Del 6: Lagen om barnpornografi är ett bedrägeri [II]

Då lagtexten saknar en definition av pornografi, kollade vi i den förra delen in regeringens senaste proposition, och dess stycke om vad som är förbjudet att ens titta på enligt lagen.

På grund av alla luckor hann vi bara med den första meningen, huvuddefinitionen. Här kommer den märkliga fortsättningen:

Förvirringen fortsätter

Nästa mening lyder:

”Straffbarheten är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.”

Jaha, ytterligare en företeelse som får dela ordet ”barnpornografi”, som om det inte redan räckte. Bilder som är pornografiska, med barn, fast barnen har ingeting med saken att göra. Det är som att samla hockeybilder. Hur många betydelser har vi nu?

Och vad det här innebär för tecknade serier får mitt huvud att snurra.

Olaglig?

”Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området.”

Okej, om ni med ”vädja till sexualdriften” menar ”posera med särade ben” och ”bli utsatt för en suspekt inzoomning in i det heligaste” så hänger jag med, men alla andra tolkningar av ovanstående mening är obegripliga. Och ”en inzoomning mellan särade ben” måste vara precis vad man menar med ”ohöljt”, så vad är poängen med ovanstående mening?

Dessutom ”kan falla”? Inte ”faller”. ”Kan falla.” Vilket betyder ungefär 5% av alla suspekta inzoomningar? Eller 95%? 0.000003%? Vad?

Och inte minst: pornografi ”vädjar” inte. Pornografi skriker. Pornografi beordrar. Pornografi slår på stora trumman. Pornografi gör allt för att fånga din uppmärksamhet med sitt enda budskap.

Att påstå att pornografi skulle ”vädja” är som att säga att hårdrock skulle ”viska”.

Och slutligen: hur kan något som ”vädjar” kränka någon?

Olaglig?

Vilket århundrade är vi i?

”Vädja till sexualdriften”? ”Utmanande”? Det känns som om året är 1956 och Elvis Presley har uppträtt hos Ed Sullivan för första gången. Är det Little Richard som kränker alla barnen?

Finns det ingen enhet på riksdagen som kontrolläser propositioner? Politiska budskap må vara enkla, men det är inget man kan säga om deras lagmotiv.  Mångtydigt är inte rätta ordet, snarare otydligt.

Är det som med att ”barn i allmänhet” blir ”kränkta”, att man utgår från att ingen läser det man skriver, då alla ändå hatar barnpornografi, och då behöver man inte vara begriplig?

När politiker klipper och klistrar

Om det börjar låta som om alla fotografier som någonsin tagits av friska människor kan falla under lagens definition av pornografi finns det en förklaring. Stycket om vad som är pornografi 2009 bygger på propositionen 1997, fast man har bara behållit det man gillar.

Och hur man har gjort sitt urval? Jo, man har sparat alla meningar som utvidgar definitionen av pornografi, och ger exempel på vad som kan vara olagligt. Och man har skippat alla meningar som begränsar definitionen och berättar vad som inte är pornografi.

Vilket inte oväntat ger ett ensidigt intryck.

Svamlet om att ”vädja till sexualdriften” låter inte riktigt lika vettlöst om man, som barnpornografiutredningen 2005, bifogar att ”I förarbetena anförs beträffande dessa senare fall att viss försiktighet dock är påkallad.” Nej, det menar ni inte…

Ett exempel på den märkliga eroderingen som den här lagen har genomgått bakom kulisserna de senaste tio åren, är den här mening från propositionen 1997:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift.”

Som till barnpornografiutredningen 2005 tvättats till:

”All avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas anses inte kunna straffbeläggas, även om sådana bilder skulle kunna

stimulera en del människors sexualdrift.”

Det är en elegant men påtaglig skillnad mellan ”icke-pornografi ska givetvis inte förbjudasochicke-pornografi anses inte kunna förbjudas”.

Varför vill ni ens straffbelägga icke-pornografi? Jag tror knappast att en utredning om mord skulle konstatera att ”icke-mord anses inte kunna förbjudas”.

Och till 2009 års propositionen? Här är meningen borta.

Och som avslutning lite vett?

Som avslutning i stycket i 2009 års proposition om vad som är olagligt att ens titta på får vi till sist en mening, som visar någon slags sinnesnärvaro och verklighetsförankring:

”För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.”

Jaha, så vi oroade oss i onödan? Domstolens ska alltså inte döma efter eget huvud – som Tingsrätten – utan gå efter vad pornografi är i verkligheten.

Så vad är problemet?

Den meningen motsäger allt ovanför i stycket!

Här har vi i en och en halv blogg släpat oss genom en felaktig definition, ett par ovanliga specialfall och halvsant snömos, och som punchline får vi veta att inget av det vi har slitit med att försöka förstå gäller i domstolen.

Grattis, efter allt denna står vi helt utan en definition.

Eller det enda vi har kvar är: ”enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar.”

Visst, det är bättre än en definition som exkluderar en liten del pornografi och inkluderar en okänd mängd material som inte är pornografi, men hur ska vi använda den?

Det är som en nykomling i tvspelsvärlden undrar vad ett MMO är, och när han går in på Wikipedia får veta att det är ”vad som enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är ett MMO”.

Det hjälper inte.

Ja, jag förstår att regeringen vill att vi ska leka associationsleken och tro att de missvisande meningarna ovanför i stycket följer ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar”, då det vore korkat av att ha med dem annars, men det kommer väl krävas ytterligare något årtionde av indoktrinering innan någon går på det.

Hovrättens fiffel

Under tiden kastar Hovrätten ut ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” som ett triumfkort och nullifierar propositionens definition, för att kunna strunta i att ta ställning till det där med konstnärliga värden.

Halleluja.

Men meningen är inte menad att användas på det sättet.

Den är inte en uppmaning om att hålla någon slags folkomröstning om varje misstänkt bild. Den är inte en uppmaning till landets moralpredikanter att bakvägen utöka det som är förbjudet i lagen genom att lura folk att öppna upp begreppet pornografi i vardagligt tal. Och den är inte en uppmaning till domstolen att döma efter eget huvud.

I 1997s proposition får vi om ”vanligt språkbruk och allmänna värderingar” veta att:

”När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För att en bild av ett barn skall vara straffbar måste det därför fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.

[…]

Bilder i vanliga familjealbum av nakna lekande barn är självfallet inte pornografiska. Inte heller är t.ex. en sekvens som skildrar barn i sexuella
sammanhang i en vanlig spelfilm nödvändigtvis pornografisk. Avgörande torde vara vilket syfte en viss framställning har. Om ändamålet med
framställningen väsentligen är att påverka åskådaren sexuellt kan det vara fråga om en pornografisk produkt. Men om framställningen har andra syften, t.ex. konstnärliga, torde den inte vara att beteckna som pornografisk”.

Det vill säga en vanlig nakenbild är inte pornografisk, även om någon kan finna den upphetsande.

Och en sexscen i en vanlig spelfilm är inte pornografisk, även om den är upphetsande, om syftet med filmen är konstnärligt.

Hur svårt ska det vara?

Det här trodde Tingsrätten var pornografi.

Tingsrätten gör bort sig igen.

Tingsrättens värsta felsteg del III.

Men Hovrätten då?

Hur Hovrätten i övrigt klarar att avgöra vad som är pornografi eller inte kan jag inte säga, då teckningarna man dömt är olagliga att ens titta på.

(Ursäkta, jag behöver en paus här. Det finns teckningar som är olagliga att titta på i Sverige. Teckningar? Som är olagliga i Sverige? Att titta på? Verkligen? Är det så? Ja, visst ja, det är därför jag skriver den här bloggserien. Men hur ska vi då veta vad som är förbjudet, om vi inte ens får se bilderna? Och hur ska vi på ett vettigt sätt kunna kritisera Hovrättens beslut? Ja, vem vet?)

Men Ulrika Knutson skriver i Fokus att:

”Av fyra miljoner bilder fäller hovrätten 39 stycken. Psykologen Olof Risberg på Rädda Barnen pekar i sin tur ut fyra teckningar som pornografiska. Resten av bilderna avfärdar han som »trams«, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer.”

Och då är det värt att notera att Olof Risberg är en av få personer i Sverige som är för lagen.

Och Fotografisk Tidskrift (nr 1/2011) skriver att:

”Det blir inte bättre av att personer som har fått se de aktuella teckningarna talar om bilder på nakna hårlösa fantasivarelser, vars ålder inte kan bestämmas, flera av dem är skämtteckningar som säga ha lockat fram skratt i rättsalen. I några fall ska det ha rört sig om amatörteckningar av kända japanska seriefigurer som avbildats i erotiska situationer, lite som om vi skulle göra nakenkarikatyrer på Knatte, Fnatte och Tjatte.

Farligt! Farligt!

Så är det inte utan att man undrar om Hovrätten är lika vilse i världen som Tingsrätten.

För domslutet är inte fritt från märkligheter.

Bland annat tror man att ”erotiskt kittlande” är en synonym för pornografi.

Ursäkta mig, men har ni ens tittat på porr någon gång? Pornografi är sällan erotisk och ”kittlar” gör den definitivt inte. Är det säkert att ni inte tänker på vanliga nakenbilder eller konstnärlig erotik?

Att en bild skulle vara ”erotiskt kittlande” är snarare ett bevis för att den inte är pornografi.

Och hur kan något som ”kittlar” kränka någon? Det är nästan lika dumt som att påstå att något som ”vädjar” kan vara olagligt.

Visst är det bra att domstolens ledamöter inte tittar på porr, men det hade ju underlättat om man nu ska döma någon för innehav av denna typ av material.

Dessutom hänvisar man till, när man avsäger sig regeringens definition av pornografi, att ”begreppet ”pornografisk bild” […] knappast överensstämmer med gängse språkbruk och att det allmänt torde anses att även pornografi kan vara konstnärligt värdefullt.”

Okej, timeout.

Testa att fråga hundra människor på stan om de tycker att porr är ”konstnärligt värdefullt”, och se hur många ni lyckas skrapa ihop.

Och om det var så att pornografi är konstnärligt värdefullt, varför ska det då vara förbjudet?!

Om barnen vill förbjuda något som är konstnärligt värdefullt borde vi väl dra dem i örat istället för att gå dem till mötes?

Och hur kan något som är konstnärligt värdefullt kränka någon?

Det här bedrägeriet är som om hets mot folkgrupp är att uppvigla mot en ras när lagen klubbas igenom, men när man kommer till domstolen även gäller positiva uttalanden om alla människor.

”Jag tror på människans framtid.”

”Tyvärr, det blir två år i finkan!”

Och om vi frågar den sanna experten

Så innan Högsta Domstolen sagt sitt kan vi inte säkert säga om Hovrätten, under de vidriga förutsättningarna de fått av politikerna, gjort ett rimligt arbete eller inte. Vi kan bara gissa. Så vad säger du Schrödingers Kattflicka?

”De gjorde ett dåligt jobb, Leorio.”

Då säger vi så.

Och det spelar ingen roll vad pornografi är…

För då lagen borde förbjuda Övergreppsbilder På Barn, det vill säga barn + övergrepp, och inte en litterär genre, var hela det här sökandet onödigt.

Men varför ger man inte en tydlig och riktig definition?

En censurlags mening

En censurlag handlar inte bara om det som förbjuds i en domstol.

Det handlar om en författare som tänker sig för en extra gång innan han skriver en berättelse, ett fotograf som väljer att inte ta en bild trots att den inte är olaglig, och en mangaälskare som avstår från att köpa en halvsnuskig pocket, trots allt den inte är pornografisk.

Då spelar det ingen roll vad som egentligen är olagligt, bara vad vi fruktar att vi kan bli dömda för. Eller snarare åtalade för.

Och bit för bit, steg för steg, förändras allmänna värderingar och vardagligt tal…

Om ni är lika trötta som jag på den här lagen kommer ni att uppskatta del 7, för i övermorgon gör jag lagen obsolet, när ”barn i allmänhet” återvänder till den tomhet varifrån de skapades, vi förfasar oss över den hiskliga rockmusiken, och vi får veta vad som egentligen hände i rätten…

Annonser

Del 5: Lagen om barnpornografi är ett bedrägeri [I]

Som teckningarna som dömdes av Tingsrätten med friades av Hovrätten visade, så har åtminstone en domstol i Sverige ingen aning om vad som är pornografi.

Hur kan det komma sig? Är det lagen som inte klarar av att definiera pornografi på ett begripligt sätt, eller var det Tingsrätten som var ovanligt obegåvade?

Eller både och?

Varför ska vi ens definiera pornografi?

Jag har väntat med lagens definition av pornografi till den femte delen, och det av två anledningar:

1. Övergreppsbilder På Barn handlar om övergrepp + barn. Som Övergreppsmodellen visar behöver vi inte någon definition av en litterär genre för att förbjuda filmande och fotograferandet av minderåriga i grova sexuella situationer.

Det är verkligheten som är intressant. Inte fiktionen.

2. Regeringens definition av pornografi är så felvriden, förvirrad, ifrågasatt och full av halvsanningar att tre fjärdedelar av arbetet med den här bloggserien har gått till att försöka förstå vad det är de försöker säga. En komplett genomgång riskerar att ta all uppmärksamhet från vad som egentligen behövs säga.

För även om lagen hade gett en korrekt definition av pornografi, så hade  huvudproblemet – att tecknade serier är förbjudna, och att verkliga barn råkar illa ut av galenskapen – kvarstått.

Men en felaktig definition av pornografi…

…gör förstås allting ännu värre.

För om vi inte håller oss inom porren, utan – som Tingsrätten – ger oss iväg på andra jaktmarker, har vi inte bara de tre olika betydelserna av ordet barnpornografi som lagen gapar efter. Istället får vi många fler områden som lagen slukar i sig:

1. Övergreppsbilder på Barn —->Vanliga fotografier av barn

2. Tonåringar under arton i porrfilm —>Tonåringar i vanlig spelfilm

3. Pornografiska serier —–> Alla tecknade serier

Så för er som har fått nog av politiskt nonsens och fuskspel, och vi se den här  lagen dö en plågsam och pinsam död, rekommenderar jag del 7, där Lagen Om Tecknade Serier går under. Och inte bara på ett, men på nio olika sätt!

Men innan den episka, ljuvliga undergången, bjuder jag i ett nog så storslaget dubbelavsnitt, för alla er som inte är rädda för att få reda på om åttio eller nittiofem procent av alla era av alla icke-pornografiska bilder är olagliga att ens titta på. För här kommer är en djupdykning i frågan…

Vad är pornografi?

Vad säger lagen om pornografi? Med tanke på att lagtextens definition av ”barn” inte fungerade på tecknade bilder, är det inte utan att man undrar – går definitionen av pornografi att ens använda på tecknade serier?

Det lagen säger om pornografi är… inget alls. Det finns ingen definition av pornografi i lagtexten.

Men om vi vänder oss till regeringens proposition inför den senaste lagändringen, vad säger den om vad som ska och vad som inte ska vara förbjudet?

Regeringens proposition

På sidan 16 i den senaste propositionen från 2009 hittar vi stycket som definierar vad som är och inte är pornografi. Den börjar med huvuddefinitionen:

”En bild anses pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanade sätt skildrar ett sexuellt motiv.”

Jag vet inte vad ni tänker, men jag får ingen aha!-känsla. Det känns mer som min farfar försökte berätta om något pikant som hände honom när han var ung.

Ohöljt? Utmanade? Sexuellt motiv? Konstnärliga värden?

Att man använder ”anses” istället för ”är”, beror det på att man vet att definitionen inte riktigt stämmer? För det gör den ju inte.

Det beror på två saker:

1. Den exkluderar en del pornografi.

En överväldigade majoritet av all porr – inte minst så gott som alla fotografier och filmer av denna typ – saknar ”konstnärliga värden”. Men inte all pornografi.

Många pornografiska serier – så väl västerländska som japanska – är väldigt välgjorda och snyggt tecknade, och de är väl fortfarande pornografi?

Här blir det uppenbart varför ordet ”skildra” inte har något i en lag om barnpornografi att göra. Att påstå att skildra + motiv = inga konstnärliga värden, är som att säga att professionell fotbollsspelare + straffspark = aldrig något mål.

Visst kan en nybörjare på en målarkurs skildra ett motiv utan att resultatet blir konstnärliga värden, men då går det väl knappast att se vad bilden föreställer, än mindre finna den särskilt upphetsande?

2. Den inkluderar en massa som inte är pornografi.

Det är inte svårt att hitta filmer, musik och bilder som innehåller ”sexuella motiv” och som är ”utmanande”, och som inte är pornografi. Det gäller nog större delen av min film- och musiksamling, trots att den inte är särskilt snuskig.

”Ohöljt” begränsar oss visserligen, men vad betyder det? Är det porrens trista gynekologbilder man menar är jag med. Men det kräver att vi redan vet vad som är pornografi och applicerar definitionen i efterhand.

Tänk dig att någon som aldrig hört talas om pornografi, skulle använda regeringens definition på en bunt bilder; hur många rätt skulle den personen få?

Vad är det som saknas?

Ordboken ger oss vägledning till vad som inte riktigt stämmer med regeringens definition:

Enligt ordboken är pornografi en”skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande.”

Andra ordlistor lägger till att pornografin inte bara ska vara allmänt upphetsande, men på ett spekulativt och oanständigt sätt.

Pornografi är en alltså en framställning vars enda syfte är att skapa sexuell njutning, och som gör detta på ett flagrant och ogenerat sätt. På så sätt skiljer den ut sig från konsten, vars främsta syfte är att berätta sanningen, i hela sin motsägelsefulla mångtydighet.

”Konstnärlig litteratur är per definition en mångtydig angelägenhet som oftast överlåter till läsaren att finna en väg genom betydelsebygget. Misstag, missförstånd eller att tala förbi varandra är här inga fel utan just det område inom vilket textens konstfullhet, dess flerstämmighet och flertydighet kan blomma ut.

Kitschen däremot är entydig, den bygger på enkel symbolik och beräknade effekter. Och just denna entydighet är omistlig i politiken. Den som gör ett politiskt uttalande har inte råd att bli missförstådd eller ge plats för skilda tolkningar. Han vill inte inspirera läsaren till utflykter i den egna fantasin utan förmedla ett klart budskap […]” – Juli Zeh

…och det gäller även för pornografin.

Det vill säga, en bild blir inte porr för att den kan tolkas sexuellt. Den blir pornografi för att den enda tolkningen som går att göra är sexuell.

Pornografi påminner om dansbandsmusik, i den meningen att låg kvalitet är en grundläggande beståndsdel. När man dansar ska uppmärksamheten vara riktad mot ens parter, och då får inte texterna, musiken eller det som händer på scenen vara för intressant, för då vänder man sig mot artisterna och diggar istället. Bandet ska hålla en jämn takt, i övrigt ska de vara lagom usla och texterna lagom orealistiska fantasier, genom vilka man kan förena sig med sin partner.

På samma sätt får inte pornografin – till skillnad från vanlig berättarkonst – vara mångtydig eller fascinerade, för då glömmer man bort att onanera och börjar fundera på livets olika skiftningar istället.

Därför hör inte pornografin – till skillnad från erotiken – till konsten.

Pornografin är ett redskap för onani. Och ett redskap kan naturligtvis vara välgjort och således ha ett konstnärligt värde, men det har inte ett konstnärligt syfte.

Och det huvudsakliga syftet saknas i regeringens definition. Och det faktum att detta ovillkorligt leder till att politikern… jag menar pornografen måste förenkla och kompromissa med innehållet i bilden, så att bara ett budskap återstår.

Eller i praktiken

För den som inte är så teoretiskt lagt, utan vill ha ett mer praktiskt tips hur man känner igen en pornografisk bild: är det mitt i bilden ett öppnat kvinnligt könsorgan eller en erigerad penis? Då är det förmodligen pornografi (eller sexualupplysning). Annars inte.

För vad händer om man glömmer det huvudsakliga syftet?

Det är en viss skillnad mellan att säga ”syftet med barnpornografi är att det ska verka sexuellt upphetsande”, och att säga ”barnpornografi är sexuellt upphetsande.”

Det sistnämnda är straffet för att vi glömmer det huvudsakliga syftet.

Och kom ihåg – det ska kränka

Vi får inte glömma bort vårt huvudsakliga syfte. Det är inte för skojs skull som vi gett oss på att definiera pornografi. Vi är här för att ”barn i allmänhet” har blivit ”kränkta” av tecknade serier.

Ibland stöter man på uppfattningen att en bild blir pornografisk om den är upphetsande. Eller att det finns någon slags motsats mellan att en bild är konstnärlig eller upphetsande, men så är det ju inte.

Ett fotografi av Scarlett Johansson på röda mattan till Oscarsgalan kan vara särdeles upphetsande, medan en bild av en ful och fet kvinna som sitter naken med särade ben och öppnat kön kan vara direkt avtändande. Vilket ändå gör den första bilden till icke-pornografi och den andra till pornografi. Det är inte den subjektiva effekten, men avsikten och hur den dominerar bilden som är det avgörande.

Vi kan inte förbjuda en bild för att den kan skapa sexuell njutning. Alla fotografier av människor kan vara upphetsande – även av personer som är påklädda – om personen uppfattas som attraktiv. Vilket bland annat inkluderar snygg, frisk, känd och framgångsrik.

Avtändande?

Kolla in en topplista över de kändisar som är vanligast i våra sexuella fantasier, och du kommer mestadels bara att hitta sångare, TV-personligheter och kungligheter, som aldrig har medverkat i pornografi. Eller ens ställt upp på nakenbilder. Men som folk ändå blir kåtast av att fantisera om.

Så det som kännetecknar pornografi är inte naket; det finns massor av nakenbilder som inte är porr.

Det är heller inte sex; det finns massor av sexscener i vanliga spelfilmer som inte porr.

Inte ens jakten efter den sexuella njutningen räcker. Om någon, låt säga, filmar Barack Obama i badbyxor plaskandes i en pool av den enda anledningen att de blir upphetsade av filmen, så är det fortfarande inte pornografi. Den innehåller bara vanliga vardagsbilder, som vi kan tolka hur vi vill. Det krävs något mer ingående. Något mer entydligt.

Och därför slutar en berättelse att vara pornografisk om den bearbetas och görs så konstnärlig, att den går att tolka på andra sätt än enbart det sexuella.

Kritik överallt

Om propositionens definition inte direkt känns aktuell, så beror det på att den härstammar från 1970.

Alltså tio år innan ens tillverkande av barnpornografi blev förbjudet. Och tjugofem år innan någon svensk knappt sett en manga.

Vi har alltså ännu en fall av rån och rån. Det pornografi som man gav sig på 1970 – utan en tanke på att det skulle användas i en lag om Övergreppsbilder På Barn eller en dom om mangateckningar – är inte samma sak som andra delen av ordet barnpornografi tio år senare.

Och nu är det inte bara jag som klagar; överallt stöter man på kritik mot propositionens definition. I propositionen 1997, inför kriminaliserandet av innehav. Mangadomen i Hovrätten påpekar att den inte stämmer. Och vi får veta att även Justitieombudsmannen kritiserat den. En kritik som framfördes 1971.

I propositionen 1997 får politikerna ta emot kritik för att lagtexten saknar en  definition av pornografi. Men man anser sig ändå kunna behålla sin felaktiga formulering i propositionen, genom att man bifogar ett stycke som förklarar hur den felaktiga definitionen ska tolkas, så det ändå ska bli rätt.

Förlåt min bristande kunskap om politikers arbete och propositioner, men varför inte ge en korrekt definition istället?

”I lagen får ni ingen definition, och här ni en definition som inte stämmer, och så här ska ni tolka den så det ändå blir rätt…”

Kan det bli tokigare? Ja, tyvärr kan det det.

I propositionen 2009 har nämligen det förklarande stycket tagits bort. Medan den felaktiga definitionen är kvar.

En lag handlar inte bara om vad som döms och inte döms i en domstol. Det är  också av en viss vikt att vanliga människor ska kunna göra sig en uppfattning om vad som är lagligt och olagligt.

Räcker det inte med att definitionen av barn inte går att använda på tecknade serier? Ska inte pornografi gå att använda överhuvudtaget?

Hur godtyckligt kan det bli?

Men nu kan det väl inte bli värre? Ja, det kanske ni tror, men den felaktiga definitionen var ju bara den första meningen i stycket om pornografi i regeringens proposition. I del 6 fortsätter vi genom stycket, och nog klarar våra lagstiftare att sjunka djupare alltid…

Mangadomen: Hovrätten gör det omöjliga möjligt

Som jag har visat i Del 1: Lagen om barnpornografi är nonsens och i Mangadomen: Är alla serier olagliga? går det inte att enligt lagens utformning att döma någon för mangabilder, då det inte går att bevisa att en teckning föreställer en människa eller en annan varelse, och det går inte att veta om den föreställer ett barn eller en vuxen.

Men trots det har översättaren blivit dömd. Hur gick det till?

Ja, man kan göra som Hovrätten och stoppa huvudet i en spann, och om fantasibilderna konstatera att ”det råder inte någon tvekan om att de föreställer människor.” Trots att ”några av de avbildade karaktärerna har kattliknande öron och svansar.” Ja, det är de främsta attributen jag brukar hänvisa till när jag beskriver en människa…

”Det råder inte någon tvekan om att det är en människa. Sluta skäll, hundfan!”

Och det enda domstolen utgår från är bröststorleken när man ska avgöra figurernas ålder. För det finns enligt lagen inga vuxna kvinnor med små bröst. Och inga högstadieflickor med stora.

Så mina minnen från min första flickvän är enligt svensk domstol inprogrammerade i mitt huvud av rymdvarelser? Hon hade inga stora -censur-, som jag gärna -censur- och hon -censur- Hardangerfjorden.

Att tro man ska avgöra en tecknad figurs ålder eller könsutveckling genom att titta på en de kurvor som ska föreställa brösten skulle bara någon som aldrig läst en tecknad serie i hela sitt liv få för sig.

Tecknade bilder är fiktion. Det är påhitt.

Hon är sådär fyra, fem år.

Hon är tjugosju.

Det finns massor av olika tecknarstilar, inklusive karikatyrer och andra skämtteckningar.

En tecknad berättelse kan utspela sig för miljoner år sedan, eller miljoner år in i framtiden, när människor inte är människor som vi känner dem. Det kan vara en dröm, där det… ja, vad det är som finns i drömmar, knappast kan ha en ålder eller pubertetsutveckling.

Den kan utspela sig i andra dimensioner med andra naturlagar. Eller på andra planeter, som på grund av sitt annorlunda avstånd till sin stjärna, gör att deras ”år” är något annat än vad som gäller för oss.

Vad som du först tror är en människa i en tecknad serie kan visa sig vara en alv, en gudinna eller en hägring.

Ett barn och en snuskig man?

Farligt! Farligt!

Oops, det var en demon.

Och även om det är någon som tecknat en människa, så finns det inget som säger att den behöver ha bröst, lika lite som en tecknad figur måste ha öron eller tio tår.

Men här sitter en svensk domstol, med en tecknad bild av en kattflicka framför sig (vilket är komiskt bara det) och i domslutet konstaterar att:

”Frågan om en persons pubertetsutveckling är avslutad avgörs enligt internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder. När det gäller att bedöma hur långt den fysiska pubertetsutvecklingen har nått kan viss ledning sökas i den s.k. Tannerskalan, vilken åklagaren har hänvisat till. Tannerskalan kan beskrivas som en femgradig skala, som med utgångspunkt i vissa yttre egenskaper –könsbehåring (både man och kvinna), könsorgan (man) och bröst (kvinna) –beskriver den fysiska utvecklingen…”

”Tannerskalan”? ”Internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder”? Om en kattflicka?!

En minderårig flicka?

Din snuskiga gubbe, ge fan i flickan!

Oops, hon var visst fyra tusen år gammal.

Åklagaren måste ha skrattat ihjäl sig när han drog igång den här charaden, eller så är han en komplett idiot. Oavsett vilket är den här tramset inget som borde försiggå i en svensk domstol.

Det finns verkliga vuxna kvinnor som är platta som tonårspojkar. Det går att raka bort könshår. Och när det gäller en tecknad bild behöver man, som seden är i Japan, inte ens rita dit det.

”Det känns som 2,6 på Tannerskalan…”

Vilket vansinne.


”Schrödingers Kattflicka – Barn eller vuxen? Katt eller människa? Naken eller pälsklädd? Verklig eller påhittad? Hon gör oss galna!”

 

Del 4: Lagen om barnpornografi är ett övergrepp

I bloggseriens tre första delar har vi sett hur lagen blandar fantasi och verklighet på ett sätt som får den att slå knut på sig själv, och hur politikerna är mer intresserad av att lyssna på påhittade metaforer än att skydda verkliga barn från sexuella övergrepp.

vad är lagen till för?

Om detta må ni (inte) berätta

Av kommentarerna till artikeln på Aftonbladets hemsida är nästan alla kritiska mot att förbjuda tecknade serier, och de flesta återvänder till samma sak:

”Hur kan man likställa tecknade serier med verkliga övergrepp?”

Ja, hur gör politikerna i praktiken? Hur överbryggar man den gräns som går rakt genom de tre områdena som lagen gapar efter:

1) Verklighet (Övergreppsbilder På Barn)
2) Verklighet och fantasi (icke myndig tonårig skådespelare i en pornografisk film)
3) Fantasi (berättarkonst i form av tecknade serier och målningar)

Övergreppsmodellen gör det enkelt för oss, och förbjuder det som hör till verkligheten och lämnar fantasin därhän. Till varje bild finns ett brottsoffer, till varje brott ett brott, till varje åtal en målsägare.

Dessutom kan vi – om det krävs av någon lagteknisk anledning – motivera varför övriga barn kan ses som intressenter, då en oförmåga från rättsväsendet att noggrant utreda varje fall utsätter andra barn för fara.

Vilket annat sätt finns det att bygga lagen på?

Ja, vad händer om vi struntar i verkligheten? Om vi vänder ryggen till de levande barnen? Om vi endast håller oss i våra tankar?

Vad händer om vi gör tvärt om?

Förbjudna fantasier

”Är fantasier också olagliga snart?”

Nej, inte också. Fantasier är det enda lagen förbjuder.

Lagen visar sin mörka sida

Mangadomen är komisk. Och är lätt att göra sig rolig över alla de bisarra situationer som uppstår när man försöker applicera en lag för verkliga människor på fiktiva figurer.

Men skrattet fastnar i halsen när man inser att om lagen likställer tecknade fantasier med sexuella övergrepp på verkliga barn… måste den även göra det motsatta.

Och läser man lagtexten med nyktra ögon inser man att det är det enda lagen gör.

Det är inte så att lagen har dåliga glasögon och tror att teckningar med kattflickor och rymdvarelser är det samma som fotografier av övergrepp på verkliga barn. Domstolen ser alla bilder, inklusive fotografier av sexuella övergrepp, som rena fantasier. Domstolen ser verkliga barn som ett rent påhitt.

Först vi släpper alla tankar på verkliga barn, på sexuella övergrepp, och på sexualbrottslingar – då kan vi äntligen ta till oss vad den här lagen handlar om.

Det finns inget brott, ingen förövare, inget brottsoffer

Det fel som vi gör är att vi jagar en brottsling. Vi tror att ett brott måste innehålla ett brott. Att någon gjort något, mer än att tänka. Att det hänt något i verkligheten. Att lagen om barnpornografi handlar om sexuella övergrepp på barn.

Naivt nog har vi fått för oss att de inskränkningar i yttrandefriheten och tryckfriheten som lagen utgör beror på att man vill skydda verkliga barn från övergrepp, stoppa sexualbrottslingar från att byta våldtäktsfotografier, eller för att hindra porrindustrin från att utnyttja minderåriga.

Men det är inte vad lagen handlar om.

Lagen bygger inte på att det är kränkande med sexuella övergrepp. Det är även farligt med frivilligt sex. Inte heller grundar den sig i att det skulle vara ett övergrepp att fotografera/filma småbarn i grova sexuella situationer. Eller att det är ett övergrepp på barnen att fotografierna sprids och används.

Att Övergreppsbilder På Barn är olagliga är en bieffekt av lagen, inte dess huvudsakliga syfte.

Låt mig (inte) berätta

Det som är olagligt är att skildra fiktiva karaktärer under arton år i situationer som kan uppfattas som sexuella.

Skildra är ett konstnärligt ord som betyder beskriva, berätta om.

Det är att vi kommunicerar med varandra, att vi delar erfarenheter, som hotar våra politiker.

”Hmm, man kanske skulle ta och skildra lite rebeller i eftermiddag… Nej, visst ja, tortera var det ja.”

Det enda som ”barn i allmänhet” bryr sig om

Som vi såg i del två, finns det bara en anledning till att tecknade serier där figurer som påstås vara sjutton år och har frivilligt sex med varandra, ska vara olagliga att ens titta på, och det är att de ”kränker” ”barn i allmänhet”.

Men när blir ”barn i allmänhet” ”kränkta”?

En bisarr fråga kan det tyckas, men det går faktiskt att utläsa ur lagen. ”Barn i allmänhet” blir nämligen inte kränkta i allmänhet av tecknade serier.

De tar illa vid sig av en specifik händelse.

Det är nämligen inte olagligt för dig att teckna barnpornografi, hur grov den än är, och hur unga figurerna än påstås vara, så länge du behåller bilderna för dig själv.

Det är inte skapandet av bilderna eller motivens påstådda ålder som kränker barnen.

Inte heller är det olagligt för dig att titta på dina egna bilder, oavsett hur grova de är.

Det är alltså inte teckningarnas innehåll som kränker barnen. Eller innehavet av teckningarna eller att du tittar på dem. Här är ”barn i allmänhet” tysta.

Det enda som ”kränker” vampyrerna, nej jag menar fruktflickorna, förlåt mig, vad var det de hette nu igen… ja visst ja, ”barn i allmänhet” är när vi betraktar teckningar som någon annan skapat. Det enda som ”barn i allmänhet” hatar är kommunikationen människor emellan.

”Barn i allmänhet” vill att vi ska sitta som små öar på var sitt håll, och inte dela våra erfarenheter med varandra.

Låt mig (inte) höra

Nej, skildra är inte ord som har med Övergreppsbilder På Barn att göra.

Det är svårt att tänka sig att en sexualbrottsling skulle säga: ”hej, lilla gumman, nu ska pappa hämta kameran, så ska vi skildra ikväll.”

Eller att en regissör av laglig porrfilm skulle vandra in i studion med basker på huvudet och förkunna att ”det motiv som vi ska skildra idag är den här erigerade penisen…”

Att skildra innebär att en konstnärlig verksamhet pågår, och att konstnären har ett tema eller ett budskap, och en konstnärlig plan om hur den ska förverkligas.

För att skapa porr behöver du bara sätta en kamera på ett stativ och trycka på rec, om du riktar den mot någon som har sex. Sedan kan gå ut i köket och ta en fika och läsa tidningen, och resultatet blir ändå porr. Om någon på allvar skulle börja skildra i en porrfilmsstudio är risken stor att konsumenterna skulle komma att bli besvikna.

Att kidnappa ett barn, dra av det kläderna och utsätta det för övergrepp är inte att skildra. Det är ett fysiskt övergrepp.

Det som gett Övergreppsbilder På Barn dess namn är inte bara visar ett verkligt övergrepp, men att fotograferandet av ett försvarslöst barn i sig utgör ett övergrepp på barnet. Och att spridandet av dessa fotografier är en förlängning av det övergreppet.

Men att skildra är att berätta om att något existerar, eller skulle kunna existera.

Att vi berättar om att det finns sexuella övergrepp, eller talar om att ungdomar har en sexualitet kan inte vara ett brott.

Eller att vi fantiserar om fiktiva figurer. Vilka former de än kan ta.

Ett förbud mot att skildra sexuella övergrepp är absurt. Hur det vara förbjudet för ett brottsoffer att berätta vad man varit med om? Om någon som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp vill berätta om sina erfarenheter, vad har staten för anledning att förbjuda det? Än mindre att påstå att en skildring av sådana hemskheter skulle vara pornografi?

”Nej, nu får du sluta med det jäkla skildrandet, prinsessa. Ingen får veta!”

Men allt är inte tecknade serier…

Ja, ja, säger någon, men hur viktigt är det egentligen med tecknade serier? Det finns väl andra sätt att prata med varandra?

”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi.” – Polisens hemsida

Inte i nuläget alltså. Men nästa år?

Snart är det förbjudet för personer under arton år att på bloggar och i forum att diskutera sex med varandra? Eller för personer över arton år att i någon form berätta om en sexuell erfarenhet de gjorde innan de fyllde arton?

Inte så mycket #prataomdet som #pratainteomdet alltså.

Eller för att tala med barnpornografiutredningen 2005:

”Syftet med kriminalisering är ytterst att förhindra vissa gärningar som inte är önskvärda. Avsikten är således att påverka medborgarnas beteende.”

Vilket i det här fallet handlar om våra tankar. Och att vi pratar med varandra.

Slutet på kommunikationen

Tecknade serier är en berättarkonst. Berättarkonst är en form av kommunikation. Precis som den här bloggen.

Skillnaden är att en berättelse använder fiktion, med karaktärsutveckling och konflikter, och i den här bloggen använder jag argumentation.

Avståndet mellan att förbjuda fotografier som i sig självt utgör ett övergrepp på ett verkligt barn, till att förbjuda tecknade fantasibilder är mycket längre än avståndet från ett förbud av tecknade bilder som diskuterar ungdomar och sexualitet till att förbjuda att en blogg som den här diskuterar samma ämnen.

Det är ett långt kliv man tagit till att förbjuda tecknade fantasibilder som diskuterar sexualitet. Det är litet steg därifrån, till en lag som förbjuder all diskussion om sexualitet.

Eller för den delen all kritik av regeringen.

Jag tror de flesta, vuxna som ungdomar, vill diskutera sin egen sexualitet utan att Pappa Staten griper in. De flesta vill nog ha sina fantasier ifred, utan att Farbror Polisen öppnar våra huvuden och kikar in.

Har moralpaniken fått oss att glömma all kritik?

Vad många verkar ha glömt är att när förbudet mot innehav av barnpornografi klubbades igenom i slutet av nittiotalet, tyckte inte alls alla att det var en bra idé. Väldigt många var väldigt kritiska. Inte för att de gillade Övergreppsbilder På Barn, men för att de förstod att detta var bara början.

För när man öppnat Pandoras Ask har man gått ett steg för långt, och det är svårt att få tillbaka locket igen.

Det krävs väldigt mycket för att göra ett hål i yttrandefriheten. Det krävs inte särskilt mycket, när man väl börjat, att bit för bit göra hålet större…

De som var för förbudet lovade att här gick gränsen. Inte ett steg till.

Men det är så lätt när man tagit en kaka ur burken att man tar en till, och en till, och om ingen sätter stopp för frosseriet, blir man fartblind och tror man kommer undan med vad som helst.

”Vad fan, vi måste utöka kontrollen över internet! Alla hatar pedofiler, bara vi kallar det barnpornografi, kommer vi undan med vad som helst!”
Tills någon idiot till åklagare såg till att följa lagens bokstav, och åtalade en känd och uppskattad kulturperson, och våra politiker stod med byxorna nere.

De som skulle skydda barnen från övergrepp, har själva stått för ett övergrepp på befolkningen.

Lagen är inte blind, den ser vad som inte finns

Eller har den nuvarande lagen rätt? Är problemet med en Övergreppsbild på Barn inte att en verklig åttaåring har blivit fotograferat i denna utsatta situation, men att rollkaraktären som barnet spelar under övergreppet är för ung?

Är det bättre att en verklig femtonåring blir utnyttjad av porrindustrin, så länge ingen säger i filmen att det är en femtonåring, än att en sjuttonårig kattflicka har frivilligt sex i en tecknad serie?

Är det bäst att vi inte nämner att nästan alla tonåringar har sexuella upplevelser och fantasier, även de som är ett antal år under arton? Och att det är helt normalt för någon som passerat arton år att tända på en sjuttonåring?

Det är lagligt i Sverige för två femtonåringar att ha sex med varandra. Men det är olagligt för två femtonåriga seriefigurer att göra samma sak.

För det är att vi sysslar med konstnärlig verksamhet som politikerna inte gillar.
Det är att vi berättar om verkligheten och om våra fantasier, som är det fasansfulla brottet. Det är därför lagen inte ligger under ”sexualbrott” men under brott mot ”allmän ordning”.

I övermorgon i del 5, definierar lagen vad som inte är pornografi genom att inte definiera vad som inte är pornografi, Barack Obama tar sig ett svalkande dopp i poolen, och politikerna inleder sitt vanvettiga korståg genom att censurera sig själva…

Mangadomen: Är alla serier olagliga?

Som vi såg i del 1 av min bloggserie om den vanvettiga Mangadomen, blir det kortslutning när man försöker applicera en definition av barn som skapats för verkliga personer på fiktiva figurer.

Till den grad att det faktiskt går att bevisa att alla tecknade serier är lagliga, och att alla tecknade serier är olagliga.

Alla tecknade bilder är lagliga

En vuxen hamnbytare är laglig, även om han tillfälligt förvandlar sig till ett barn, då han är över arton år och hans pubertetsutveckling har fullbordats. Dessutom är det lagligt för en vuxen att låtsas vara ett barn.

Och då vi omöjligt kan bevisa att en teckning inte föreställer en vuxen hamnbytare som låtsas vara ett barn, så är alla teckningar lagliga.

Alla tecknade bilder är olagliga

Alla bilder av robotar är olagliga, för en robot har inte någon pubertetsutveckling, och då kan den inte heller vara fullbordad. Och som vi lärt oss av till exempel Terminator-filmerna kan det vara omöjligt att avgöra om någon är en robot i förklädnad. Speciellt om det enda vi har till hands är en teckning.

Och då vi inte kan bevisa att en teckning inte förställer en robot i förklädnad, och då alla robotar är olagliga är alla tecknade bilder olagliga.

Alltid laglig och alltid olaglig. Schrödingers Kattflicka ler.

Del 3: Lagen om barnpornografi är osund

I del 2 synade vi in det första, och officiella, argumentet mot tecknade serier, och fick veta att barn är obekymrade över sexuella övergrepp, men upprörda över gränsdragningen för litterära genrer, och att politikerna tycker att fler sexuella övergrepp på barn är en acceptabel konsekvens för att förbjuda fria tankar.

Kan det andra argumentet toppa det?

Sexualisering – är det farligt?

Det andra argumentet, som dyker upp i mer förtroliga sammanhang, för att förbjuda tecknade serier är att ”vi måste stoppa sexualiseringen av våra ungdomar”. Alla ord med ”sex” är givetvis farliga. Så vad betyder det?

Enligt ordboken är sexualisera att ”framhäva sexualiteten.” Att framhäva betyder att ”särskilt fästa uppmärksamheten på”.

Lagens syfte är alltså att hindra landets medborgare från att berätta att ungdomar som kommit in i puberteten har en naturlig sexualitet?

Ja, jag vet, ”sexualisera” kan även användas i betydelsen att ”överdriva sexualiteten”, och kan således ha något med pornografi att göra. Men det är bara en av alla dubbeltydigheter i den här soppan, där det en stor skillnad mellan vad de suspekta intressegrupper som ivrar efter dessa förbud menar, och vad de vill att vi ska tänka på.

När vi hör ”sexualisera” ska tänka att porren förvandlar våra barn till sexmonster! Eller att alla som läser tecknade serier genast ger sig ut på jakt efter barn att våldföra sig på!

Men den naturliga sexualiseringen kallas puberteten, och den kan vi inte ändra på om vi inte börjar genmanipulera verkliga människor.

Eller vi kan förstås tvinga författare att ljuga.

Regeringens predikan

Så här skriver regeringen i den senaste propositionen:

”Sexualiteten har fått ett allt större utrymme i det svenska samhället. […] Den ökade sexualiseringen torde medföra att attityden bland många av dagens barn vad gäller bl.a. sexualitet och nakenhet inte är densamma som för ett antal år sedan.”

Ja, verkligen. Innan internet slog igenom var det mycket vanligare att tjejer solade topless än vad det är idag. Och det var inget konstigt med att tjejer och killar bastade tillsammans. Innan vi började importera amerikanernas extremreligiösa syn på nakenhet hade vi uppenbarligen ett mer avslappnat förhållande till våra kroppar.

”Det har exempelvis blivit allt vanligare att barn publicerar ”sexiga” bilder av sig själva på Internet.”

Oj, internet med stor bokstav, nu har vi verkligen åkt tio år tillbaka i tiden. Fast Det Stora Hotet behöver förstås en rejäl versal.

Och sjuttonåriga tjejer kan naturligtvis inte vara sexiga; de är ”sexiga”. Jag trodde lagen skulle hindra unga flickor från att bli kränkta? Inte ge politikerna en chans att håna dem?

Fast nu är jag taskig. Man menar förstås att om internet funnits på åttiotalet hade tonårstjejerna postat toplessbilder på sig själva, som Samantha Fox och de andra 80-tals brudarna, fast de i dagens prydare klimat nöjer sig med sexiga linnen. Och det är, sympatiskt nog, en utveckling som politikerna vill vända på.

”Det var bättre förr…”

För att det är vanligare idag att barn publicerar bilder på internet än det var på 80-talet, kanske inte behöver ha med den ökade prydheten/sexualiseringen att göra?

Eller med polismannen och barnpornografiutredaren Björn Sellströms ord:

”För polisen handlar det inte om tjejer och killar vill se sexiga ute på sociala sajter. Det man jagar är människor som sprider och laddar hem bilder och filmer där barn utsätts för sexuella övergrepp.”

”Har man sett sexuella övergrepp på barn, då förstår man vad det är vi pratar om, då är det inte tonårstjejer på en social nätsajt.”

[P3 Nyheter – Polisen ser problem med barnporrlag]

Men strunt i barnen. Vi återvänder till regeringens predikan:

”Det händer också att barn avbildar egna sexuella beteenden.”

Avbildar, som i tecknar serier? Ja, det är den smutsen vi ska ta itu med här!

Men här måste jag ge dem rätt. Det där med att unga personer kommunicerar med omvärlden, och jämför sina upplevelser med andra unga, har jag också varit alltid varit upprörd över. Skäms ungdomar!

Eller vänta lite, barn kan ju även vara vuxna människor med små bröst, har vi lärt oss, så hur mycket ska vi egentligen förfasa oss över dessa bilder?

Och då barn tydligen även kan vara fiktiva figurer, så kan regeringen alltså skapa egna serier där vampyrer och kattflickor gör vilka otäckheter politikerna vill, som de sedan kan hänvisa till, så varför citerar jag ens det här?

Ärligt talat, sexualiseringen av barn (de verkliga, för guds skull, de icke-könsmogna) har mångdubblats de senaste femton åren. Men inte trots, men på grund av lagen, och dess moralpanik.

Nu är vi alla pedofiler

För två decennier sedan, så där innan internet slog igenom, fanns det en liten grupp av befolkningen som kallades pedofiler. En pedofil är en person som tänder sexuellt på icke-könsmogna barn, det vill säga personer från ungefär tolv år och neråt.

Till skillnad från vad vi kan kalla vanliga människor, som styrs av en vettigare biologi, och tänder på könsmogna personer. Då sex, hur kul det än är, i grunden handlar om att göra barn.

Hade du visat en bild på ett naket småbarn för en pedofil hade denne måhända visat ett sexuellt intresse för den, medan den vanliga människan hade ryckt på axlarna eller kanske frågat hur gammal den lille är.

Men något har hänt.

Om jag skulle visa upp ett fotografi på ett naket barn, hur oförarglig den än var, skulle hela helvetet brista ut. Kanske inte bland de sansade människorna under arton år, men en storm av vuxna skulle utan att tänka brista ut i ”Sex!” ”Barnporr!” ”Polis!”

Trots att bilden inte var pornografisk.

En i övrigt sansad människa kan, när moralpaniken slår upp över öronen, om bilden på frågan ”är det pornografi?” svara ”nej” för att om samma bild om ”är det barnpornografi?” säga ”ja!”

Vad?

Tycker ni verkligen att en bild blir mer upphetsande för att den föreställer ett barn som inte kommit in i puberteten? Var det inte den idén som vi vände oss emot från början?

Vanligt folk får visserligen inte stånd när de ser ett naket småbarn, men i övrigt reagerar man precis som pedofilerna. Det första alla dessa pseudo-pedofiler tänker på är sex.

Men till och med den här lagen förbjuder barnpornografi, och inte ”nakenbilder på barn”, och en icke-pornografisk bild är inte pornografisk. En sådan logik bör alla, inklusive politiker och domare, förstå.

Om en domstol dömer någon för barnpornografi på grund av en icke-pornografisk nakenbild, så är det inte den som tagit bilden som gjort något fel. Eller den åtalade. Det är domstolen som är pedofilerna. Eller de är mer-pedofil-än-pedofilerna, då vi inte kan ta för givet att varje pedofil ska tända på en icke-pornografisk bild.

Tingsrätten såg något i bilderna som inte finns i dem. Något osunt hände i deras kroppar som inte hör hemma i en rättsal.

Blinda av moralpanik har man försökt förbjuda pedofili, bara för att normalisera den.

Samtidigt som man förnekar att ungdomar, som förmodligen går runt i detta nu och är kåta på varandra, har en sexualitet.

”Men” säger någon, ”det är ändå ett naket barn, ett naket barn, tänk vad pedofilerna kan ta sig till?” Ja, kanske säger de ”vad är det för vaniljbild?” och går sin väg. Eller så har de en idolbild av ett påklädd barn som de gillar bättre.
Medan före detta vanliga människor, numera pseudo-pedofiler, bränner familjealbumet och kastar sig över varje småbarn och klär dem i minimala bikinis och tajta underkläder.

”Battle not with monsters, lest ye become a monster, and if you gaze into the abyss, the abyss gazes also into you.” – Friedrich Nietzsche

Konst och kultur

Om vi lämnar lagens dåliga påverkan på oss och vår osunda påverkan på de stackars barnen, och går över till ungdomarna, håller jag med om att sexualiseringen kan vara ett problem. Om man med sexualiseringen menar kommersialiseringen av våra ungdomar. Med utseendefixering, förenklade världsbilder och likriktning.

Här har kulturen ett jättelikt ansvar att skapa en plattform där ungdomar kan diskutera sexualitet på ett naturligt sätt. Att få dem att känna sig som människor.

Men istället har vi en regering som gör allt för att montera ner konsten och kommersialisera kulturen.

Varför inte stödja tecknade serier som behandlar ungdomar och sexualitet på ett seriöst sätt? Behöver inte ungdomar rimliga speglingar av verkligheten? Behöver inte ungdomar sina fantasier?

Dags att sluta klaga, och något åt saken

Med tanke på att argumenten mot tecknade serier är en återvändsgränd, är det dags att sluta klaga och visa hur lagen borde vara uppbyggd:

Hur lagen borde vara uppbyggd – Övergreppsmodellen

När vi ska förbjuda Övergreppsbilder På Barn är det naturligt att utgå från övergreppet.

Att ett barn blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är fasansfullt. Men det är naturligtvis bättre om övergreppet stannar i rummet, och inte ger sig ut i världen med den moderna tekniken.

Att filma ett litet barn i en grov sexuell situation är inte bara ett, men två övergrepp:

1) Kränkningen av att få en kamera i ansiktet i en sådan utsatt situation.
2) Att övergreppet fortsätter genom fotografierna och filmerna.

Som ett svart moln sprider sig övergreppet över världen, och det enda sättet att få stopp på det är att hindra spridningen, genom att polisen griper in, och sätter fast de som driver verksamheten och identifierar förövarna.

Att sprida fotografierna är en förlängning av övergreppet att filma/fotografera ett barn i ett grovt sexuellt sammanhang.

Brottet blir grövre ju yngre barnet är, och om det utsätts för tvång. Att sprida en film med en sjuttonåring som har frivilligt sex är en lindrig företeelse, då myndighetsåldern är nära, medan en film med ett barn som inte kommit in i puberteten, och som utsätts för våld är ett grovt brott.

Tydligt och klart.

”Men,” säger någon, ”är det inte så lagen är uppbyggd i dag?”

Nej, inte alls.

I övermorgon är det dags för del 4, i vilken lagen visar sin mörka sida, verkliga barn slutar att existera, och all kommunikation tystnar…

Häxprocess


”…en bitter besvikelse det är vad vi har kvar
Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har
det enda vi kan hoppas är att slippa reflektera
att få tro att allt är bra och slippa diskutera
att slippa minnas och få tänka att vi har det gott
att få låtsas att vi faktiskt aldrig har förstått
att få glömma att våra förhoppningar har grusats
det är den drog med vilken våra hjärnor har berusats
och när vi påminns om det vi helst av allt vill glömma
av någon som trots allt inte upphört med att drömma
någon som förmår att se alternativ
skönja något bättre och kämpa för sitt liv
då grips vi av ett raseri som skakar oss i grunden
vi känner att vi står inför den avgörande stunden
nu måste vi handla om vi inte ska förgöras
om inte våra självbedrägerier ska förstöras…”

Tidigare äldre inlägg