I del 2 synade vi in det första, och officiella, argumentet mot tecknade serier, och fick veta att barn är obekymrade över sexuella övergrepp, men upprörda över gränsdragningen för litterära genrer, och att politikerna tycker att fler sexuella övergrepp på barn är en acceptabel konsekvens för att förbjuda fria tankar.
Kan det andra argumentet toppa det?
Sexualisering – är det farligt?
Det andra argumentet, som dyker upp i mer förtroliga sammanhang, för att förbjuda tecknade serier är att ”vi måste stoppa sexualiseringen av våra ungdomar”. Alla ord med ”sex” är givetvis farliga. Så vad betyder det?
Enligt ordboken är sexualisera att ”framhäva sexualiteten.” Att framhäva betyder att ”särskilt fästa uppmärksamheten på”.
Lagens syfte är alltså att hindra landets medborgare från att berätta att ungdomar som kommit in i puberteten har en naturlig sexualitet?
Ja, jag vet, ”sexualisera” kan även användas i betydelsen att ”överdriva sexualiteten”, och kan således ha något med pornografi att göra. Men det är bara en av alla dubbeltydigheter i den här soppan, där det en stor skillnad mellan vad de suspekta intressegrupper som ivrar efter dessa förbud menar, och vad de vill att vi ska tänka på.
När vi hör ”sexualisera” ska tänka att porren förvandlar våra barn till sexmonster! Eller att alla som läser tecknade serier genast ger sig ut på jakt efter barn att våldföra sig på!
Men den naturliga sexualiseringen kallas puberteten, och den kan vi inte ändra på om vi inte börjar genmanipulera verkliga människor.
Eller vi kan förstås tvinga författare att ljuga.
Regeringens predikan
Så här skriver regeringen i den senaste propositionen:
”Sexualiteten har fått ett allt större utrymme i det svenska samhället. […] Den ökade sexualiseringen torde medföra att attityden bland många av dagens barn vad gäller bl.a. sexualitet och nakenhet inte är densamma som för ett antal år sedan.”
Ja, verkligen. Innan internet slog igenom var det mycket vanligare att tjejer solade topless än vad det är idag. Och det var inget konstigt med att tjejer och killar bastade tillsammans. Innan vi började importera amerikanernas extremreligiösa syn på nakenhet hade vi uppenbarligen ett mer avslappnat förhållande till våra kroppar.
”Det har exempelvis blivit allt vanligare att barn publicerar ”sexiga” bilder av sig själva på Internet.”
Oj, internet med stor bokstav, nu har vi verkligen åkt tio år tillbaka i tiden. Fast Det Stora Hotet behöver förstås en rejäl versal.
Och sjuttonåriga tjejer kan naturligtvis inte vara sexiga; de är ”sexiga”. Jag trodde lagen skulle hindra unga flickor från att bli kränkta? Inte ge politikerna en chans att håna dem?
Fast nu är jag taskig. Man menar förstås att om internet funnits på åttiotalet hade tonårstjejerna postat toplessbilder på sig själva, som Samantha Fox och de andra 80-tals brudarna, fast de i dagens prydare klimat nöjer sig med sexiga linnen. Och det är, sympatiskt nog, en utveckling som politikerna vill vända på.
”Det var bättre förr…”
För att det är vanligare idag att barn publicerar bilder på internet än det var på 80-talet, kanske inte behöver ha med den ökade prydheten/sexualiseringen att göra?
Eller med polismannen och barnpornografiutredaren Björn Sellströms ord:
”För polisen handlar det inte om tjejer och killar vill se sexiga ute på sociala sajter. Det man jagar är människor som sprider och laddar hem bilder och filmer där barn utsätts för sexuella övergrepp.”
”Har man sett sexuella övergrepp på barn, då förstår man vad det är vi pratar om, då är det inte tonårstjejer på en social nätsajt.”
[P3 Nyheter – Polisen ser problem med barnporrlag]
Men strunt i barnen. Vi återvänder till regeringens predikan:
”Det händer också att barn avbildar egna sexuella beteenden.”
Avbildar, som i tecknar serier? Ja, det är den smutsen vi ska ta itu med här!
Men här måste jag ge dem rätt. Det där med att unga personer kommunicerar med omvärlden, och jämför sina upplevelser med andra unga, har jag också varit alltid varit upprörd över. Skäms ungdomar!
Eller vänta lite, barn kan ju även vara vuxna människor med små bröst, har vi lärt oss, så hur mycket ska vi egentligen förfasa oss över dessa bilder?
Och då barn tydligen även kan vara fiktiva figurer, så kan regeringen alltså skapa egna serier där vampyrer och kattflickor gör vilka otäckheter politikerna vill, som de sedan kan hänvisa till, så varför citerar jag ens det här?
Ärligt talat, sexualiseringen av barn (de verkliga, för guds skull, de icke-könsmogna) har mångdubblats de senaste femton åren. Men inte trots, men på grund av lagen, och dess moralpanik.
Nu är vi alla pedofiler
För två decennier sedan, så där innan internet slog igenom, fanns det en liten grupp av befolkningen som kallades pedofiler. En pedofil är en person som tänder sexuellt på icke-könsmogna barn, det vill säga personer från ungefär tolv år och neråt.
Till skillnad från vad vi kan kalla vanliga människor, som styrs av en vettigare biologi, och tänder på könsmogna personer. Då sex, hur kul det än är, i grunden handlar om att göra barn.
Hade du visat en bild på ett naket småbarn för en pedofil hade denne måhända visat ett sexuellt intresse för den, medan den vanliga människan hade ryckt på axlarna eller kanske frågat hur gammal den lille är.
Men något har hänt.
Om jag skulle visa upp ett fotografi på ett naket barn, hur oförarglig den än var, skulle hela helvetet brista ut. Kanske inte bland de sansade människorna under arton år, men en storm av vuxna skulle utan att tänka brista ut i ”Sex!” ”Barnporr!” ”Polis!”
Trots att bilden inte var pornografisk.
En i övrigt sansad människa kan, när moralpaniken slår upp över öronen, om bilden på frågan ”är det pornografi?” svara ”nej” för att om samma bild om ”är det barnpornografi?” säga ”ja!”
Vad?
Tycker ni verkligen att en bild blir mer upphetsande för att den föreställer ett barn som inte kommit in i puberteten? Var det inte den idén som vi vände oss emot från början?
Vanligt folk får visserligen inte stånd när de ser ett naket småbarn, men i övrigt reagerar man precis som pedofilerna. Det första alla dessa pseudo-pedofiler tänker på är sex.
Men till och med den här lagen förbjuder barnpornografi, och inte ”nakenbilder på barn”, och en icke-pornografisk bild är inte pornografisk. En sådan logik bör alla, inklusive politiker och domare, förstå.
Om en domstol dömer någon för barnpornografi på grund av en icke-pornografisk nakenbild, så är det inte den som tagit bilden som gjort något fel. Eller den åtalade. Det är domstolen som är pedofilerna. Eller de är mer-pedofil-än-pedofilerna, då vi inte kan ta för givet att varje pedofil ska tända på en icke-pornografisk bild.
Tingsrätten såg något i bilderna som inte finns i dem. Något osunt hände i deras kroppar som inte hör hemma i en rättsal.
Blinda av moralpanik har man försökt förbjuda pedofili, bara för att normalisera den.
Samtidigt som man förnekar att ungdomar, som förmodligen går runt i detta nu och är kåta på varandra, har en sexualitet.
”Men” säger någon, ”det är ändå ett naket barn, ett naket barn, tänk vad pedofilerna kan ta sig till?” Ja, kanske säger de ”vad är det för vaniljbild?” och går sin väg. Eller så har de en idolbild av ett påklädd barn som de gillar bättre.
Medan före detta vanliga människor, numera pseudo-pedofiler, bränner familjealbumet och kastar sig över varje småbarn och klär dem i minimala bikinis och tajta underkläder.
”Battle not with monsters, lest ye become a monster, and if you gaze into the abyss, the abyss gazes also into you.” – Friedrich Nietzsche
Konst och kultur
Om vi lämnar lagens dåliga påverkan på oss och vår osunda påverkan på de stackars barnen, och går över till ungdomarna, håller jag med om att sexualiseringen kan vara ett problem. Om man med sexualiseringen menar kommersialiseringen av våra ungdomar. Med utseendefixering, förenklade världsbilder och likriktning.
Här har kulturen ett jättelikt ansvar att skapa en plattform där ungdomar kan diskutera sexualitet på ett naturligt sätt. Att få dem att känna sig som människor.
Men istället har vi en regering som gör allt för att montera ner konsten och kommersialisera kulturen.
Varför inte stödja tecknade serier som behandlar ungdomar och sexualitet på ett seriöst sätt? Behöver inte ungdomar rimliga speglingar av verkligheten? Behöver inte ungdomar sina fantasier?
Dags att sluta klaga, och något åt saken
Med tanke på att argumenten mot tecknade serier är en återvändsgränd, är det dags att sluta klaga och visa hur lagen borde vara uppbyggd:
Hur lagen borde vara uppbyggd – Övergreppsmodellen
När vi ska förbjuda Övergreppsbilder På Barn är det naturligt att utgå från övergreppet.
Att ett barn blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är fasansfullt. Men det är naturligtvis bättre om övergreppet stannar i rummet, och inte ger sig ut i världen med den moderna tekniken.
Att filma ett litet barn i en grov sexuell situation är inte bara ett, men två övergrepp:
1) Kränkningen av att få en kamera i ansiktet i en sådan utsatt situation.
2) Att övergreppet fortsätter genom fotografierna och filmerna.
Som ett svart moln sprider sig övergreppet över världen, och det enda sättet att få stopp på det är att hindra spridningen, genom att polisen griper in, och sätter fast de som driver verksamheten och identifierar förövarna.
Att sprida fotografierna är en förlängning av övergreppet att filma/fotografera ett barn i ett grovt sexuellt sammanhang.
Brottet blir grövre ju yngre barnet är, och om det utsätts för tvång. Att sprida en film med en sjuttonåring som har frivilligt sex är en lindrig företeelse, då myndighetsåldern är nära, medan en film med ett barn som inte kommit in i puberteten, och som utsätts för våld är ett grovt brott.
Tydligt och klart.
”Men,” säger någon, ”är det inte så lagen är uppbyggd i dag?”
Nej, inte alls.
I övermorgon är det dags för del 4, i vilken lagen visar sin mörka sida, verkliga barn slutar att existera, och all kommunikation tystnar…
Bakom varje bild finns… en tecknare och en penna?
The Leorio Show 
Senaste kommentarer