Del 8: Lagen om barnpornografi är skadlig

Välkomna till den näst sista delen i denna episka bloggserie, om ett av vår tids största politiska och rättsliga debacle.

I sju delar har jag visat varför lagen om barnpornografi inte ska inkludera tecknade bilder.

Vi har sett hur den nuvarande lagstiftningen, trots att den vill inkludera tecknade serier, i praktiken inte går att använda på dem. Då lagen på inget sätt har anpassats för ett medium som helt bygger på fiktion, blir alla domslut godlyckliga.

Jag har visat hur det enda officiella argumentet för att förbjuda tecknade serier inte håller.

Jag har visats hur lagens definition av pornografi är motsägelsefull, vilseledande och subjektiv. Och att även en korrekt definition av pornografi hade fört oss vilse, då Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn, och inte barn + en litterär genre.

Slutligen jag har visat att lagens bisarra utformning inte innebär något positivt för verkliga barn, utan utsätter dem för konkret fara.

Jaja, säger publiken, men nu vill vi höra om verkliga barn som gråter och far illa!

Verkliga barn som gråter och far illa

Låt oss för en stund lämna den fiktiva striden mellan våra politikers förskönade barndomsminnen och fruktflickorna och återvända till verkligheten:

1) Poliser (verkliga alltså) förväntas jaga fiktiva karaktärer och serieläsare istället för att sätt fast sexualbrottslingar som förgriper sig på barn.

Är det verkligen någon som tycker att det är ett bra sätt att använda polisens resurser?

Ska polisens expert på fotografier av sexuella övergrepp verkligen slösa värdefull tid på att sitta i en domstol och gissa om en bunt tecknade japanska bilder är konstnärliga eller inte?

Varför ska våra domstolars ledamöter avsätta tid till att sitta och gissa åldern på kattflickor, alver och rymdvarelser?

Har vi så många poliser och domstolar i det här landet, att de kan sitta och recensera tecknade serier på arbetstid?

Som Kalla Fakta nyligen berättade, har många misstänka för riktiga Övergreppsbilder På Barn gått fria de senaste åren, då polisen inte har haft tid att gå igenom alla bilder i deras datorer, och vips har preskriptionstiden gått ut.

Men samtidigt har man tid att gå igenom, åtala och döma en översättare av tecknade serier på grund av femtionio av alla de miljoner tecknade bilder han hade på sin dator.

Och under tiden har riktiga barn utsatts för övergrepp. Som polisen kanske sitter på bevis till, men som ingen kollat upp.

För ett fotografi är ingen teckning; en Övergreppsbild På Barn är en dokumentation av ett brott. Med Övergreppsmodellen motiveras att alla övergrepp på barn utreds. Men hur är det under den nuvarande fantasilagstiftningen?

”Ett problem som Björn Sellström pekar på är att vid polisutredningar rörande innehav av barnpornografi, avstannar ofta arbetet med att gå igenom bilderna när misstankegraden nått upp till grovt brott. […] Åklagarna anser ofta att förundersökningen då kan slutföras och en stor mängd bilder gås därför inte igenom av utredarna. I och med det kan det alltså finnas barn som inte ännu inte identifierats.”

[Fredrik Selin, Brottsoffermyndigheten, Internationella Brottsofferdagen, 22 februari 2010]

Så man hinner varken med att utreda de som som laddar ner riktig barnpornografi, eller att utreda sexuella övergrepp på barn?

Och ändå har vi Mangadomen.

Är det någon som frågat barnen vad de tycker om det?

2) Alla motsägelserna, luddigheten och godtycket när politikerna definierar vad pornografi möjligen kan vara, samt domstolens oförmåga att läsa innantill, gör att i princip vad som helst som innehåller fantasifigurer som till någon kroppsdel är nakna eller på annat sätt närmar sig ämnet sexualitet, kan av en nitisk domstol dömas som barnpornografi. Även när bilderna till intet har med det att göra.

Och en bild som felaktigt döms för att vara pornografi är inte bara olaglig att titta på, den är på alla sätt undantagen från grundlagen. Inga av de skydd som gäller för andra yttringar gäller för ett sådant budskap, även när det är harmlöst.

Det är beklämmande att behöva läsa debattartiklar från vanliga serietecknare, som är rädda för att deras serier ska klassas som barnpornografi, bara för att de tar upp viktiga frågor kring ungdomar och sexualitet:

Vanliga nakenbilder och spelfilmer ska inte behöva misstänkas för att vara olagliga, än mindre undantagna från yttrandefriheten och grundlagens skydd. Tecknade serier och andra fiktiva berättelser och konstverk ska inte på något sätt behandlas av våra myndigheter som innehållet vore ett bevis på brott som skett i verkligheten.

Det är politikernas skyldighet att skriva lagen så tydligt att inte kulturarbetare ska behöva känna sig som barnförövare.

3) Verkliga barn (och inte politikernas pinsamma, rosenskimrande fantasi ”barn i allmänhet”) vill läsa om saker som angår dem. Enligt min erfarenhet som bibliotekarie och författare vill en fjortonåring läsa om händelser som de känner igen sig i och kan relatera till. Med en ointresserad min slänger ungdomar bort en bok om författaren inte vet vad de pratar om de när försöker beskriver personer i läsarens egen ålder.

Jag har aldrig varit med om att en fjortonåring kommit och klagat över att de läst en berättelse om en jämnårig karaktär som haft samma funderingar, fantasier och känslomässiga upplevelser som den unge läsaren själv.

Vad jag däremot har varit med om är högstatieelever som varit högljutt upprörda över av att tvingas läsa genom en roman där allt är tillrättalagt enligt den rådande moralpolitiska normen.

Vilken tonårig – eller för den skull vuxen – läsare skulle acceptera en berättelse där författaren påstår att inga personer under arton år någonsin har varit intresserade av, fantiserat om, eller har haft sex? Utan att det är något som – PANG – händer på artonårsdagen?

Ingen författare skulle komma undan med det. Det är det bara politiker som kan.

4) Vare sig vi vill det eller inte kommer barn att titta på porr. Ja, kanske än mer om de vet att vi försöker stoppa dem.

I en viss ålder blir man väldigt intresserad av nakna människor och sex, och då tar man vad som finns till hands. Och var finns det kvantitativt sätt mest naket och sex?

Jo, i porren.

Därför är det så viktigt att det finns en motvikt, något bättre de kan vända sig till. Berättelser som inte skyggar för nakenhet och sex – som nyfikna ungdomar är så intresserade av – men har en annat djup och allvar än den ensidiga, kommersiella pornografin.

Men med en lagstiftning som får romanförfattare, serietecknare och filmskapare att tveka inför att erbjuda sådana rimliga, underhållande och på naturlig väg upphetsande berättelser, står ungdomarna enbart med den grova porren, samt de tvättade ungdomsböckerna, som är lika farliga som porren.

Ja, ännu farligare egentligen, då de till skillnad från porren, påstår sig berätta sanningen om världen!

5) Något som bevisligen har kränkt riktiga barn, framför allt de som själva utsatts för sexuella övergrepp, är att lagen jämställer fotografier av verkliga övergrepp med tecknade fantasier.

Ett övergrepp som politikerna inte ens tar ansvar för. Utan skyller ifrån sig på barnen!

Att påstå att det lidande en ung människa gått igenom, med vetskapen att deras värsta stund sprids, och användas av vuxna världen runt, kan likställas med den påhittade kränkning som en metafor blir utsatt för av att en översättare läser tecknade serier är häpnadsväckande.

Hur kan en vuxen människa – som vår justitieminister av alla personer – komma med ett så korkat uttalande?

6) Sådant trams över bara politikerföraktet, och med godtyckliga och dåligt underbyggda lagar som den här sjunker tron på rättsäkerheten och yttrandefriheten som en sten.

Hela den här bloggserien är full av befogade påhopp på politiker, en olägenhet som enkelt hade kunnat undvikas.

Många ungdomar är med all rätt misstänksamma mot politiker, men att ge alla unga skeptiker vatten på kvarnen med denna syndaflod av dumheter är ovanligt omdömeslöst.

7) Och som det inte vare nog med att lagens definition av ”barn” inte går att använda på tecknade figurer, dessutom inkluderar den vuxna kvinnor med små bröst, och påstår att dessa är ”barn”.

Vilket är rent rasistiskt när svenska politiker omyndigförklarar en stor del av den asiatiska, och inte minst japanska, kvinnliga befolkningen.

Pinsamt.

8. Och som om inte det vore nog med att våra politiker förolämpar vuxna kvinnor utan silikonbröst, och asiater som råkar vara asiater, och spottar på unga som tror på yttrandefrihet och rättsäkerhet – inte minst förolämpar lagen alla barn som läser tecknade serier. Alla barn som gillar fantasy. Alla barn som gillar att fantisera och drömma sig bort. Alla dessa barn som själva tecknar och ritar.

Genom att påstå att alla tecknade figurer är verkliga barn gör politikerna klart att man inte accepterar konst som inte politikerna uppfattar som helt och hållet verklighetstrogen.

Alla nyskapande fantasier, alla avvikelser från normen, är förbjuda. Inte ens i fantasin finns det några främmande världar. I Sverige existerar inga personliga tecknarstilar eller bildliga metaforer. All mystik ska gallras bort, varje kattflicka skjutas av. Inga främmande kulturformer är tillåtna. Passar det inte in passar i domstolens världsbild är det olagligt.

Härligt!

Och nästa gång har vi slutligen kommit fram till det sista avsnittet, del 9, där de skyldiga avslöjas, motivet röjs, och de oskyldiga straffas. Och vi drömmer om ett happy end…

Annonser

Del 7: Lagen om barnpornografi är en bluff

Lagen om barnpornografi gör ingen skillnad på fotografier av verkliga övergrepp och tecknade berättelser om unga vuxna som har frivilligt sex, för allt handlar om kommunikation. Det gruvliga brottet är att vi pratar med varandra.

Vilket ironiskt nog ska bli Lagen Mot Tecknade Seriers undergång…

”Barn i allmänhets” sista kamp

Som vi såg i del 2 är att ”barn i allmänhet blir kränkta” det enda officiella argumentet för ett förbud av tecknade serier. Att det bara finns ett argument, och att det är så tunt, beror på att det har hittats på och sträckts ut för att fylla ett hål i lagen. Ett hål där såväl brott, brottsling som brottsoffer saknas.

Men så andra sidan innebär detta självmål att vi om bara motbevisar påståendet att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, så faller det sorgliga Förbudet Mot Tecknade Serier som ett korthus.

Så idag tänkte jag göra det. På nio olika sätt.

1)

Tänk er att vi har en vältecknad serie om två sjuttonåriga figurer som blir kära och flyttar ihop i en lägenhet, och vi frågar hundra ungdomar vad de tycker om det?

Hur många tonåringar skulle svara: ”Ah, jag känner mig kränkt, så kränkt av blotta tanken på en sådan berättelse, att den måste vara förbjuden! Förbjuden att ens titta på!”?

Med min erfarenhet som bibliotekarie och författare gissar jag på… någonstans omkring noll. Förmodligen skulle betydligt fler svara ”det låter intressant, den vill jag läsa.”

Kränkta? Not so much.

2)

Lagens uppbyggnad förnekar själv att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”.

Då den – som vi sett i del 4 inte grundar sig på sexuella övergrepp, och inte bygger på att det är ett övergrepp filma ett barn i en grov sexuell situation, och inte anser  att spridandet av sådana bilder är en förlängning av detta övergrepp, utan ondgör sig över att vi berättar att företeelser som dessa existerar, är det bara att ta en titt på budskapet i bilderna och fråga oss, blir barn kränka av det som sägs?

Vad är budskapet i en teckning där två sextonåringar har frivilligt sex? Att ”det kan vara skönt att ha sex när man är sexton”? Var det någon som blev kränkt? Nej, inte ni politiker, ni andra? Ni barn? Inte?

Vad är budskapet i en övergreppsbild på ett barn? ”Ett litet barn som blir utsatt för ett övergrepp gråter och skriker och mår jävligt dåligt”. Var det någon som blev kränkt av det budskapet? Inte ens politikerna?

3)

Men om det inte är sexuella övergrepp som kränker barnen, utan enbart den litterära genren ”barnpornografi”, så varför är den bara förbjuden i form av tecknade serier, men inte i form av noveller och romaner?

Är det verkligen så att alla barnen tänker: ”Jaha, det är lagtekniskt svårare att förbjuda texter än tecknade bilder, så vi blir väl inte kränkta av det då.”

Bullshit.

4)

Eller menar man med ”barn i allmänhet” inte alla barn, utan ett genomsnittligt barn, som i meningen ”barn i allmänhet kommer in i puberteten i tolv-trettonårsåldern”?

Men varför bryr sig politikerna i så fall bara om vad standardbarnet tycker, och inte vad annorlunda eller extraordinära barn har för känslor och tankar?

Varför får bara det barn som ser på Melodifestivalen och äter på McDonalds skydd av lagen, medan de barn som är intresserade av främmande kulturer och spelar experimentell musik får kalla handen?

Vill lagen att alla barn ska vara exakt likadana?

Ja, det måste finnas någon anledning till att lagen inte ligger under ”sexualbrott”, men under brott mot ”allmän ordning”…

5)

Så den litterära genren ”pornografi” är förbjuden för att den ”kränker” ”barn i allmänhet.” Medan icke-pornografi eller konst är lagligt och således inte ”kränker” ”barn i allmänhet”.

Vilket måste betyda att det finnas någon slags egenskap, något slags innehåll i pornografin, som alla andra bilder saknar. Något vi kan peka på och säga, ”det, precis det, är det som är den fasansfulla styggelsen”.

Men som jag visat i
del 5
och del 6 klarar inte regeringen av att ringa in vad som är pornografi. Den är vad som är pornografi är i vardagligt tal, samtidigt som den är en rad specialfall som inte faller under någon definition av pornografi. Den behöver inte vara upphetsande, och den ska alltid vara upphetsande. Pornografi är allt som är upphetsande, samtidigt som man säger det finns mycket som är upphetande som inte är pornografi. Den saknar konstnärliga värden, och samtidigt är den konstnärligt värdefull.

Men vet man inte vet vad ”pornografi” är, kan man omöjligt veta att det kränker någon!

För som Mangadomen konstaterar är gränsen mellan konst och pornografi ”många gånger är flytande och svår att dra i praktiken samt att samma framställning kan påverka olika människor i olika riktning.”

Och kan alltså till och med vara ”konstnärligt värdefullt”.

Vilket gör det svårt att tro att någon överhuvudtaget kan bli kränkt av bilderna. Om det nu inte är en person som är ovanligt ogint inställd till samhället.

6)

Men om det nu är så att informationen att tonåringar kan njuta av sex kränker tonåringar, och vetskapen att sexuella övergrepp är något dåligt kränker småbarn (samt vuxna med små bröst och godtyckligt utvalda seriefigurer), så varför sluta där?

Det kan väl inte vara det enda som kränker barn?

”Dåliga skidspår kränker barn i allmänhet!”

”Hög rockmusik kränker barn i allmänhet!”

”Lata vuxna kränker barn i allmänhet!”

Möjligheterna är oändliga. Förbjud allt!

”Korkade politiker kränker barn i allmänhet!”

Oops…

Ja, hög musik kan vara farligt för barn. Men inte i tecknade serier. Och än mindre i tecknade serier för vuxna.

Och varför får bara ”barn i allmänhet” bli kränkta? Snacka om orättvist. Hur är det med andra metaforer som ”verklighetens folk” eller ”den svenska folksjälen”? Här känns det som om Sverigedemokaterna kan ha många spännande uppslag till nya ingrepp i yttrandefriheten.

Och den där Muhammed verkar vara en känslig kille. Och tänk på alla kristna som blivit kränkta av evolutionsteorin. Ska vi bara strunta i dem? Kan vi förbjuda puberteten kan vi väl förbjuda evolutionen också? Det är väl i stort sätt samma sak?

7)

Och hur har man tänkt sig att den här påhittade kränkningen ska gå till egentligen?

Är det verkligen rätt av politikerna att gå ut och uppmana små barn att titta på porr?

Det finns en anledning till att porr vanligtvis har en åldersrekommendation på femton eller arton år. I stor mängd är porr inte nödvändigtvis bra för vuxna, och i än mindre grad för barn. Inte för att de innehåller naket och sex, men för att den visar en förenklad och ensidig bild av verkligheten. Den ger en falsk bild av sexualiteten, av hur män och kvinnor fungerar.

Men gör det verkligen någon skillnad för ett barn – som letar upp en snuskig serie – om en teckning påstås föreställa en sjuttonårig figur eller en nittonårig? På vilket sätt gör det någon skillnad för ett barn?

Gör det ens någon skillnad för ett barn om en stiliserad teckning av mangatyp i texten påstås föreställa en figur som är fjorton eller fjugofyra? På vilket sätt tar barnet skada av den ena siffran men inte av den andra?

Blir ett barn som läser en tecknad serie om en sjuttonårig karaktär verkligen galen av destruktiv kåthet, men om de läser om en nittonåring händer det ingenting? Känner de sig övergivna och svikna av en hel vuxenvärld om de läser om en sextonåring som har frivilligt sex, medan om de läser om en tjugoårings äventyr så tycker de att politiker är det bästa som finns?

Fungerar barn på det sättet?

Fel serie?

Tycker verkligen våra politiker att små barns rättighet att enbart förses med grova pornografiska berättelser om figurer som påstås vara över arton år är så viktigt, att det måste göras allvarliga ingrepp i yttrandefriheten och tryckfriheten för den sakens skull?

Är det verkligen lämpligt att justitieministern på bästa sändningstid oroar sig för att småbarn inte ska erbjudas rätt form av pornografi? Vore det inte bättre om barnen skippade all porr tills de är äldre?

Och då det är förbjudet för vuxna att skicka eller visa porr för små barn, så på vilket sätt gör Lagen Om Tecknade Serier någon som helst skillnad?

8.

Nej, ”barn i allmänhet” är varken alla barn, eller vissa av regeringen utvalda barn, utan en fantasi. Det är en fiktion som skapats för att fylla det hål som bildats i en feltänkt lag. Till ett fiktivt brott behöver vi ett fiktivt brottsoffer, en påhittad målsägande till ett brottsmål som inte existerar.

Men ”barn i allmänhet” är kanske inte bara en tom fras, men en metafor för något?

Då de verkliga barnen inte blivit kränkta, vilka är det då som tagit illa vid sig av tecknade serier? Ja, vilka är de enda som är för ett förbud mot fantasiberättelse? Vilka är för ett förbud mot att människor kommunicerar med varandra?

Jo, våra politiker, diverse religiösa fanatiker och suspekta intresseorganisationer med dollartecken i ögonen.

De som har blivit kränkta av berättelser som visar att även tonåringar under arton år har en sexualitet är inte ungdomarna, då de vanligtvis är väldigt intresserade av sånt, eller de icke-könsmogna barnen, då de vanligtvis är ointresserade av sånt och bryr sig om helt andra saker.

Det som blivit tillknycklat av verkligheten är politikernas bild av hur barn borde vara. Barn ska dricka saft och äta bullar! Sjuttonåringar ska inte ha sex! De får inte berätta om det i alla fall!

”Låt oss ha våra förskönade barndomsminnen ifred!”

Så, tecknade serier kränker politiker i allmänhet. Ja, men säg det då!

9)

Min erfarenhet med att arbeta med ungdomar är att de mycket sällan känner sig upprörda över att någon de inte känner läser tecknade serier. Vanligt däremot är att de känner sig kränka av och protesterar mot korkade politiska beslut som drabbar dem själva.

Vilket alla ilskna kommentarer från medborgare under arton år på internet visar.

”Ge fan i vår manga!”

”Åh, nej, han dödade ‘barn i allmänhet'”. (Och det är helt lagligt, för övrigt…)

Verklighet, inte fantasi – Övergreppsmodellens fördel

Använder vi Övergreppsmodellen är det uppenbart vem som blir skadats och varför. Och det är alltid en verklig person. Men med den nuvarande fantasi-modellen är det ingen som blivit drabbad och det går inte att säga varför denna icke-händelse har ”hänt”.

Vilket beror på att ”barn i allmänhet” aldrig blev ”kränkta” förrän lagen gick igenom. Ja, de existerade inte ens då.

Och samman dag som Lagen om Tecknade Serier slutar att gälla kommer de lika magiskt att sluta bli ”kränkta” igen.

Medan riktiga barn kommer att må lika illa av sexuella övergrepp förra året, som de kommer att göra nästa.

Vad som egentligen hände i rätten

Vi har en grupp påhittade karaktärer – ”barn i allmänhet” – som blivit kränkta över vad andra påhittade karaktärer – kattflickor, fruktflickor och andra varelser – har haft för sig i ett rent litterärt sammanhang.

Och denna fiktiva strid – mellan två påhittade parter – har en verklig person, av kött och blod och med personnummer, blivit åtalad och dömd för.

Tänk att bli dömd inför vänner och arbetskamrater för barnpornografibrott, för bilder som varken innehåller barn eller pornografi. Bilder som inte ens är verkliga. Tänk att ni står inför domaren och får det beskedet. Eller tänk inte föresten, det kanske är olagligt numera…

Jaja, säger ni nu, men du lovade att berätta om hur verkliga barn råkar illa ut på grund av den galna lagen! Låt oss höra!

Visst, det kommer i övermorgon, i den näst sista delen, där polisen jagar spöken, politikerna förolämpar sig själva, och barnen överges av så väl fantasin som verkligheten…

Mangadomen: Vad menas med verklighetstrogen?

”Barnpornografibrott avser skildringar i bild och omfattar bilder av alla slag, även tecknade.” – Mangadomen

Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller inte saknar betydelse för straffbarheten” – Mangadomen

Även tecknade bilder är olagliga. Och de behöver inte visa en verklig händelse, eller i någon mån vara realistiska. Enligt Hovrätten kan även rena fantasibilder, som mangabilder, vara olagliga.

Men varför?

Mangadomen stödjer sig på regeringens proposition 1997, sidan 67, som konstaterar att:

”Det har i debatten från vissa håll hävdats att den barnpornografi som det är viktigt att ingripa mot är den som bevisligen är en dokumentation av ett reellt sexuellt övergrepp på ett barn och […] bara skall avse sådana barnpornografiska skildringar som är verklighetstrogna i den meningen att de kan antas skildra ett verkligt övergrepp. Bland remissinstanserna finns det också ett stort antal företrädare för denna uppfattning.

[…]

Men […] kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp saknar relevans för frågan om en bild är straffbar som barnpornografi eller inte. Man kan t.ex. framställa en verklighetstrogen barnpornografisk bild utan att begå ett sexuellt övergrepp, exempelvis genom att i smyg fotografera ett naket barn som självmant företar en handling med sexuell innebörd. Man kan också framställa en icke verklighetstrogen bild t.ex. en teckning som likafullt är en dokumentation av ett sexuellt övergrepp.”

Där har vi det. Mangabilder är alltså förbjuda för att- vad?

För att det finns folk som filmar barn i smyg?

För att det är fel att sitta och teckna av ett övergrepp?

Vad har det här med mangabilder att göra?

Olaglig för att… tja, vem vet?

Mangadomen: Den stora lögnen

Då har det hänt igen. Man trodde att folk hade lärt sig efter Mangadomen, men istället är det som om tiden har stått still.

I en debattartikel om handläggningstiden för barnpornografi i Aftonbladet hävdar Börje Svensson, psykoterapeut hos Rädda Barnen, Patrik Lillqvist, poliskommissarie, och Elisabeth Kwarnmark, psykoterapeut i kriminalvården, att:

”Varje barnpornografisk bild föregås av att ett barn har blivit sexuellt utnyttjat.”

Så Mangadomen har aldrig hänt? Översättaren blev aldrig fälld? Allt var bara en ond dröm?

Det är sant att Övergreppsbilder På Barn alltid innebär ett övergrepp på barnet på bilden. Men tecknad ”barnpornografi” är en litterär genre, som inget har med verkliga övergrepp att göra.

En kort att-göra lista för våra politiker:

1. Ta bort tecknade serier och animerade filmer ur lagen.

2. Byt namn från ”barnpornografi” till Övergreppsbilder På Barn , så det inte råder någon tveksamhet vad saken gäller.

3. Ge polisen rätt resurser att utreda riktiga brott.

Bakom varje bild finns… en tecknare och en penna?

Del 6: Lagen om barnpornografi är ett bedrägeri [II]

Då lagtexten saknar en definition av pornografi, kollade vi i den förra delen in regeringens senaste proposition, och dess stycke om vad som är förbjudet att ens titta på enligt lagen.

På grund av alla luckor hann vi bara med den första meningen, huvuddefinitionen. Här kommer den märkliga fortsättningen:

Förvirringen fortsätter

Nästa mening lyder:

”Straffbarheten är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.”

Jaha, ytterligare en företeelse som får dela ordet ”barnpornografi”, som om det inte redan räckte. Bilder som är pornografiska, med barn, fast barnen har ingeting med saken att göra. Det är som att samla hockeybilder. Hur många betydelser har vi nu?

Och vad det här innebär för tecknade serier får mitt huvud att snurra.

Olaglig?

”Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området.”

Okej, om ni med ”vädja till sexualdriften” menar ”posera med särade ben” och ”bli utsatt för en suspekt inzoomning in i det heligaste” så hänger jag med, men alla andra tolkningar av ovanstående mening är obegripliga. Och ”en inzoomning mellan särade ben” måste vara precis vad man menar med ”ohöljt”, så vad är poängen med ovanstående mening?

Dessutom ”kan falla”? Inte ”faller”. ”Kan falla.” Vilket betyder ungefär 5% av alla suspekta inzoomningar? Eller 95%? 0.000003%? Vad?

Och inte minst: pornografi ”vädjar” inte. Pornografi skriker. Pornografi beordrar. Pornografi slår på stora trumman. Pornografi gör allt för att fånga din uppmärksamhet med sitt enda budskap.

Att påstå att pornografi skulle ”vädja” är som att säga att hårdrock skulle ”viska”.

Och slutligen: hur kan något som ”vädjar” kränka någon?

Olaglig?

Vilket århundrade är vi i?

”Vädja till sexualdriften”? ”Utmanande”? Det känns som om året är 1956 och Elvis Presley har uppträtt hos Ed Sullivan för första gången. Är det Little Richard som kränker alla barnen?

Finns det ingen enhet på riksdagen som kontrolläser propositioner? Politiska budskap må vara enkla, men det är inget man kan säga om deras lagmotiv.  Mångtydigt är inte rätta ordet, snarare otydligt.

Är det som med att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, att man utgår från att ingen läser det man skriver, då alla ändå hatar barnpornografi, och då behöver man inte vara begriplig?

När politiker klipper och klistrar

Om det börjar låta som om alla fotografier som någonsin tagits av friska människor kan falla under lagens definition av pornografi finns det en förklaring. Stycket om vad som är pornografi 2009 bygger på propositionen 1997, fast man har bara behållit det man gillar.

Och hur man har gjort sitt urval? Jo, man har sparat alla meningar som utvidgar definitionen av pornografi, och ger exempel på vad som kan vara olagligt. Och man har skippat alla meningar som begränsar definitionen och berättar vad som inte är pornografi.

Vilket inte oväntat ger ett ensidigt intryck.

Svamlet om att ”vädja till sexualdriften” låter inte riktigt lika vettlöst om man, som barnpornografiutredningen 2005, bifogar att ”I förarbetena anförs beträffande dessa senare fall att viss försiktighet dock är påkallad.” Nej, det menar ni inte…

Ett exempel på den märkliga eroderingen som den här lagen har genomgått bakom kulisserna de senaste tio åren, är den här mening från propositionen 1997:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift.”

Som till barnpornografiutredningen 2005 tvättats till:

”All avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas anses inte kunna straffbeläggas, även om sådana bilder skulle kunna

stimulera en del människors sexualdrift.”

Det är en elegant men påtaglig skillnad mellan ”icke-pornografi ska givetvis inte förbjudasochicke-pornografi anses inte kunna förbjudas”.

Varför vill ni ens straffbelägga icke-pornografi? Jag tror knappast att en utredning om mord skulle konstatera att ”icke-mord anses inte kunna förbjudas”.

Och till 2009 års propositionen? Här är meningen borta.

Och som avslutning lite vett?

Som avslutning i stycket i 2009 års proposition om vad som är olagligt att ens titta på får vi till sist en mening, som visar någon slags sinnesnärvaro och verklighetsförankring:

”För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.”

Jaha, så vi oroade oss i onödan? Domstolens ska alltså inte döma efter eget huvud – som Tingsrätten – utan gå efter vad pornografi är i verkligheten.

Så vad är problemet?

Den meningen motsäger allt ovanför i stycket!

Här har vi i en och en halv blogg släpat oss genom en felaktig definition, ett par ovanliga specialfall och halvsant snömos, och som punchline får vi veta att inget av det vi har slitit med att försöka förstå gäller i domstolen.

Grattis, efter allt denna står vi helt utan en definition.

Eller det enda vi har kvar är: ”enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar.”

Visst, det är bättre än en definition som exkluderar en liten del pornografi och inkluderar en okänd mängd material som inte är pornografi, men hur ska vi använda den?

Det är som en nykomling i tvspelsvärlden undrar vad ett MMO är, och när han går in på Wikipedia får veta att det är ”vad som enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är ett MMO”.

Det hjälper inte.

Ja, jag förstår att regeringen vill att vi ska leka associationsleken och tro att de missvisande meningarna ovanför i stycket följer ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar”, då det vore korkat av att ha med dem annars, men det kommer väl krävas ytterligare något årtionde av indoktrinering innan någon går på det.

Hovrättens fiffel

Under tiden kastar Hovrätten ut ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” som ett triumfkort och nullifierar propositionens definition, för att kunna strunta i att ta ställning till det där med konstnärliga värden.

Halleluja.

Men meningen är inte menad att användas på det sättet.

Den är inte en uppmaning om att hålla någon slags folkomröstning om varje misstänkt bild. Den är inte en uppmaning till landets moralpredikanter att bakvägen utöka det som är förbjudet i lagen genom att lura folk att öppna upp begreppet pornografi i vardagligt tal. Och den är inte en uppmaning till domstolen att döma efter eget huvud.

I 1997s proposition får vi om ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” veta att:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För att en bild av ett barn skall vara straffbar måste det därför fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.

[…]

Bilder i vanliga familjealbum av nakna lekande barn är självfallet inte pornografiska. Inte heller är t.ex. en sekvens som skildrar barn i sexuella
sammanhang i en vanlig spelfilm nödvändigtvis pornografisk. Avgörande torde vara vilket syfte en viss framställning har. Om ändamålet med
framställningen väsentligen är att påverka åskådaren sexuellt kan det vara fråga om en pornografisk produkt. Men om framställningen har andra syften, t.ex. konstnärliga, torde den inte vara att beteckna som pornografisk”.

Det vill säga en vanlig nakenbild är inte pornografisk, även om någon kan finna den upphetsande.

Och en sexscen i en vanlig spelfilm är inte pornografisk, även om den är upphetsande, om syftet med filmen är konstnärligt.

Hur svårt ska det vara?

Det här trodde Tingsrätten var pornografi.

Tingsrätten gör bort sig igen.

Tingsrättens värsta felsteg del III.

Men Hovrätten då?

Hur Hovrätten i övrigt klarar att avgöra vad som är pornografi eller inte kan jag inte säga, då teckningarna man dömt är olagliga att ens titta på.

(Ursäkta, jag behöver en paus här. Det finns teckningar som är olagliga att titta på i Sverige. Teckningar? Som är olagliga i Sverige? Att titta på? Verkligen? Är det så? Ja, visst ja, det är därför jag skriver den här bloggserien. Men hur ska vi då veta vad som är förbjudet, om vi inte ens får se bilderna? Och hur ska vi på ett vettigt sätt kunna kritisera Hovrättens beslut? Ja, vem vet?)

Men Ulrika Knutson skriver i Fokus att:

”Av fyra miljoner bilder fäller hovrätten 39 stycken. Psykologen Olof Risberg på Rädda Barnen pekar i sin tur ut fyra teckningar som pornografiska. Resten av bilderna avfärdar han som »trams«, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer.”

Och då är det värt att notera att Olof Risberg är en av få personer i Sverige som är för lagen.

Och Fotografisk Tidskrift (nr 1/2011) skriver att:

”Det blir inte bättre av att personer som har fått se de aktuella teckningarna talar om bilder på nakna hårlösa fantasivarelser, vars ålder inte kan bestämmas, flera av dem är skämtteckningar som säga ha lockat fram skratt i rättsalen. I några fall ska det ha rört sig om amatörteckningar av kända japanska seriefigurer som avbildats i erotiska situationer, lite som om vi skulle göra nakenkarikatyrer på Knatte, Fnatte och Tjatte.

Farligt! Farligt!

Så är det inte utan att man undrar om Hovrätten är lika vilse i världen som Tingsrätten.

För domslutet är inte fritt från märkligheter.

Bland annat tror man att ”erotiskt kittlande” är en synonym för pornografi.

Ursäkta mig, men har ni ens tittat på porr någon gång? Pornografi är sällan erotisk och ”kittlar” gör den definitivt inte. Är det säkert att ni inte tänker på vanliga nakenbilder eller konstnärlig erotik?

Att en bild skulle vara ”erotiskt kittlande” är snarare ett bevis för att den inte är pornografi.

Och hur kan något som ”kittlar” kränka någon? Det är nästan lika dumt som att påstå att något som ”vädjar” kan vara olagligt.

Visst är det bra att domstolens ledamöter inte tittar på porr, men det hade ju underlättat om man nu ska döma någon för innehav av denna typ av material.

Dessutom hänvisar man till, när man avsäger sig regeringens definition av pornografi, att ”begreppet ”pornografisk bild” […] knappast överensstämmer med gängse språkbruk och att det allmänt torde anses att även pornografi kan vara konstnärligt värdefullt.”

Okej, timeout.

Testa att fråga hundra människor på stan om de tycker att porr är ”konstnärligt värdefullt”, och se hur många ni lyckas skrapa ihop.

Och om det var så att pornografi är konstnärligt värdefullt, varför ska det då vara förbjudet?!

Om barnen vill förbjuda något som är konstnärligt värdefullt borde vi väl dra dem i örat istället för att gå dem till mötes?

Och hur kan något som är konstnärligt värdefullt kränka någon?

Det här bedrägeriet är som om hets mot folkgrupp är att uppvigla mot en ras när lagen klubbas igenom, men när man kommer till domstolen även gäller positiva uttalanden om alla människor.

”Jag tror på människans framtid.”

”Tyvärr, det blir två år i finkan!”

Och om vi frågar den sanna experten

Så innan Högsta Domstolen sagt sitt kan vi inte säkert säga om Hovrätten, under de vidriga förutsättningarna de fått av politikerna, gjort ett rimligt arbete eller inte. Vi kan bara gissa. Så vad säger du Schrödingers Kattflicka?

”De gjorde ett dåligt jobb, Leorio.”

Då säger vi så.

Och det spelar ingen roll vad pornografi är…

För då lagen borde förbjuda Övergreppsbilder På Barn, det vill säga barn + övergrepp, och inte en litterär genre, var hela det här sökandet onödigt.

Men varför ger man inte en tydlig och riktig definition?

En censurlags mening

En censurlag handlar inte bara om det som förbjuds i en domstol.

Det handlar om en författare som tänker sig för en extra gång innan han skriver en berättelse, ett fotograf som väljer att inte ta en bild trots att den inte är olaglig, och en mangaälskare som avstår från att köpa en halvsnuskig pocket, trots allt den inte är pornografisk.

Då spelar det ingen roll vad som egentligen är olagligt, bara vad vi fruktar att vi kan bli dömda för. Eller snarare åtalade för.

Och bit för bit, steg för steg, förändras allmänna värderingar och vardagligt tal…

Om ni är lika trötta som jag på den här lagen kommer ni att uppskatta del 7, för i övermorgon gör jag lagen obsolet, när ”barn i allmänhet” återvänder till den tomhet varifrån de skapades, vi förfasar oss över den hiskliga rockmusiken, och vi får veta vad som egentligen hände i rätten…

Del 5: Lagen om barnpornografi är ett bedrägeri [I]

Som teckningarna som dömdes av Tingsrätten med friades av Hovrätten visade, så har åtminstone en domstol i Sverige ingen aning om vad som är pornografi.

Hur kan det komma sig? Är det lagen som inte klarar av att definiera pornografi på ett begripligt sätt, eller var det Tingsrätten som var ovanligt obegåvade?

Eller både och?

Varför ska vi ens definiera pornografi?

Jag har väntat med lagens definition av pornografi till den femte delen, och det av två anledningar:

1. Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn. Som Övergreppsmodellen visar behöver vi inte någon definition av en litterär genre för att förbjuda filmande och fotograferandet av minderåriga i grova sexuella situationer.

Det är verkligheten som är intressant. Inte fiktionen.

2. Regeringens definition av pornografi är så felvriden, förvirrad, ifrågasatt och full av halvsanningar att tre fjärdedelar av arbetet med den här bloggserien har gått till att försöka förstå vad det är de försöker säga. En komplett genomgång riskerar att ta all uppmärksamhet från vad som egentligen behövs säga.

För även om lagen hade gett en korrekt definition av pornografi, så hade  huvudproblemet – att tecknade serier är förbjudna, och att verkliga barn råkar illa ut av galenskapen – kvarstått.

Men en felaktig definition av pornografi…

…gör förstås allting ännu värre.

För om vi inte håller oss inom porren, utan – som Tingsrätten – ger oss iväg på andra jaktmarker, har vi inte bara de tre olika betydelserna av ordet barnpornografi som lagen gapar efter. Istället får vi många fler områden som lagen slukar i sig:

1. Övergreppsbilder på Barn —->Vanliga fotografier av barn

2. Tonåringar under arton i porrfilm —>Tonåringar i vanlig spelfilm

3. Pornografiska serier —–> Alla tecknade serier

Så för er som har fått nog av politiskt nonsens och fuskspel, och vi se den här  lagen dö en plågsam och pinsam död, rekommenderar jag del 7, där Lagen Om Tecknade Serier går under. Och inte bara på ett, men på nio olika sätt!

Men innan den episka, ljuvliga undergången, bjuder jag i ett nog så storslaget dubbelavsnitt, för alla er som inte är rädda för att få reda på om åttio eller nittiofem procent av alla era av alla icke-pornografiska bilder är olagliga att ens titta på. För här kommer är en djupdykning i frågan…

Vad är pornografi?

Vad säger lagen om pornografi? Med tanke på att lagtextens definition av ”barn” inte fungerade på tecknade bilder, är det inte utan att man undrar – går definitionen av pornografi att ens använda på tecknade serier?

Det lagen säger om pornografi är… inget alls. Det finns ingen definition av pornografi i lagtexten.

Men om vi vänder oss till regeringens proposition inför den senaste lagändringen, vad säger den om vad som ska och vad som inte ska vara förbjudet?

Regeringens proposition

På sidan 16 i den senaste propositionen från 2009 hittar vi stycket som definierar vad som är och inte är pornografi. Den börjar med huvuddefinitionen:

”En bild anses pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanade sätt skildrar ett sexuellt motiv.”

Jag vet inte vad ni tänker, men jag får ingen aha!-känsla. Det känns mer som min farfar försökte berätta om något pikant som hände honom när han var ung.

Ohöljt? Utmanade? Sexuellt motiv? Konstnärliga värden?

Att man använder ”anses” istället för ”är”, beror det på att man vet att definitionen inte riktigt stämmer? För det gör den ju inte.

Det beror på två saker:

1. Den exkluderar en del pornografi.

En överväldigade majoritet av all porr – inte minst så gott som alla fotografier och filmer av denna typ – saknar ”konstnärliga värden”. Men inte all pornografi.

Många pornografiska serier – så väl västerländska som japanska – är väldigt välgjorda och snyggt tecknade, och de är väl fortfarande pornografi?

Här blir det uppenbart varför ordet ”skildra” inte har något i en lag om barnpornografi att göra. Att påstå att skildra + motiv = inga konstnärliga värden, är som att säga att professionell fotbollsspelare + straffspark = aldrig något mål.

Visst kan en nybörjare på en målarkurs skildra ett motiv utan att resultatet blir konstnärliga värden, men då går det väl knappast att se vad bilden föreställer, än mindre finna den särskilt upphetsande?

2. Den inkluderar en massa som inte är pornografi.

Det är inte svårt att hitta filmer, musik och bilder som innehåller ”sexuella motiv” och som är ”utmanande”, och som inte är pornografi. Det gäller nog större delen av min film- och musiksamling, trots att den inte är särskilt snuskig.

”Ohöljt” begränsar oss visserligen, men vad betyder det? Är det porrens trista gynekologbilder man menar är jag med. Men det kräver att vi redan vet vad som är pornografi och applicerar definitionen i efterhand.

Tänk dig att någon som aldrig hört talas om pornografi, skulle använda regeringens definition på en bunt bilder; hur många rätt skulle den personen få?

Vad är det som saknas?

Ordboken ger oss vägledning till vad som inte riktigt stämmer med regeringens definition:

Enligt ordboken är pornografi en”skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande.”

Andra ordlistor lägger till att pornografin inte bara ska vara allmänt upphetsande, men på ett spekulativt och oanständigt sätt.

Pornografi är en alltså en framställning vars enda syfte är att skapa sexuell njutning, och som gör detta på ett flagrant och ogenerat sätt. På så sätt skiljer den ut sig från konsten, vars främsta syfte är att berätta sanningen, i hela sin motsägelsefulla mångtydighet.

”Konstnärlig litteratur är per definition en mångtydig angelägenhet som oftast överlåter till läsaren att finna en väg genom betydelsebygget. Misstag, missförstånd eller att tala förbi varandra är här inga fel utan just det område inom vilket textens konstfullhet, dess flerstämmighet och flertydighet kan blomma ut.

Kitschen däremot är entydig, den bygger på enkel symbolik och beräknade effekter. Och just denna entydighet är omistlig i politiken. Den som gör ett politiskt uttalande har inte råd att bli missförstådd eller ge plats för skilda tolkningar. Han vill inte inspirera läsaren till utflykter i den egna fantasin utan förmedla ett klart budskap […]” – Juli Zeh

…och det gäller även för pornografin.

Det vill säga, en bild blir inte porr för att den kan tolkas sexuellt. Den blir pornografi för att den enda tolkningen som går att göra är sexuell.

Pornografi påminner om dansbandsmusik, i den meningen att låg kvalitet är en grundläggande beståndsdel. När man dansar ska uppmärksamheten vara riktad mot ens parter, och då får inte texterna, musiken eller det som händer på scenen vara för intressant, för då vänder man sig mot artisterna och diggar istället. Bandet ska hålla en jämn takt, i övrigt ska de vara lagom usla och texterna lagom orealistiska fantasier, genom vilka man kan förena sig med sin partner.

På samma sätt får inte pornografin – till skillnad från vanlig berättarkonst – vara mångtydig eller fascinerade, för då glömmer man bort att onanera och börjar fundera på livets olika skiftningar istället.

Därför hör inte pornografin – till skillnad från erotiken – till konsten.

Pornografin är ett redskap för onani. Och ett redskap kan naturligtvis vara välgjort och således ha ett konstnärligt värde, men det har inte ett konstnärligt syfte.

Och det huvudsakliga syftet saknas i regeringens definition. Och det faktum att detta ovillkorligt leder till att politikern… jag menar pornografen måste förenkla och kompromissa med innehållet i bilden, så att bara ett budskap återstår.

Eller i praktiken

För den som inte är så teoretiskt lagt, utan vill ha ett mer praktiskt tips hur man känner igen en pornografisk bild: är det mitt i bilden ett öppnat kvinnligt könsorgan eller en erigerad penis? Då är det förmodligen pornografi (eller sexualupplysning). Annars inte.

För vad händer om man glömmer det huvudsakliga syftet?

Det är en viss skillnad mellan att säga ”syftet med barnpornografi är att det ska verka sexuellt upphetsande”, och att säga ”barnpornografi är sexuellt upphetsande.”

Det sistnämnda är straffet för att vi glömmer det huvudsakliga syftet.

Och kom ihåg – det ska kränka

Vi får inte glömma bort vårt huvudsakliga syfte. Det är inte för skojs skull som vi gett oss på att definiera pornografi. Vi är här för att ”barn i allmänhet” har blivit ”kränkta” av tecknade serier.

Ibland stöter man på uppfattningen att en bild blir pornografisk om den är upphetsande. Eller att det finns någon slags motsats mellan att en bild är konstnärlig eller upphetsande, men så är det ju inte.

Ett fotografi av Scarlett Johansson på röda mattan till Oscarsgalan kan vara särdeles upphetsande, medan en bild av en ful och fet kvinna som sitter naken med särade ben och öppnat kön kan vara direkt avtändande. Vilket ändå gör den första bilden till icke-pornografi och den andra till pornografi. Det är inte den subjektiva effekten, men avsikten och hur den dominerar bilden som är det avgörande.

Vi kan inte förbjuda en bild för att den kan skapa sexuell njutning. Alla fotografier av människor kan vara upphetsande – även av personer som är påklädda – om personen uppfattas som attraktiv. Vilket bland annat inkluderar snygg, frisk, känd och framgångsrik.

Avtändande?

Kolla in en topplista över de kändisar som är vanligast i våra sexuella fantasier, och du kommer mestadels bara att hitta sångare, TV-personligheter och kungligheter, som aldrig har medverkat i pornografi. Eller ens ställt upp på nakenbilder. Men som folk ändå blir kåtast av att fantisera om.

Så det som kännetecknar pornografi är inte naket; det finns massor av nakenbilder som inte är porr.

Det är heller inte sex; det finns massor av sexscener i vanliga spelfilmer som inte porr.

Inte ens jakten efter den sexuella njutningen räcker. Om någon, låt säga, filmar Barack Obama i badbyxor plaskandes i en pool av den enda anledningen att de blir upphetsade av filmen, så är det fortfarande inte pornografi. Den innehåller bara vanliga vardagsbilder, som vi kan tolka hur vi vill. Det krävs något mer ingående. Något mer entydligt.

Och därför slutar en berättelse att vara pornografisk om den bearbetas och görs så konstnärlig, att den går att tolka på andra sätt än enbart det sexuella.

Kritik överallt

Om propositionens definition inte direkt känns aktuell, så beror det på att den härstammar från 1970.

Alltså tio år innan ens tillverkande av barnpornografi blev förbjudet. Och tjugofem år innan någon svensk knappt sett en manga.

Vi har alltså ännu en fall av rån och rån. Det pornografi som man gav sig på 1970 – utan en tanke på att det skulle användas i en lag om Övergreppsbilder På Barn eller en dom om mangateckningar – är inte samma sak som andra delen av ordet barnpornografi tio år senare.

Och nu är det inte bara jag som klagar; överallt stöter man på kritik mot propositionens definition. I propositionen 1997, inför kriminaliserandet av innehav. Mangadomen i Hovrätten påpekar att den inte stämmer. Och vi får veta att även Justitieombudsmannen kritiserat den. En kritik som framfördes 1971.

I propositionen 1997 får politikerna ta emot kritik för att lagtexten saknar en  definition av pornografi. Men man anser sig ändå kunna behålla sin felaktiga formulering i propositionen, genom att man bifogar ett stycke som förklarar hur den felaktiga definitionen ska tolkas, så det ändå ska bli rätt.

Förlåt min bristande kunskap om politikers arbete och propositioner, men varför inte ge en korrekt definition istället?

”I lagen får ni ingen definition, och här ni en definition som inte stämmer, och så här ska ni tolka den så det ändå blir rätt…”

Kan det bli tokigare? Ja, tyvärr kan det det.

I propositionen 2009 har nämligen det förklarande stycket tagits bort. Medan den felaktiga definitionen är kvar.

En lag handlar inte bara om vad som döms och inte döms i en domstol. Det är  också av en viss vikt att vanliga människor ska kunna göra sig en uppfattning om vad som är lagligt och olagligt.

Räcker det inte med att definitionen av barn inte går att använda på tecknade serier? Ska inte pornografi gå att använda överhuvudtaget?

Hur godtyckligt kan det bli?

Men nu kan det väl inte bli värre? Ja, det kanske ni tror, men den felaktiga definitionen var ju bara den första meningen i stycket om pornografi i regeringens proposition. I del 6 fortsätter vi genom stycket, och nog klarar våra lagstiftare att sjunka djupare alltid…

Mangadomen: Hovrätten gör det omöjliga möjligt

Som jag har visat i Del 1: Lagen om barnpornografi är nonsens och i Mangadomen: Är alla serier olagliga? går det inte att enligt lagens utformning att döma någon för mangabilder, då det inte går att bevisa att en teckning föreställer en människa eller en annan varelse, och det går inte att veta om den föreställer ett barn eller en vuxen.

Men trots det har översättaren blivit dömd. Hur gick det till?

Ja, man kan göra som Hovrätten och stoppa huvudet i en spann, och om fantasibilderna konstatera att ”det råder inte någon tvekan om att de föreställer människor.” Trots att ”några av de avbildade karaktärerna har kattliknande öron och svansar.” Ja, det är de främsta attributen jag brukar hänvisa till när jag beskriver en människa…

”Det råder inte någon tvekan om att det är en människa. Sluta skäll, hundfan!”

Och det enda domstolen utgår från är bröststorleken när man ska avgöra figurernas ålder. För det finns enligt lagen inga vuxna kvinnor med små bröst. Och inga högstadieflickor med stora.

Så mina minnen från min första flickvän är enligt svensk domstol inprogrammerade i mitt huvud av rymdvarelser? Hon hade inga stora -censur-, som jag gärna -censur- och hon -censur- Hardangerfjorden.

Att tro man ska avgöra en tecknad figurs ålder eller könsutveckling genom att titta på en de kurvor som ska föreställa brösten skulle bara någon som aldrig läst en tecknad serie i hela sitt liv få för sig.

Tecknade bilder är fiktion. Det är påhitt.

Hon är sådär fyra, fem år.

Hon är tjugosju.

Det finns massor av olika tecknarstilar, inklusive karikatyrer och andra skämtteckningar.

En tecknad berättelse kan utspela sig för miljoner år sedan, eller miljoner år in i framtiden, när människor inte är människor som vi känner dem. Det kan vara en dröm, där det… ja, vad det är som finns i drömmar, knappast kan ha en ålder eller pubertetsutveckling.

Den kan utspela sig i andra dimensioner med andra naturlagar. Eller på andra planeter, som på grund av sitt annorlunda avstånd till sin stjärna, gör att deras ”år” är något annat än vad som gäller för oss.

Vad som du först tror är en människa i en tecknad serie kan visa sig vara en alv, en gudinna eller en hägring.

Ett barn och en snuskig man?

Farligt! Farligt!

Oops, det var en demon.

Och även om det är någon som tecknat en människa, så finns det inget som säger att den behöver ha bröst, lika lite som en tecknad figur måste ha öron eller tio tår.

Men här sitter en svensk domstol, med en tecknad bild av en kattflicka framför sig (vilket är komiskt bara det) och i domslutet konstaterar att:

”Frågan om en persons pubertetsutveckling är avslutad avgörs enligt internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder. När det gäller att bedöma hur långt den fysiska pubertetsutvecklingen har nått kan viss ledning sökas i den s.k. Tannerskalan, vilken åklagaren har hänvisat till. Tannerskalan kan beskrivas som en femgradig skala, som med utgångspunkt i vissa yttre egenskaper –könsbehåring (både man och kvinna), könsorgan (man) och bröst (kvinna) –beskriver den fysiska utvecklingen…”

”Tannerskalan”? ”Internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder”? Om en kattflicka?!

En minderårig flicka?

Din snuskiga gubbe, ge fan i flickan!

Oops, hon var visst fyra tusen år gammal.

Åklagaren måste ha skrattat ihjäl sig när han drog igång den här charaden, eller så är han en komplett idiot. Oavsett vilket är den här tramset inget som borde försiggå i en svensk domstol.

Det finns verkliga vuxna kvinnor som är platta som tonårspojkar. Det går att raka bort könshår. Och när det gäller en tecknad bild behöver man, som seden är i Japan, inte ens rita dit det.

”Det känns som 2,6 på Tannerskalan…”

Vilket vansinne.


”Schrödingers Kattflicka – Barn eller vuxen? Katt eller människa? Naken eller pälsklädd? Verklig eller påhittad? Hon gör oss galna!”

 

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg