en vuxen hamnbytare att anta formen av ett litet barn? Och hur kan någon med någon teckning avgöra att det inte är vad som precis har hänt?

Och även om en figur rakt ut i serien säger att ”hon är människa” och ”hon är femton”, kan vi ta det för en sanning? Har alla karaktärer i alla serier alltid rätt?

Vad gör vi i så fall med en serie som börjar med att en förskoleaktig flicka kommer till en läkare som gratulerar henne på artonårsdagen, och efter att ha undersökt henne konstaterar att hennes pubertetsutveckning är fulländad?

Då är hon inte ett barn. Det har vi läkarens ord på.

”Åh, de är så sexiga i fyraårsåldern…”

3) …inte nödvändigtvis har någon pubertetsutveckling. Ens i fiktiv mening.

Hur kan vi avgöra om pubertetsutvecklingen är fullbordad, om vi inte ens kan avgöra om det är en avbildning av en människa?

Och om alla påhittade varelser ligger lika illa till; var ska vi vända oss till för att få en korrekt vetenskaplig beskrivning av en gudinnas pubertetsutveckling? Eller en tidigare okänd rymdvarelses?

En kattflicka, har hon en människas eller en katts pubertetsutveckling? För det kan väl inte vara så att hon har en kattflickas utveckling?

Eller är alla tänkbara varelser alltid människor? Får vampyrer och alver inte existera ens i fantasin?

Är det inte tillåtet att ha en personlig tecknarstil? Är alla stilistiska avvikelser från den svenska normen förbjudna?

Allt måste vara som verkligheten – förutom…

Det enda som enligt lagen inte får vara realistiskt i tecknade serier är kvinnors bröst. För det är det enda konkreta som domstolen går efter när de bedömer om någon är ett barn.

alla vuxna kvinnor måste ha stora bröst. Och alla högstadieflickor måste ha små, knappt synbara bröst. Och alla gymnasietjejer måste ha precis mitt emellan. Inga individuella avvikelser får förekomma. För då blir det för svårt för domstolen.

Många verkliga japanska kvinnor i tjugo-tjugofemårsåldern har kroppar som kan påminna oss om en svensk kortväxt trettonåring, och visst, det är någonting vi kan uppröra oss över, och det finns ett ord för det, och det är rasism.

Och vad gör ni med en karikatyrteckning, med huvudet jättestort och kroppen är så liten att den knappt syns? Är de alltid barn?

En kattflicka i sin låda

Och även för serier där man säger rakt ut att det är en människa och vi får veta den exakta åldern så fungerar det ändå inte.

Tänk er en japansk serie om en tonårstjej som har sex med sin pojkvän, i vilken det anges att hon är sexton, en siffra som i den engelska översättningen blir ändrad till arton år. Då har vi två versioner, en japansk som är olaglig i Sverige och en engelsk som är laglig. Fast det är samma serie.

Och vad händer om vi publicerar en enda bild, utan text, ur serien. Är den från den engelska versionen eller den japanska? Är den olaglig och laglig på samma gång?

Är det Schrödingers katt som har skrivit den här lagen?

Ge inte upp, för att det här var snurrigt. I övermorgon börjar det klarna. Varför måste tecknade serier till varje pris vara förbjudna? Varför försöker man få in en massa annat än barnpornografi i lagen?

I del 2, söker vi förgäves efter ett brott och ett brottsoffer, politikerna skyller sina snedsteg på barnen, och priset för att förbjuda tecknade serier visar sig vara högre än vi kanske anat…