Årets album 2010 #5-1

5. Robyn – Body Talk Pt. 1

Fem år är en lång tid att vänta på en skiva. Speciellt när föregångaren var en sådan omskakade och spännande platta som Robyn, där hon helt och hållet återskapade sin musikaliska identitet.

Men i våras dök de äntligen upp, de nya låtarna, en efter en slog de ner på Spotify, och det var inga dåliga bomber som briserade, utan några av årets bästa låtar: Fembot, Dancehall Queen, Dancing on My Own och None of Dem.

Det kändes som om Body Talk skulle bli världens bästa skiva, eller snarare skivor, då det skulle komma tre av dem!

Och Body Talk Pt. 1 gjorde mig inte besviken. Det var en åtta låtar lång explosion, som berörde, skakade om och fick mig att dansa. Och när den gamla folkvisan Jag Vet En Dejlig Rosa klingar ut som sista låt känns det som att nu kan vad som helst hända.

Att sedan Pt. 2 var bitvis usel och Pt. 3 oansenlig spelar mindre roll i sammanhanget. Månaderna före och efter Body Talk Pt. 1 var en av de mest intressanta tiderna i mitt musiklyssnade och allt handlade om Robyn.

4. Midlake – The Courage of Others

I väntan på Fleet Foxes andra skiva får man ta vad man får och jag tar mer än gärna emot Midlakes tredje skiva. The Courage of Others är drömskt folkrockig, med en sorgsen längtan som går genom hela skivan. Den drömaktiga ljudbilden och sångarens sköra, klagande röst passar varandra perfekt och skapar en sagolik upplevelse.

Det är inga glada toner, inget tjim och tjohej, utan ett slags förlustens stillsamma symfoni. The Courage of Others är längtansfull magi, och den porlar som en skogsbäck, och skimrar som en himmel i skymningen när natten sänker sig över världen.

3. Toni Holgersson – Ibland Kallar Jag Det Kärlek

Att leva hemlös på gatan i tio år kan kanske inte ses ett lyckat career move, men det där med livserfarenhet kan komma till pass ibland. Till exempel när man ska skriva ett avskalad, innerlig skiva, fylld med låtar som är rika av mänsklighet.

Det är fel att kalla Ibland Kallar Jag Det Kärlek för en comeback tycker jag, för Toni Holgersson har redan gjort två skivor sedan han kom tillbaka, och skivorna i början av nittiotalet var i ärlighetens namn inte så märkvärdiga. Men det är precis vad Ibland Kallar Jag Det Kärlek är. Även om den har sin sorg känns den som en början på något nytt.

Allt handlar om rösten och orden, och känslan som musiken stillsamt bygger under dem. Toni vårdar sina låtar lika ömt och varsamt som vore de ett nyligen utsprunget liv, och musiken har både märklig skörhet och styrka.

I januari hade jag inte en tanke på att en skiva av Toni Holgersson skulle kunna ta sig in på min topp tio, än mindre ta en solklar pallplats, men det var innan jag hörde Ibland Kallar Jag Det Kärlek…

2. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise

Det var som om alla hade bestämt sig; efter tio år av hyllningar skulle han slutligen sågas, det var tid för det nu, efter allt detta jubel hade han ingen väg att gå som låtskrivare. Visserligen gjorde Håkan Hellström succé på Way Out West, men det var med att spela sin första skiva. 00-talet var Håkan Hellströms decennium, men det är en ny tid nu.

Och sedan kom skivan, och nje. De som ville hylla Håkan fick hylla Håkan, och de som ville ta ner honom fick hylla honom eller gå och gömma sig någonstans.

Trots albumets utropade död som konstform, är 2 Steg Från Paradise just ett sådant, en rakt igenom solid enhet. Det har inte årets största hitlåtar, det är inte mest oväntat, konstigast, eller mest omväxlande. Det är en resa utan ointressanta hållplatser, och det har ett hjärta som pulsar av liv, ja, kanske mer än någonsin.

När ett album fyller mig till bristningsgränsen med ren glädje, vad kan jag önska mer än det?

2 Steg Från Paradise är Håkan Hellströms bästa skriva efter Ett Kolikbarns Bekännelser, och årets bästa skriva, efter…

1. Hästpojken – Från Där Jag Ropar

Ja, jag vet att skivan släpptes den 28 december 2009, men då det var efter jag (och i princip alla andra) hade publicerat min Årets Album lista, så den hör till årets skörd.

Det så underbart med popmusik, att de allra deppigaste låtarna kan vara de som gör mig mest lycklig. Från Där Jag Ropar är å ena sidan ingen munter skiva, ett öppet land av vardagsproblem och personliga tillkortakommanden, men å andra sidan ger den mig alltid ett stort leende och jag dansar och skrålar med.

Man känner trots allt igen sig.

”Ett misslyckande!” ”Jag är besviken!” Ja, det kan tyckas märkligt att det var mina kommentarer när jag hörde Från Där Jag Ropar för första gången i januari, men jag hade så förälskat mig i debutens sköna punksound att jag bara ville ha mer av exakt samma sak.

Men när jag väl accepterade att uppföljaren var en självständig musikupplevelse, som tagit sin egen väg, kunde jag ta till mig dess elegantare, mer direkta sound och jag kapitulerade fullständigt.

Andra svenska band skulle kunna ge en hand, och ytterligare ett finger eller två, för en låt som Ett Bättre Djur eller Jag Ser Solen I Dig (Men Den Ser Inte Mig) men på Från Där Jag Ropar bara radar Hästpojken upp dem en efter en.

För det är inte bara texterna; Hästpojken har årets härligaste, mest slagkraftiga melodier. Varje gång jag hör skivan tror jag ”fan, nu har jag hört den bästa låten” och direkt kommer det en till som är vackrare och djärvare.

Från Där Jag Ropar är en av de tio bästa svenska skivorna någonsin, och det album jag lyssnat mest på i år. Självklart ska årets deppigaste, mest livstörstande och euforiska skiva ska inta plats nummer ett!

Stay tuned. Nästa vecka presenterar jag årets 25 bästa låtar!

Hela Årets album listan på Spotify!

Årets album 2010 #10-6

10. Anna Von Hausswolff: Singing From the Grave

Sverige har i årtionden lidit brist på framstående kvinnliga singer-songwriters. Det var bara varit män, män och åter män. Men de senaste åren har något hänt, och vare sig det är gitarr, piano eller datorer som ligger grund till musiken är det inte vårt att hitta intressanta kvinnliga röster.

Och nog har Anna Von Hausswolff rösten, en skarp drömsk stämma, som med ett involverande pianospel bygger upp till en stämningsfull, dramatisk och närmast hypnotisk musikresa.

Singing From the Grave är en skön, oroande skiva som växer och växer.

9. Motorpsycho : Heavy Metal Fruit

Norska Motorpsycho har hållit på i tjugo år, och har för första gången gjort en skiva som tagit sig till min uppmärksamhet. På Heavy Metal Fruit dras tankarna åt alla möjliga håll, till synnerligen välkomna musikaliska källor som Opeth, Black Sabbath och Led Zeppelin, musikaliska grundbultar som på ett ovanligt avslappnat sätt blandas till en ljuvlig, skönt rockande musikupplevelse, som låter som allt annat och inget annat på en och samma gång.

Heavy Metal Fruit är en skiva som ständigt underhåller och överraskar, och inte glömmer mitt i allt flummande och blandandet att det framför allt ska svänga om musiken. Och när en god dos Radiohead injiceras mitt i allihop är det bara att kapitulera, och skivan med årets härligaste titel intar en välförtjänt niondeplats bland årets album.

8. I Blame Coco : The Constant

Ibland kommer det en låt från ingenstans och golvar mig fullständigt. I år fick jag den värsta suckerpunchen av Ceasar, en sjukt lyckodrabbande och dansuppviglande låt, med Robyn på den smaskiga refrängen som glasyren på tårtan.

Men The Constant är ingen enlåtsskiva, utan innehåller även ess som Selfmachine och den underbara covern-på-en-cover Only Love Can Break Your Heart.

Fröken Sumner har en speciell röst som varken är kvinnlig eller manlig, eller androgyn för den delen, utan väldigt egen. Och framför allt medryckande.

The Constant är en lättsam, upplyftande skiva med musik som spritter av liv och ledigt flödar fram. Även om jag inte skulle kalla ljudbilden originell är den fräsch och närvarande. The Constant är som en film, ett skeende i detta nu.

7. Tomas Andersson Wij: Spår

Tomas Andersson Wij gillade tydligen inte min lista förra året. Men det kan väl inte ha att göra med att jag satte [ingenting] på första plats, utan att jag påpekade att den förut så eminente Wij hade tappat greppet och gått vilse. Så var det inte lite småaktigt att han började 2010 med att släppa låten Allt Är Bättre Än Ingenting?

Hur som helst är Wij tillbaka i gammal god form med ett album med tio ljuvligt nedtonade, avskalade låtar. Det är en kort skiva, där allt onödigt skurits bort, och det enda som återstår är känslan, orden och melodin. Ovanligt nog avslutade albumet med de två finaste låtarna; den underbart romantiska Stjärnorna och den intensivt drömmande Allt.

En stolt sjundeplats, som förhoppningsvis innebär att Tomas avstår från att mobba årets vinnare den här gången…

6. Säkert! – Facit

Det har varit ett år då favoritartist efter favoritartist släppt skivor som lämnat en smak av besvikelse efter sig. Utan att ha varit dåliga har artister som Kent, Arcade Fire, Iron Maiden och Eminem släppt verk som varit långt från deras bästa stunder. För att inte tala om Mikael Wiehes misslyckade politiska skiva.

Tur då att åtminstone ett av årets mest efterlängtade album lever upp till alla förväntningar. Annika Norlin låter lika självklar och direkt som alltid på den andra skivan med Säkert! Text och musik ger känslan av att man träffar en god vän i ett ovanligt svängigt och medryckande samtal, där trevliga så väl mindre trevliga saker kommer upp till ytan.

En resa genom en liten, och samtidigt stor, del av vår nutidsvärld. Och när man börjar sjunka ihop till ro träffas man av en slagkraftig formulering som får hjärnan att vakna till tankar och kroppen att vilja dansa.

Facit är listans mest hippa och minst hippa skiva. Sådana gränser suddas ut, för vad hon än sjunger om så känns det angeläget, och jag vill bara fortsätta att lyssna om hur isarna brister allt tidigare varje år och fåglarna flyttar längre norrut.

Stay tuned. Imorgon kommer # 5-1!

Hela listan på Spotify!