Spotify: Pearl Jam Live

Ett trevligt tillskott till Pearl Jams katalog på Spotify, är denna Officiella Bootleg:
en underbar konsert från Mexico City, 2005

Varav denna härliga present?

Pearl Jam firar i dagarna sitt tjugoårsjubileum med dokumentärfilmen Pearl Jam Twenty, som har premiär den 20 september.

Filmen är regisserad av Cameron Crowe, känd för Almost Famous, och grungedramat Singles – där det nykläckta Pearl Jam medverkade såväl med musik, som i småroller som Matt Dillons bandmedlemmar.

Jubileet firas även med en bok, ett soundtrack till filmen, och en egen festival PJ20, som hölls förra veckan. Soundgarden-sångaren Chris Cornell anslöt till bandet på scen, i en slags återförening av Andrew Wood-hyllningsbandet Temple of the Dog, för att hedra den forne Mother Love Bone sångaren. Andrew Woods tragiska död lade ironiskt nog grunden för Pearl Jam, ett band som med stor säkerhet annars aldrig hade existerat.

Pearl Jam med Chris Cornell spelar Mother Love Bones Stardog Champion på PJ20

Visst vore det härligt om resten av Pearl Jams 300+ liveskivor också dök upp på Spotify, men till dess så får vi nöja oss med denna överdos Pearl Jam så länge!

Mer Spotify:

Spellista med Pearl Jams bästa låtar!

Temple of the Dog – hyllningsskivan till den döde Mother Love Bone sångaren Andrew Wood, med medlemmar från Soundgarden och Pearl Jam!

Samling med allt Mother Love Bones spelade in, inklusive deras fantastiska, och enda, album Apple!

Soundgardens bästa skiva, Superunknown, som tillfälligt gav dem smeknamnet ”hårdrockens The Beatles”, men tyvärr inte ledde till så mycket mer!

Chris Cornell sjunger det bästa Bond-ledmotivet, You Know My Name!

Årets album 2010 #10-6

10. Anna Von Hausswolff: Singing From the Grave

Sverige har i årtionden lidit brist på framstående kvinnliga singer-songwriters. Det var bara varit män, män och åter män. Men de senaste åren har något hänt, och vare sig det är gitarr, piano eller datorer som ligger grund till musiken är det inte vårt att hitta intressanta kvinnliga röster.

Och nog har Anna Von Hausswolff rösten, en skarp drömsk stämma, som med ett involverande pianospel bygger upp till en stämningsfull, dramatisk och närmast hypnotisk musikresa.

Singing From the Grave är en skön, oroande skiva som växer och växer.

9. Motorpsycho : Heavy Metal Fruit

Norska Motorpsycho har hållit på i tjugo år, och har för första gången gjort en skiva som tagit sig till min uppmärksamhet. På Heavy Metal Fruit dras tankarna åt alla möjliga håll, till synnerligen välkomna musikaliska källor som Opeth, Black Sabbath och Led Zeppelin, musikaliska grundbultar som på ett ovanligt avslappnat sätt blandas till en ljuvlig, skönt rockande musikupplevelse, som låter som allt annat och inget annat på en och samma gång.

Heavy Metal Fruit är en skiva som ständigt underhåller och överraskar, och inte glömmer mitt i allt flummande och blandandet att det framför allt ska svänga om musiken. Och när en god dos Radiohead injiceras mitt i allihop är det bara att kapitulera, och skivan med årets härligaste titel intar en välförtjänt niondeplats bland årets album.

8. I Blame Coco : The Constant

Ibland kommer det en låt från ingenstans och golvar mig fullständigt. I år fick jag den värsta suckerpunchen av Ceasar, en sjukt lyckodrabbande och dansuppviglande låt, med Robyn på den smaskiga refrängen som glasyren på tårtan.

Men The Constant är ingen enlåtsskiva, utan innehåller även ess som Selfmachine och den underbara covern-på-en-cover Only Love Can Break Your Heart.

Fröken Sumner har en speciell röst som varken är kvinnlig eller manlig, eller androgyn för den delen, utan väldigt egen. Och framför allt medryckande.

The Constant är en lättsam, upplyftande skiva med musik som spritter av liv och ledigt flödar fram. Även om jag inte skulle kalla ljudbilden originell är den fräsch och närvarande. The Constant är som en film, ett skeende i detta nu.

7. Tomas Andersson Wij: Spår

Tomas Andersson Wij gillade tydligen inte min lista förra året. Men det kan väl inte ha att göra med att jag satte [ingenting] på första plats, utan att jag påpekade att den förut så eminente Wij hade tappat greppet och gått vilse. Så var det inte lite småaktigt att han började 2010 med att släppa låten Allt Är Bättre Än Ingenting?

Hur som helst är Wij tillbaka i gammal god form med ett album med tio ljuvligt nedtonade, avskalade låtar. Det är en kort skiva, där allt onödigt skurits bort, och det enda som återstår är känslan, orden och melodin. Ovanligt nog avslutade albumet med de två finaste låtarna; den underbart romantiska Stjärnorna och den intensivt drömmande Allt.

En stolt sjundeplats, som förhoppningsvis innebär att Tomas avstår från att mobba årets vinnare den här gången…

6. Säkert! – Facit

Det har varit ett år då favoritartist efter favoritartist släppt skivor som lämnat en smak av besvikelse efter sig. Utan att ha varit dåliga har artister som Kent, Arcade Fire, Iron Maiden och Eminem släppt verk som varit långt från deras bästa stunder. För att inte tala om Mikael Wiehes misslyckade politiska skiva.

Tur då att åtminstone ett av årets mest efterlängtade album lever upp till alla förväntningar. Annika Norlin låter lika självklar och direkt som alltid på den andra skivan med Säkert! Text och musik ger känslan av att man träffar en god vän i ett ovanligt svängigt och medryckande samtal, där trevliga så väl mindre trevliga saker kommer upp till ytan.

En resa genom en liten, och samtidigt stor, del av vår nutidsvärld. Och när man börjar sjunka ihop till ro träffas man av en slagkraftig formulering som får hjärnan att vakna till tankar och kroppen att vilja dansa.

Facit är listans mest hippa och minst hippa skiva. Sådana gränser suddas ut, för vad hon än sjunger om så känns det angeläget, och jag vill bara fortsätta att lyssna om hur isarna brister allt tidigare varje år och fåglarna flyttar längre norrut.

Stay tuned. Imorgon kommer # 5-1!

Hela listan på Spotify!