Dead Space – spelrecension

Resident Evil 4 i rymden eller Mass Effect som survival horror; EA brandskattar spelhistorien och bjuder på en lysande actionskräckis.

Det finns en välbekant devis för dem som sysslar med konstnärlig tävlan: ”amatören lånar, proffset själ, mästaren skändar”. Det som kanske främst förenar klassiska författare som Dante, Shakespeare och Milton är deras sätt att se på traditionen, inte som något som ska vårdas och hyllas, men som ska plundras och utnyttjas för deras egen vinnings skull.

Nu är inte Dead Space något mästerverk som kommer att vara aktuellt om femhundra år, men det går inte att miste på den glädje med vilket det plockar på sig av sina föregångare likt ett uppdukat smörgåsbord. Det är skillnad mellan att lite blygt hoppas att ingen ska märka något när man karbonkopierar ett framgångsrikt spel, och att lägga upp spelhistorien på obduktionsbordet och med den rostiga sågen i hand sära ut exakt de bästa bitarna som man är ute efter.

I Dead Space spelar du som Isaac Clarke, en rymdskeppsmekaniker som på ett rutinuppdrag i rymden kommer till det väldiga gruvskeppet USG Ishimura. Trots den stora besättningen är det ingen som svarar på anrop och när ditt lilla skepp med dess fåtaliga medlemmar kraschlandar vid dockningen, står det snart klart att något fasansfullt har hänt på skeppet och att faran är långt ifrån över…

Isaac Clarke må vara ute på farlig mark och vandrar rakt in i det okända, men som spelare känner man sig genast hemma. Bioshock, Metroid Prime, Half-Life och i princip alla andra framstående action- och skräckspel länsas på innehåll för att för att bygga upp spelets gameplay, bandesign och story, för att inte tala om all inspiration från den skitiga rymdfilmsgenren, med Alien i spetsen.

Det spel som råkat värst ut av Dead Space plundringståg är dock Resident Evil 4, och ett sämre föredöme kan man hitta. Vi får massor av ljuvlig tredje-person-över-axeln-action, och allt möjligt annat som de flerdelade uppgraderingarna av vapnen och inventorysystemet har lyfts rakt av från Capcoms mästerverk.

Nu kanske det låter som Dead Space är ett mischmasch som skulle falla samman i sömmarna så fort man petar på det, men ingen kunde vara mer från sanningen. Tre saker höjer Dead Space över alla pinsamma kopior och skapar dess underbara närvarokänsla, och det är skräcken, lemlästningen och spelets imponerande enhetlighet.

Ja, Dead Space är läskigt. Oroa dig inte för att du inte kommer att bli skrämd. Visst finns det många renodlade skräckspel som är klart otäckare, men för att vara en actionskräckis är det panik och krypande oro så det räcker och blir över.

Som alla som kan sin skräck vet är det är ljudet som är det viktigaste, och här triumferar Dead Space. Det mullrar och gnisslar, skriks, larmar, bankar och har sig, varpå det är alldeles oroväckande tyst. Underbart!

Fienderna är också härliga. Spelet bjuder på bra action, med dess främsta gimmick i centrum: lemlästningen. Här är det inte headshots vi är ute efter, utan lem efter lem ska skjutas av de intensiva monstren för att de ska dö. I början känns det ovant och krångligt, men snart kommer jag in i det, och jag tröttnar aldrig på att skjuta av ben och armar och se dem flyga omkring. Nice!
Med skräckobehaget som får mig att vilja backa och lemlästarpartyt som lockar mig att fortsätta har EA skapat en balans som håller mig i nuet.

Vilket leder oss till den tredje och mest imponerande huvudingrediensen: trots spelmakarnas stöldturné så är Dead Space ett av de mest sammanhållna och enhetliga spel jag spelat. Inom fiktionens ramar är allt så konsekvent och genomtänkt – och fritt från buggar och störningsmoment – att långa stunder glömmer jag att det är ett TV-spel, och jag är verkligen på plats, på USG Ishimura.

En betydande del i denna grymma inlevelse beror på att man helt har skippat en påklistrad HUD, och Issaks tillstånd visas helt genom hans dräkt och vapen. Till om med kartan, uppdragsskärmen och inventoryskärmen dyker upp som ett hologram i luften som Isaak tittar på, medan spelet fortsätter. Även kommunikationen med de andra överlevarna sköts via hologram som dyker upp i luften (a la animeserien Nadesico, fast betydligt mer sansat) vilket inte bara fungerar utmärkt, men som känns trovärdigt och smidigt.

Till skillnad från många andra spel (till exempel The Darkness, som jag spelade samtidigt) är också de förutbestämda actionhändelserna sömlöst inbakade i spelet. När ett nytt monster anfaller tänker jag inte – vänta här nu, är det en spelsekvens eller en glorifierad filmsekvens som jag inte behöver göra något åt? – utan jag springer i panik, skriker och skjuter vilt.

Undantaget är den tråkiga konventionen att alla överlevande man möter antingen blir dödade eller tar livet av sig exakt när man möter dem. Visserligen är det en vanlig spelmässig och berättarmässig förutsättning i linjära spel att man inte kan rädda bifigurer hur som helst, men här brister tyvärr illusionen och inlevelsen som spelet i övrigt så elegant bygger upp.

Just enhetligheten och den designmässiga trovärdigheten är vad som främst skiljer spelet från sin spelmässiga förebild Resident Evil 4. Medan Resident Evil 4 var en karneval av bisarra händelser, miljöbyten och märkliga storyvändningar som egentligen inte hade något med varandra att göra, är Dead Space från början till slut en jämn och logisk upplevelse, så väl spelmässigt, bandesignmässigt och storymässigt. Få actionspel har lagt ner så mycket arbete på att miljöer, monster och spelsystem ska verka i ett trovärdigt sammanhang, vilket gör en stor del av det härliga inlevelsen och närvarokänslan.

Det bästa exemplet på detta är kanske spelens skyttebana. I Resident Evil 4 är den ett under av bisarr och ologisk galenskap, medan i Dead Space är den placerad på en helt logisk plats och har en helt logisk funktion.

Baksidan av all konsekvens och enhetlighet är att spelet bitvis blir enformigt och småtråkigt. Men på något mer sätt än att vi befinner oss i rymden måste spelet hålla det överväldigande Resident Evil 4 ifrån sig, och till syvende och sidst är det ett bra val att byta ut den japanska galna underhållningen mot västerländsk logik och trovärdighet för att spelet ska få en egen identitet.

Men, och här kommer vi till spelets enda riktigt stora svaghet, om man väljer allvar framför färgglad karneval, måste man också ha en story som kan leva upp till det. Berättandet håller visserligen en hög nivå – som i de flesta spel av den här slaget är du aldrig mer än en springpojke, men för en gångs skull passar uppdragen in i miljön och händelseförloppen, och det känns sällan irriterande men angeläget och brådskande att skickas än hit och än dit – men själva storyn tar inte ett steg från huvudfåran i genren. Man funderar en stund på den vanliga frågan – Är det som förvandlat den stackars besättningen till monster den här gången ett virus, genetisk manipulation eller en utomjordisk parasit? – och så händer det inte mycket som man inte varit med om förut, eller kan lista ut i förväg.

Jag förväntar mig snart att personerna ska börja kläcka ur sig ironier a la Scream-filmerna, om de allt för välbekanta monsterattackerna, strömavbrotten och galna forskarna som kommer i ens väg, men det händer aldrig. Stackarna, har de inte filmer i framtiden? Med tanke på hur slitna de här klichéerna är idag, kan man bara tänka sig hur trötta folk måste vara på dem på 2400-talet…

Bipersonerna är visserligen rätt sköna typer, men den stackars huvudpersonen Issac Clarke verkar helt viljelös. Visst är det bra att personer med handikapp skildras på ett positivt sätt i TV-spel, men är inte stumma hjältar väldigt överrepresenterade? I början verkar han rent av efterbliven, tills jag kikar in på uppdragsskärmen och ser att han kan uttrycka sig fullt begripligt i skrift. Märkligt.

Men förutom att storyn inte håller måttet är Dead Space ett läskigt actionspel med en underbar närvarokänsla och en härlig rymdkänsla. Älskar du Resident Evil 4 och/eller mörka rymdäventyr är det ett givet köp.

Fördelar: underbar närvarokänsla, Resident Evil 4 inspirerat så det står härliga till, trovärdig och enhetlig bandesign, beroendeframkallande lemlästande, mysig skräck, underbart ljud, trevlig grafik, bra berättande och trivsamt skådespeleri, fin rymdkänsla.

Nackdelar: möglig och feg story, ännu en stum (och viljelös) huvudperson, bitvis enformigt

Betyg: 8/10

Annonser

Battlefield 1943 – spelrecension

”På slagfältet, 1943

Kära Emily

Det är nu tre veckor sedan jag anslöt till kriget och jag har redan varit med om över hundra slag. Det kanske låter mycket men med tanke på att varje batalj bara varar i en femton minuter blir det en hel del stridande…”

Battlefield 1943 fångar den rätta andra världskriget känslan trots att det egentligen inte är det stora kriget som simuleras.
Att stiga in i 1943s onlinevärld är att återvända till skolgårdens springande vi-mot-dem strider där cowboys och indianer, ninjor och pirater, eller vilka ärkefiender det nu är som brakar samman.
”Pang pang, du är död”, och man ligger ner på marken och får vara död i tio sekunder innan man kan hoppa upp och vara med igen.
Inramningen med striderna mellan japaner och amerikanerna ger dock den svärta som leken behöver.

Battlefield 1943 är ett härligt spel, i stort sett befriat från irritationsmoment och onödigt fluff.
Här finns ingen story, inga mellansekvenser eller fåniga gimmicks. Det är två lag med tolv spelare som slåss om fem flaggor som ska intas och försvaras.

Vid en anblick kan spelet verka fattigt, men är egentligen avskalat på ett föredömligt sätt. Ett spelsätt, tre banor (öar), fyra fordon och ett fåtal vapen är inte mycket att skryta med i dessa hype-galna tider, men denna koncentration är en grundläggande anledning till att spelet är så njutbart, speciellt för en nybörjare i onlinevärldens krigslandskap.

De flesta online-spel har testat har jag ratat ganska omgående. Vanliga problem är att det höga antalet banor/vapen/spelsätt har varit överväldigande och avskräckande, att banorna är labyrintiska korridorhelveten, att spelet är för snabbt och kaosaktigt, att det kan vara svårt att se till vilket lag spelarna tillhör, och att man måste köpa till en massa DLC om man vill spela med någon.

Battlefield 1943 är så enkelt och välkomnande att jag snabbt kommer in i det, men djupt nog att för att jag kan spela hundratals matcher utan att bemästra varje möjlighet. Istället för att bara rusa vidare blir varje buske en taktisk möjlighet, och jag testar ständigt olika taktiker, förfinar och förkastar, och samarbetar på olika sätt med andra spelare.

Banorna är öppna och enkla att navigera. De är små nog för att det alltid ska finnas action bakom nästa krök, men stora nog för att en nybörjare ska kunna dra sig tillbaka och ta det lugnt ett tag. Med oändligt med ammunition att ladda om och självhelande om man håller sig undan kan man koncentrera sig på strid och taktik. Vare sig man flyger, kör stridsvagn eller sitter gömd med snipergeväret finns det alltid möjligheter och val.

Squadsystemet gör det enkelt för en nybörjare att hänga på och lära sig av en rutinerad spelare. Att spela på egen hand som nybörjare är inte så bra, då möjligheten att respawna intill sina squadmedlemmar är nödvändigt för framgångsrikt spelande. Det är när man är i ett squad med riktigt flyt som spelet är som bäst.

Spelets achievements är ovanligt enkla. Trots att jag spelade som en idiot de tio första omgångarna hade jag snart tagit tio av tolv. Bara spela-hundra-matcher är någon utmaning, även om spelets höga beroendefaktor snart gör att även den ryker.

Förutom ett rankningssystem med topplistor för varje match och stigande i grader efter insamlad poäng, så har spelet ett eget awards-system med frimärken och vykort som bjuder på mer utmaning för att samla alla.

För att vara ett billigt nedladdningsbart spel är grafiken makalös, och de härligt förstörbara miljöerna är ljuvligt vykortsvackra.
Och det är precis så knepigt att urskilja fienderna i terrängen som det ska vara.

Svagheter är det sparsmakat med.
Som online-only har det visserligen hela listan med begränsningar som att man måste vara uppkopplad, irriterande lulzare, att man ska ha tur att hamna i ett bra squad (om man inte spelar med tre vänner – rekommenderas!) och att spelet om något år kanske inte alls går att spela.

Tutorialen borde ha varit bättre. Då spelet i övrigt är så nybörjarvänligt är det ett onödigt klavertramp att den inte förklarar många viktiga spelmässiga aspekter på ett vettigt sätt.
Och efter trehundra spelade matcher skulle det inte skada med en bana eller två till.

Sammanfattningsvis är Battlefield 1943 ett spel som ger mängder av högkvalitativt spelande för en billig penning. Det är nybörjarvänligt, irritationsfritt, beroendeframkallande och välgjort över alla spelmässiga och bild- och ljudmässiga aspekter.

Samtidigt som det är ett sparsamt spel, är det fullproppat med innehåll. Less is more, helt enkelt.

Fördelar: intensivt, välgjort, överskådligt, lättspelat, ljuvlig och funktionell grafik, bra ljud, välbalanserat, bra styrning, skönt tempo, billigt, härlig gruppkänsla

Nackdelar: en eller två banor till hade inte skadat, enbart online, bristfällig tutorial, stor andel lulzare ibland

Betyg: 9/10